söndag, september 28, 2008

Missförstånd

Eftersom min före detta arbetsgivare inte lägger ut min krönika på deras webb så har jag fått lov till att putta upp den här.
Så nu är jag publicerad. Lite tvättad, lite skötsammare, lite mindre könsord.


Missförstånd

Lika återkommande som giffarnas kamp i allsvenskans källare, lika
vanligt som taxibilar i London eller barr i skogen: Någon menar en sak och
en annan uppfattar den på ett annat sätt. Missförstånd. Ibland ställer det
till skada. Ibland lockar det till skratt. Jag skrattade här om dagen.

Jag har en blå bil. Utan några större krångel och tämligen komfortabelt, snabbt och ganska enkelt färdas jag dit jag behöver komma.
Stereon är inte av högsta klass men duger gott åt att spela min inte enbart laglitg nedladdade musik.
Bilar, datorer och chefer går in under ungefär samma kategori. De ska finnas
till hands när det behövs, inte ta för stort utrymme och alltid fungera.
Verkligheten är oftast en annan. Dator har en djup rotad
fetish för att krångla, chefer finns i många tappningar men jag tror inte
någon alltid finns till hands utan att ta för mycket plats eller
krångla.

Bilar då? Sannerligen ett kapitel för sig. Min bil bröt i början av veckan
mot alla regler på samma gång. En längre tid har ett surrande ljud
kommit från bilens bakre regioner. Eftersom den blåa trotjänaren precis är
på väg att passera 6 000 mil på de svenska vägarna så är det service på g.
Efter att ha konsulterat min verkstad fick jag tid för sådan och de lovade
att efterforska surrandets källa. Men nu hade
min Renault Megane lite mer bråttom till bilsjukhuset än så. På
väg in till en av säsongens första ishockeymatcher låter det plötsligt som
en metallsvarv hyrt in sig i andra hand i bilens hjulhus. Sekunder senare svänger jag in på en ledig parkeringsruta och hinner inte mer än att stanna
innan något av metall studsar mot den svarta asfalten. Alldeles ensam under
min bil ligger en illa tilltufsad metallplatta. Min suck hörs till Hjo
och jag försöker glömma allt som har med bil att göra och går på hockey.

Tidigt dagen efter sitter jag på en av olja bestänkt brits och får ta emot
beskedet att jag inte kan få något besked.
”Det ser väl inte så jättebra ut, kan bli dyrt. Men ring i eftermiddag” är
de enda ord jag får till tröst. Med sorg i hjärtat och ekonomisk beräknande
i huvudet tar jag bussen hem. Det är inte utan lätt anspänning som jag
lyfter luren senare på eftermiddagen.
”Tolv och fem kostar det”
Jag känner hur munnen blir torr och hur skjortkragen på en halv sekund tycks
ha krympt.
”Tolv och fem per sida då. Sen har du ju arbete på det. Ring om någon timme
så ska jag räkna på vad det blir totalt”

Skjortkragen letar sig in i halshuden. Med svett längs ryggen och en klump i
magen lägger jag på. 25 000 ska jag hosta upp. En minst sagt saftig summa.
Men inte mycket att göra åt. Bil behöver jag och nästan gråtfärdig någon
timme senare ringer jag verkstaden på nytt. Efter att herr mekaniker har
svamlat om dyra reservdelar hit och bökiga monteringar hit så säger han till
slut prislappen.
”4 421 kronor”
”Men jag trodde du sa tolv och fem per sida?” frågar jag i förvånat tonfall.
”Ja precis. Tolvhundrafemti per sida”, säger mannen på den mest klämkäcka
göteborgska jag hört. Skjortkragen känns plötsligt rymlig. Klumpen i magen är borta och trots att 4 421 kronor är pengar som skulle räcka till 8 842 tuggummin eller 206 öl känns det som en närmast
himmelsk och högst överkomlig summa. I alla fall jämfört med tidigare tankebanor. Med ett leende tackade jag högre makter att ännu ett missförstånd ägt rum.

torsdag, september 25, 2008

En anka klippte till

Hon hade en mun som en anknäbb.
Hon pratade utan att lyssna.
Hon förstod inte mina skämt.
Hon klippte mig kort. Fast jag sa tvärtom. Anknäbbsjävel.

Jag hade lust att slänga en hårborste i golvet och kalla henne lampa med s. För en sekund ville jag mata henne med avklippt hår ingnott med yes.
Men jag är snäll. Hår växer ut igen. Yes är dyrt och hon har fortfarande en mun som en anka. Det är straff nog.


I övrigt är allt färdigt. Förhandlat, skrivet och kortat.












Undrar ibland vad som hände med familjen Abdirashi.

onsdag, september 24, 2008

Snart ryker oskulden

Har laddat idag. På lördag ska jag komma ut. Debut kan man kanske kalla det. Det ska bli kul. Imorgon får jag nog ihop det. Hoppas jag. Har ångrat och ändrat mig fem gånger bara idag.

Har även fått ett recept på inlagda champinjoner idag. Snubben, jag tror han är turk, i kiosken vid kontoret blev glad av att få dela med siga av sina kullinariska kunskaper. Han ville först inte avslöja en av ingredienserna med hänvisningen "Di komma inta koma tibaka då"
Efter att dyrt och heligt lovat att jag aldrig skulle sluta besöka hans butik fick jag sista ingrediensen som var citronpeppar. Men salt var bannat. Å det grövsta.
"Slänga du saltat i den då dör di" sa han och fick ögon likt en pryglad cocker spaniel. Jag lovade att inte salta. Sen tog jag horbilen och åkte till Borås. Johnossi dundrade ur högtalarna hela vägen och jag bankade takten i ratten ända tills en snubbe i en grön Audi tutade tillbaka och gav mig både onda ögat och en gest med handen som inte riktigt stod att tolka.
Efter det var det roligast som hände att jag hittade en blogg som var över förväntan.

lördag, september 20, 2008

Slå mig hårt. Rakt mellan ögnonen. Jag vill se stjärnorna. Slå mig. Slå mig

Ringde VandrarOlle igår för att brainstorma. Det gick bra. Helt plötsligt kom det till oss. Det var roligt. Vilka storverk vi skulle kunna skapa.

Från igår då.
Dummast. "Säg att du gillar mig"
Roligste. "Ohh fy fan vilken bringa. Muskler, lagom med hår och lagom med manligt fett"
Frågan är när fettet blir manligt.
Äckligst. Det var kebaben som den väldigt stora kvinnan på Heden dränkte i sås som var gul och inte god.

fredag, september 19, 2008

Det räcker gott åt vanligt folk

Min kära kusin VandrarOlle, som här nedan ägnar sig åt pinuppeklämning, har skrivit. Äntligen. Den som mycket snillrikt dissekeras är den kända artisten som för ett tag sen blev arresterad av lagens långa arm. Påstådd påverkad. Tidigare under sommaren har han även hunnit med att bli smädad av mig. Dock förstod jag först dagen efter vem det var jag hade med hån som hjälp försökt stjäla tjejer ifrån.

Nu går Vandrarn hårt åt kycklingens förmåga att rimma. Inte en dag för tidigt. Han suger. På det dåliga sättet.



Läs även andra bloggares åsikter om ,

onsdag, september 17, 2008

I en soffas närhet

Det som förut var en tillfällighet har nu blivit en vana. Varje kväll plockar jag undan gråa kuddar. Jag lägger dit ett rött lakan. Nu låter det som om ligger jag där och bjuder ut min kropp som köttsligt smörgåsbord. Men nej. Det är inte sant. Jag ligger där och sover. IlseVilse är min adopterande mor och Jugge Skörbjugge min far. I en lagomt stor lägenhet leker vi mamma, pappa, barn.
Gud, eller möjligtvis gudarna, vet att jag inte är lång. Soffan som vid kvällningen förvandlas från grå till röd rymmer precis min kroppslängd. Men det är inte höjden av bekvämhet att ha forsulorna i kontakt med ena armstödet och hjässan med den andra. Så jag får ligga lite på diagonalen. Med tårna uti i det fria vinkandes åt soffbordet.

Igårkväll frågade jag om jag fick sova inne hos mina föräldrar. Trots ivrig argumentation om tv-rummets kyla, ensamhet och mörker så fick jag ett nekande svar. Med tårar i ögonen och med sovrumsdörren på glänt viskade jag frågan om jag var ett misstag. Ingen svarade. Med hasande steg gick jag till min gråröda soffa och kunde med tårar som friktionsdämpande medel glida in mellan de armstöd som om natten omfamnar mig.

Men snart. Snart börjar hockeyn. Detta balsam för en vilsen och soffasovande själ. Gud tröste.



Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag, september 12, 2008

Fin årgång

Italien. Har suttit och filat på texter om Italien. Jag blir lite väl kapande...

Igår så var jag och katten Jansson ute och inspekterade stan. Stan är Turin. Vi hittade ett ställe där det jobbade en söt tjej som vi gissade namn på. Fransechka trodde katten Jansson. Jag gissade på nåt konstigt. Hon hette Greta.

Vid bordet bredvid oss satt en full italiensk man och en kvinna som var väldigt vacker och ganska gammal. När katten Jansson och sällskapet kom i samspråk om låtar från 80-talet så kastade jag in min handduk.
"För ung" sa katten Jansson på engelska och pekade på mig.
Då sken den vackra men ganska gamla damen upp.
"Åååhh.,, När är du född då?"
"Jo du, året var 1984 serru" svarade jag.
"Mmmmm. En mycket fin årgång. Verkligen. En mycket fin årgång" stönade Guccidamen och verkade bli bländad av något för hennes ögon smalnade av lite mer än vad som skulle kallas normalt.
När himlen sen lystes upp av blixtar och regnet började hamra mot Turins gator satt jag på en röd stol och kände mig som en flaska vin. Dock en fin sådan.

Nu ska vi ut och äta. Det blir blunda och peka varianten tror jag.

torsdag, september 11, 2008

onsdag, september 10, 2008

Kort inlägg. Mot första stolpen.

Nu har en mindre kvittobibel avhandlats. Grejen med min arbetsplats är att jag måste spara alla kvitton. Det är tråkigt och jobbigt men för att se lite ljus i mitt handlande så kan man ju med kvittonas hjälp forska lite i levnadssättet på resande fot.
Slutsats: Ungefär 200 spänn per dag har jag gjort av med i snitt under min tid i Kina. Då har jag ändå krutat på rätt bra vissa dagar.
Arbetsgivarn blåser mig.

Nu ska jag sitta och glömma bort min boendesituation. Traktamentelösheten skall också försökas förträngas.
Börjar bli tjatig.

Men så är livet. Det är här jag står.
Det är en dag imorgon och det var en dag igår.

Shoppa med VandrarOlle

Tillbaka till verkligheten. En massa kartonger leker pissande tornet i Luta på mitt kontor. En soffa hos Jugge. En bil med bromsbesvär.

Börjar ändå skratta när jag går igenom bilder ifrån hemifrån.






Ja. Av en anledning som ni nog förstår så var jag tvungen att använda det bespottade verktyget klonstämpeln för att, så att säga, skydda VandrarOlles personliga integritet.



Läs även andra bloggares åsikter om ,

söndag, september 07, 2008

Tagas av daga en vacker höstdag

Daniel frågade efter gåsen. Här är den. Ingånshålet såg ut som ett runt kirurgiskt snitt. Utgången var knutnävsstor och blodig. Vapen är farliga saker. Dom sliter och förstör på ett äckligt effektivt sätt.




Gåsen satt med sin lilla flock på en lägda. Cirka tio stycken. De satt där. Bajsade stora avlånga korvar och åt gräs. De såg gässligt dryga ut. Malliga. Nästan borgliga.
När 308:an mullrade över Gårdtjärn var de inte lika kaxiga längre. Med lätt förvirring i fjäderdräkten sprang en av dem omkring och undrade var hålet i bröstet kom ifrån. Sen dog han. 100 meter längre bort satt jag och Albin. Resten av gåsflocken var antingen chockskadade eller bara dumma. Kvar satt de i alla fall och om det inte kommit en bil hade nog fler av dem övergått från att beta i gräset till att bita i gräset.



Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag, september 04, 2008

Från högkvarteret

Laddar batterier i barndomens marker. Marker som hyser goda älgstammar. Även om den decimerades i tisdags. Efter en totalt öde måndag så skickades inte mindre än tjugo klövar upp mot den regntunga himmelen under veckans andra dag. Jag satt dock i händelsernas utkanter och fick nöja mig med att lyssna till comradioknaster. När de dova knallarna högg hål i den tysta septembermorgonen så kände jag mig inte alls ledsen att det inte var mitt pekfinger som skickade en fyrfota till älghimmelen. Efter OS och årets och kanske livets hittills mest intensiva månad så satt det ganska bra att med hjälp av tallbarr, gubbar i olika åldrar och kokkaffe åter börja andas med magen. Det känns bra. Trots att det direkta älgdödandet inte infunnit sig.

Kontraster är bra i bilder. Kontraster är nog bra i livet i stort. Kontrasterna mellan att släpa kameraväska från presscentret till det kineserna kallar Fågelboet och att släpa fjoling från Tyras skifte till Kallkällbacken är ganska stora. Men jag trivs med dem.

Det kändes bra att jag utmattad av flyg, älgjakt och en månads konstant arbete kunde slockna på ett golv kramandes en hund. Hjärnan blev piggare efteråt.

Eftersom älgkvoten för vårt lag nästan är fullskjuten så fick det bli mer fredliga skogsäventyr igår. Lavemange och jag satte av i spöregn och efter att ha förbannat vissas förmåga att låta vackra skogsbyggnader förfalla så hittade vi tillslut det vi sökte. Kantareller. Kantareller i massor. Gula och trattar.
”Passa på å njut nö” sa Lavemange medan han lät händerna leka svamppetting i ett fält stort som en lägenhet värd två miljoner. När vi gick den dryga trekvarten tillbaka till bilen var det inte utan att muskelansträngning och en och annan svettpärla. Hemma igen så kunde vi bara skratta när vi efter noggrant konsulterande av badrumsvågen konstaterade att vi bärgat hem ett svamplass i viktklass med en kenyansk långdistansare. 38 kilo. 38 kilo kryptogamerna som i detta nu ligger på tork i mor och fars kök. Svamplukten tonar upp som en vägg så fort man öppnar dörren dit in. Mor min önskar sig lingon nästa gång.

I morgon ska vi kniva och mala upp älgarna. Älgtacos i morgonkväll är redan bokat.






Läs även andra bloggares åsikter om , , ,