Ångesten och friheten. Dom kommer hand i hand strax. Men va fan. Man måste vara klar nån gång. Bryta upp. Jag och Hassel har funderat ut ett hejdåfika med klös i. Blir nog uppskattat, och lite oväntat.
Jag har gått väldigt mycket på senare tid. I fjällen och hemma. I fjällen gjorde jag det med min nyfunbne vän Ynglet. Han är vansinnigt trevlig. Och vi är kanske inte vansinnigt men ganska lika. Hur som helst gick vi långt i jakt på ripor. Med oss hade vi en smålänning som skrattade som en häst gnäggar och en Bräckebo som vägde 60 kilo. Sammantaget blev det trevligt och soligt. En väldans tjock polis på en häst hann vi också med att träffa.
I övrigt har jag lust att säga alla såna saker man kan säga om man ska sluta på en arbetsplats. Vem som är dum i huvudet. Vem som är dryg. Vem som luktar svett. Vem som äter godis fast den personen är tjock. Vem som överskattar sig själv. Allt det kunde jag minsann berätta. Men det gör jag inte. Jag är för snäll. Eller för feg. Eller så är min uppfattning av verkligheten inte så sann att den skall berättas. Kanske är det jag som är dum i huvvet, luktar svett och äter godis fast jag är tjock. Vi lever våra liv med våra egna perspektiv och varsin sida utav samhällets fasad, var det visst nån som skrev...
Och tjocka personer får äta hur mycket godis dom vill. Fast om dom samtidigt klagar på sin övervikt tycker jag att det bara blir jobbigt. Ät då och var nöjd med det.
Amsdjungeln here I come.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar