måndag, april 26, 2010

Skäll som biter

Det är söndag. Jag är i Borås. Närmare bestämt på Borås Arena. Elfsborg tar emot Trelleborg i den inhemska Allsvenskan. Jag sitter vid hörnflaggan. Har en kamera på stativ, en runt halsen och en fjärrstyrd kamera bakom mål. Det är den sistnämda som både skall ge mig publiceringar idag och skam igår. Efter ungefär femton minuter gör Emir Bajrami 1-1. Jag hinner tänka att han gjorde mål nära mål, mitt i mål, förmodligen mitt i målkamerabilden. Men sen ser jag även att en boll måste ha träffat kameran bakom mål. Den har lagt sig på sidan och ser nästan ut att sova där på den boråsiska konstgräset. Snabb överläggning. Bakom mål har man inte å göra efter att matchen har gått igång. Men jag tänker att om jag snabbt som en älg och vigt som en katt skyndar mig att ta mig till målet och resa upp kameran så märker nog ingen och jag kan få eventuella kommande målbilder. Sagt och gjort. När Trelleborg anfaller nästa gång dumpar jag stora kameran och småspringer i min vita keps och orangea väst. Böjer mig över reklamskylten. Tar upp kameran. Fokuserar om skärpan och precis när jag gör detta kommer hela Elfsborg anfallande. Denni Avdic vräker sig fram och slår in 2-1. Jag reagerar instinktivt och låter pekfingret göra sitt jobb. En liten känsla av lycka, eller om det var svett, rinner längs min ryggrad. Men på något sätt känns det som om jag ändå får ångest. Jag står där jag inte får. Alla tittar j faktiskt mot mål när mål görs. Jag har som nämnt en vit keps och signalfärgen orange pryder min överkropp. Jublet fortsätter. Elfsborgarna är glada. Jag är lite lycklig. Sätter ner kameran på sin plats och börjar min jogg tillbaka.

När jag precis skall gå förbi den skara brandmän som sitter längs min väg ser jag honom. Tv-chefen. Han har headset och jag känner med en gång att hans mål är givet. Han går mot mig. Han stannar mig. Berättar att det står en tv-kamera på stativ bakom målet. När mål görs är den vinkeln den bästa. När repriserna rullat ut har man inte sett målet. Man har sett en vit keps, en orange väst och lite lockigt nackhår. Lite i hörnen har man sett lite nät som kan vara ett fotbollsmål. Jag skäms. Han har inte arg röst. Han förklarar som för ett barn. Det står en tv-kamera där. Du stod där. TV-rättigheterna är så här. Din position där. Vi vill ha det. Du gav oss keps och västt. På mig tar skäll mycket värre när det är så. Jag vet ju så väl att man inte ska fara å springa framför tv-kameror. Ändå har jag gjort just det. Skamset promenerar jag till min plats. Ursäktar mig flitigt men tv-mannen har försett sin öron med headsettet igen. Han talar i den tillhörande micken. Jo han har sagt till fotografen. Ja han är tillbaka strax. Okej vi pratar med Denni i paus.

Jag sätter mig återigen på min pall. Tänker att nu kanske jag blir avstängd från allsvenska arenor. Likt en huligan som lappat på en spelare. Det blev jag nu inte. Efteråt tittar jag på bilden. Den är inte klockren. Nätet skymmer för mycket ögon. Men jag blev enligt rapport publicerad idag. Alltid något.

5 kommentarer:

André sa...

Haha mycket roande läsning! =) (skadeglädje?) följer din blogg var dag!

Lotten sa...

Måste bara också tala om att även jag njuter fullt och stort av det du skriver.

Carl (Lillplutten) Sandin sa...

Hahahaha! Detta kan ha varit blad det roligaste jag har hört x) Så länge man slipper vara med om det själv vill säga, men vilken historia att berätta framför lägerelden ;) Jag hade gett mycket pengar för att få ha varit där och sett detta, hihihi! Ha det så fint! :)

Jörgen Jarnberger fotoblogg ! sa...

Du kan konsten att underhålla ;) ......

Mattias Johansson sa...

:)