22:01 står matchklockan still. 25 sekunder återstår och jag har bytt objektiv och satt på blixt för att kunna hoppa ut på det frusna vattnet så fort hesa Viktor ljuder. HV71 ligger på och pressar Färjestad hårt de sista sekunderna. Måkvakten Stefan Liv har lämnat isen och står nu i båset bredvid mig. Eftersom mina gener har gett mig en ganska ringa längd så ställer jag mig på den bänk som finns mellan mig och den småländska burväktaren. Där står jag när slutsignalen ljuder. Liv däremot. Han slutar stå. Han sätter sig. Sätter sig på mina fötter. När jag ska hoppa över sargen så sitter jag fast. Den ena foten lossnar men detta medför att min kropp blir aningen urbalans. Ena kameran dunsar lite lätt i ryggen på målvakten Stefan. Nu ska vi sätta på oss masken och tänka som Stefan. Han har nyss förlorat SM-guldet. Han har stundtals spelat som en gud med när han nu sitter där han sitter är det nog inte glädjen över den fenomenala plocken i match fyra som han känner. Han är bitter. Lite arg och kanske ledsen. När han så får ett litet stycke kamerautrustning i ryggen och hans sittunderlag plötslift börjar röra på sig så är det väl kanske inte konstigt att han reagerar. Med en rätt rejät knuff med sin stöt "hjälper" han mig över sargen samtidigt som han uttalar orden FAN FÖR HELVETE ganska högt och i tät följd.
22:02 Ute på isen är det annan stämning. Här är spelarna glada. Åker runt och skriker och har allmänt trevligt. De flesta guld och firarmatcher jag har varit på har följt ungefär samma mönster. Vid slutsignal får alla fotografer panik och springer utav bara fan till högen med jublande spelare. Där står man sen och försöker höja sin kamera högre än alla andra och smäller av blixtar rakt i svettiga ansikten. Det blir sällan bra. Inte igår heller. Men det är som en lavin. Man dras med vare sig man vill eller inte. Trots att spelarna jublar i flera kvartar efteråt så springer man som en vettvilling för att hinna med de första glädjeyttringarna. Vi är konstiga ibland.
22:09 Efter den första stormen igår sprang jag och skickade några jubelbilder till DN. Jag känner att jag missar några bilder men det får det vara värt. Lite småstressad springer jag sen över den av guldkonfetti dekorerade isen. Jörgen Jönsson har precis fått tag i bucklan och åker med den gömd under sin tröja. Bra bild tänker jag och skyndar på stegen. Tanken är att försöka genskjuta Jörgen och komma till sargen och ta bilden lite underifrån. Dock åker Jörgen lite fortare än jag beräknar. Även jag själv har lite högre fart än jag tror. Summan av detta blir att när herr Jönsson gör en liten sväng så hamnar vi på kollisionskurs. Jag slår i bromsen och Jörgen tittar upp i publikhavet. Min broms funkar sådär på isen. När Jörgen sliter blicken från sina fans så ser han en krullhårig fotograf i jeansjacka som kommer i flygande fläng. Krocken går inte att undvika. Hundradelen innan går sakta. Sen. Bomp. Jörgens ärevarv får sig en törn. På tvbilderna ser man tydligt hans förvåning och hur han liksom hakas upp av en snubbe med två d3or hängandes runt halsen. Hade inte min balans varit upptränad av herr Liv så hade jag säkert landat på kaffearenans is med benpipor pekandes i roliga vinklar. Nu gick det bra.
Jörgen var ganska glad vår krock till trots.00:34 lämnade jag arenan.
Läs även andra bloggares åsikter om SM-Guld, Ishockey, Färjestad, Stefan Liv
1 kommentar:
Pörky nippels på den du, stackarn, vare kallt? Hälsa lillebror /Ankan
Skicka en kommentar