Another brick in the Chinese wall

Mästerskapet tog slut lite för tidigt. De oerhört trevliga tjejerna i laget höll inte för trycket utan var bra först när matcherna inte gällde något. Lite synd. Det hade varit lite kul att få vara med när ett sådant här lag lyckas och liksom slår igenom.
För om bara det idrottsliga skulle falla på plats så har de redan allt annat som skulle få dem att bli så där härligt folkkära. Men men. En annan gång kanske.

Den för tidiga sortin har gjort mig till Shanghaibo i nästan två dagar. Flygen hem var lika fulla som de där två ryssarna som lastar en stubbe på en cykel och jag kan inte flyga hem förrän luciamorgonen nu på söndag. Shanghai fram till dess alltså.

Myllret av folk tycks aldrig ta slut. Överallt är det folk. Den privata sfären är liksom mycket mer offentlig i Kina. Gatan är som folks vardagsrum. På gatan petar man sig i näsan, man gråter, skriker, sover, rapar ljudligt, agar sin skrikande barn, äter kokta köttbullar på spett och allt sker inför allas ögon. Gränsen mellan det offentliga och det privata har liksom suddats ut.
Men trots att folk rapar mig i örat på tåget och trots att den tjocka tanten daskade sitt barnbarn både sju och åtta gånger så gillar jag Kina.
Fördomen har sagt mig att folk är lite illvilligt inställda till utlänningar. Men inget kunde vara mer fel. När jag har vandrat genom gatorna som jag tycker hör till det riktiga Kina och inte den råsminkade OS-fasaden som fanns i Peking så är det vänligheten, nyfikenheten och skratten som jag mött och även om jag pratade mitt modersmål och den skrynkliga tanten som sålde mandariner sitt så kunde vi både göra affärer och skämta.

Ikväll ska jag äta middag med Magnus och Max på tv4. De hade stora planer om att ta sig till Bangkok men tog för bara nån timme in på samma hotell som mig. Från mitt fönster kan jag se folket myllra, lyftkranarna sakta röra sig och neonskyltarna blinka. Natten i Shanghai väntar oss.