Tuffheten

Det är inte tufft att kasta flaskor mot min vän Glenn.
Det är inte tufft att i sin iver att få slåss springa över en sjuttioårig man med krycka.
Det är inte tufft att kasta kamerastativ och stolar.
Det ser lite roligt ut men är knappast tufft att försöka svämma över kanalen.

Inte Lykke Li men ganska så lycklig

Dagen regnar bort. I den av stora silvret färgade dagen sitter jag och medans koldioxiden har fest, barnadödligheten i Zimbawe ökar och Peshawars gator färgas av rött blod så är min största utmaning idag att hitta ett par boots med rätt färg, skön form och en lagom diskret men ändå iögonfallande dragkedja. Ibland tittar jag på den del av mig som påstås vara medveten och på den andra som är modemedveten och det börjar liksom att klia i ryggraden, den som jag trots allt vill ha.

Mallen

Det är höst ute. Jag sitter vid ett bord och dricker kaffe. Micrade bullar men mitt besök fick jobb. Så nu har jag tryckt i mig alla tre själv.

Bölden Sölden

Jag lider ibland. Men inte idag. Idag har jag hittills jobbat i tre timmar och åkt skidor utför backar och stup ungefär lika länge. Jag och kollega Pontus spänd pjäxor och okte korglift. Det var najs.

Anlände i onsdags. När jag är ute och reser har jag vissa rutiner för att inte glömma saker. En sådan sak är att när jag bär mitt bagage så räknar jag alltid till tre innan jag börjar gå.
Ett. Lilla handbagaget.
Två. Stora handbaget.
Tre. Vanliga väskan.

Ankommen till Innsbruck gjorde jag denna trestegsraket ännu en gång för att sedan hämta den svart Fiat som jag och Krokofilen skulle åka i. Bilade med en felkörning på fyra, fem mil sedan till Sölden och väl framme öppnade jag bagageluckan. Då slår det mig. Just denna resa hade jag räknat fel. Eller rätt. Jag hade som vanligt räknat till tre men kruxet var att jag hade fyra väskor. På ett i Innsbruck rullande bagageband åker min svarta kameraryggsäck runt runt. Den är tack och lov tom på innehåll förutom min necessär men ensamheten kröp nog på ändå där den åkte karusell cirka tio mil från sin ägare.

När jag når lost and found på flygplatsen skrattar de rått åt en klantiga svensken. Ingen medkänsla där inte. Nej nej, hon upplyser mig om min klantighet och jag bestämmer tyst för mig själv att hon växt upp tillsammans med Hitler men vridit sin ondska åt ett annat håll. Inget annat att göra än att ställa alarmet på 06.00 och bila de tio milen tillbaka till Innsbruck morgonen där på. Som bonus på min lilla glömske road trio var jag unge fär tretton centimeter från att klippa två bruna rådjur som i den svarta morgonen hade tagit sin tillflykt till den våta vägbanan.


Om någon undrar varför pojken i orange jacka ser så nedrigt nedslagen ut så är de för att Ponuts kallade honom Pläppmiffo sekunden innan.

So far from your lemonade, Santa Monica Bay

Kontoret ligger öde och tyst. Klockan är inte mer än åtta. Jag har redan slukat två koppar kaffe och bageriet här bredvid har gett upp och likaså mina frukostplaner. Låg och stirrade i taket mellan klockan ett och halv fem inatt. Vet inte om det är jetlaggen som gör några sista dödsryck eller om jag helt enkelt har sömnöverskott. Om några timmar lyfter jag hir som helst igen. Denna gång mot de österrikiska alperna. Den alpina cirkusen skall gå av stapeln och jag är taggad. Fullspäckade veckor framöver. Alpin världscup avlöses sedan av slutspurt i allsvenskan. Jag kommer för fjärde året i rad att bevittna hur det svenska guldet i fotboll utdelas, det står klart. Nu är frågan bara om IFK eller AIK får åka guldbuss. Jag vet vad jag hoppas på.

Nu ska jag packa stegjärn, solglasögon och reflexskärm.

Bildsätter idag med en smygtitt på kommande och välbehövlig hemsideuppdatering.



Feedback på det?

Vi kommer att gå rakt över era bilar

Flygplatser. Få saker kan kännas så vardagsdeprimerande som flygplatser. Inte bara blir man påmind om den växande koldioxidberget man är med och bygger utan hela alltet med flygplatser är mig motbjudande. I alla fall de större varianterna. Jag kan känna att små flygplatser fyller sina funktioner. Kallax eller Midlanda till exempel. Som en utpost i en värld ett stycke ifrån. Men att sitta på Schipol och glo på grå väggar, grå element och turkosa flygplan är ingen hit, sen tycker jag att de där låga bilarna som baxar ut planen ser både fjantiga och osympatiska ut.

New York är för denna gång lagd till handlingarna. Ett trevligt besök. Igen. Även om mina skjortköp gick om intet så gjorde jag andra tappra försök att få upp Obama och hans gäng ur sin ekonomiska depression.

En sak man inte ska gör när man lämnar New York är att på Axels (fd. Görans) köksbord lämna sin telefon på laddning.

NYC BABY!

Idag regnar det. Ett renande regn faller på Brooklyns trottarer och jag är sugen på pannkaka. Gårdagskvällen gick inte direkt i den kristna lärans tecken. Eller drack vi kan hända lite vin också?
Men är man i New York så får man passa på. Mexikanska maten var god och den svenska snubben som ägde stället hade ett mycket manligt skägg. Axel (fd. Göran) utmanade mig på ett jaktspel. Fem dollar senare satt jag på en stol med en rått flinande Axel (fd Göran) mittemot.
"Vem är det som är jägarn nu?" flinade han och försökte sen betala vår nota med kreditkort.

Dagens schema ser ut som följande.
Äta pannkakor.
Gå på Obamautsällning.
Byta skjortor som jag köpte igår. Trots att tölpen till biträde tog mina mått med sitt vita måttband så var skjortorna ganska mycket för stora. Antingen gick jag ner 20 kilo på vägen hem eller så mätte han fel.
Hänga med Pontus.


Med tanke på att Axel (fd Göran) är gift så är det aningen anmärkningsvärt vad han går och fönstershoppar när han är i stan.