Med det lämnar jag blivande VM-arrangörens internetleverans.
Kalla hade ingen bra dag och Hellner sjönk som en sten. Det var Hellner som började. Vid målgång var jag aningen stressad. Kollega Adam på Scanpix hade, till skillnad från mig, direktuppkoppling i kameran. Jag hade naivt nog bara plockat med mig pucken trimmad i 3-g. När denna inte ville fungera i det italienska landskapet var läget svårt. Jag fick istället för att skicka från kameran springa in i presscentret för att sända. Detta gav att jag satt vid ett skitigt bord när mr Hellner började med att i den mixade zonen kasta stavar och svära för att sen ge sig ut på en depparrunda i skidspåret. Efter att ha fått telefonsamtal från den höggravida Petra förstod jag att bildmaterial fanns att bärga utanför presscentrets fyra väggar. Iväg bar det. Sprang runt i skidspåret och letade en terapiåkande Maacus men fann bara fula män från Schweiz. Jag kände skammens tunga svepa över mig. Jag hade misslyckats. Igen. Sätter mig i en slänt. Tittar mot Sveriges vallartält. Då händer det. Plötsligt kom mer Marcus Hellner. Han sätter sig i tältet. Han klappar sina skidor. Stryker dem lätt och jag kan föreställa mig hans tankar. "Du och jag kompis. Hur blev det såhär?"
Bilden blir bra. Faktiskt bättre än jag fått i den mixade zonen. Jag blir glad och sparkar undan skammen. Gick vidare och tog en espresso och sände hem bilden i fjorton modiga minuter.
Eftersom internet inte är det bästa här i alplandet så fick bloggandet igår lida. Kompenserar med bilder även från igår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar