Dödens viskning

För ett år sedan satt jag utarbetad efter OS på en stor sten i en skog som ägs av Öhléns. Den gången för bra precis ett år sedan sade någon i en comradio
.
"Var beredd nu. För det går över berget åt ditt håll"

Idag runt åttasnåret sprakar komradion igen.

"Nisse. Jag stötte en nu. Det gick lös åt ditt håll. Kommer ner för berget."

Adrenalinet rinner till. Det går inte ens en minut. Jag hör några kvistknak och genom granriset ser jag en mörkröd hornkrona. Bakom ett björkbuskage stannar så en älg upp och känner förmodligen min vittring. För istället för att kliva ut på det öppna hygget som älgar som följer denna stig gör nästan jämt så håller sig denna individ inne bland barr och ris. Han sätter så av igen. Jag följer honom i kikarsiktet. Det kommer en öppning i vegitationen. Jag får plötsligt fri sikt. Älghår utan vare sig björk eller tallgren emellan. 308:an viskar dödens viskning. Reaktionen hos älgen är ingen men min känsla är bra. Från kvistknak till skott har det gått ungefär fem sekunder.

Hundförar-Anders kommer. Vi väntar någon minut och sen går Anders in för att se efter. Tvivlet börjar komma.

Satt inte kulan där den skulle?
Springer det i skogen runt en stackare med trasig kropp och ångest?

Efter några minuter får jag beskedet via radion.

"Du kan komma. Han ligg hännan."

I en gran sitter en kula insprängd. Blodspåren är tydliga. Små röda öar mellan stubbar och lingonris. Sen ser jag hur han ligger där. Grått mot grönt. Skottet har gått genom båda lungorna och satt älgen på tåget till döden.

Läs även andra bloggares åsikter om Älg, Älgjakt, Skog, Natur