Att vara kompetent i det sociala

Det kan vara svårt att vara kompetent. I det sociala sammanhanget är det knappt utbildningsbart. Vissa föds med ett rejält försprång. Orättvist ja. Men så är det ibland. Jag har elva tår. Det är alltid något. Nu ska jag inte gå runt här och gråta över att jag inte kan föra mig bland folk. För det kan jag oftast utan större problem. Det är mest när jag träffar folk som jag kan tänka mig att ligga med som det ibland kan knyta sig.
Ibland så har jag förmånen att jobba med personer som har väldigt bra pejl. Koll på vad man skall göra och inte. Om man ska prata eller vara tyst. Om det är läge för skämt eller allvar. När jag senast slogs av en sådan situation var för drygt en vecka sedan. Förvisso var den socialkompetent knappast tyst. Han brukade ytterst sällan allvar. Men allt gick hem. Att efter knappa fem minuter med en fotbollstjärna helt naturligt börja prata och skämta om Svennis snopp tycker jag är styrka. Och det blev varken plumt eller pinsamt. Bara roligt.

Idag har jag idkat byteshandel med herr Kamprad. Han fick pengar och jag fick bland annat en toaborste med rostfritt bo och en svart bokhylla. Sen har jag även paxat en säng som skall överföras till min ägo imorgon. Då kommer nämligen de som en gång tillverkade mig på besök. Med bil, släp och lite bohag. Min mor har även lovat att medbringa lokalt framodlad proviant. Älgkött, torkade kantareller, morötter, ägg och tunnbröd bland annat. Så en norrländska plockbuffé kan vara inom räckhåll för folk som bor i Sveriges framstjärt.

En stockholmare leker lek på den norrländska landsbygden.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialkompetens, Tunnbröd, Svennis