Det rör på sig...

Jag var i AMSdjungeln. Jag var vilsen. Jag var trött. Då ringer en man, som har ett namn som jag förknippar med en jättebebis, och frågar om jag kan jobba en vecka. Ja sa jag. Sen kom jag på att det är premiär. Älgpremiär. Jag ringer upp jättebebisens namne och säger att jag vill mörda djur istället för att jobba för Sveriges största morgontidning. Han skrattar. Tycker nog att jag är en fint norrländskt klämmig kille. Vi kommer överens om att jag ska jaga måndag och jobba tis-fre. Det är ett bra beslut. Vi är båda nöjda. Vi skrattar igen och jag är lite klämmig igen och skämtar om nåt jag inte kommer ihåg.

Det är nåt speciellt. Kliva upp tidigt som satan. Packa och ge sig iväg. Träffa en del trångsynta gubbar och en del väldigt trevliga. Jag gillar faktiskt båda sorterna. Hur som helst får jag ett bra pass. Hyllan heter det. Långt och gå ioförsig men det ser jag mer som en komplimang. De unga, friska, starka och välorienterade får alltid gå längst. Man känner sig behövd och viktig. Jag trycker på ganska bra. Det går fort när jag går. Buskarna och granarna svischar undan när jag flyger som ett jehu över hyggen och hällar. När jag är framme plockades mobilen upp. 8 missade. Alla från morbror Thure. Jag ringer upp. "Nils. Du ska sitta på hyllan".... "Jag är på hyllan" svarar jag. Och det är jag. Jag har minsann suttit på hyllan förr och det här är defenitivt hyllan.
"Men inte DEN hyllan. "Hyllan på Gårdtjärnsberget" säger morbror Thure. Vem har vare så jävla dum att döpa två pass till samma namn?

Jag analyserar läget. Jag är dryga milen fel. Fatta en mil. Tio kilometer. Jag går ännu fortare tillbaka. Jag far återigen som ett jehu över hyggen och hällar. Jag åker lite bil. Jag pratar lite i radio. Tillslut är jag på rätt hylla. Bara tre-fem minuter för sent. Ingen större skada skedd. Jag ångar. Av svett. Av värme. Av dagg.
Hyllan här är inget bra pass. Snårigt och knappast nåt älgstråk. Tror jag.
Men efter dryga timmen så skäller plötsligt hunden. Inte många meter från mig. Minuterna flyter. Det knakar. plötsligt ser jag rörelsen. Jag ser den gråbruna gestalten närma sig. Kanske 85 meter bort. Den är liten. Jag tror först att det är en kalv. Men vi 50 meters håll ser jag att den har horn. En fjoling. Travande rakt emot mig på ett skitpass. Jag fångar in han i kikarn. Osäkrar. Det är snårigt. Några smågranar. Det är brant neråt. Han kliver ut i en öppning. Men han står liksom rakt mot mig. Som om en människa skulle stå ansikte mot ansikt. Han är blick stilla. Jag måste träffa honom i "stickhålet". Träffytan är liten. Minimal. Några kvadratcentimeter format som ett streck. Ett mycket svårt skott. Träffar man dör han i ögonblicket. Bommar man... D¨å dör han om nån dag. Om ingen annan får läge då... Jag har korset där det skall vara. Men jag tvekar. Älgen vädrar och snurrar sen runt på en femöring. Viker av snett neråt vänster. Jag springer fram tio meter. Det kan bli en lucka på traktorvägen. Men jag är för långsam eller älgen för snabb. Han försvinner. Tio minuter senare planterar AAAAnders tre skott i pinntjurens bog. Tre bra skott. Från sidan.
Vi byter område. Jag byter pass. Timmarna går. Jag käkar rökt fläsk. Det prasslar och plötsligt överumplar älgkvigan mig. Och där sitter jag med munnen full av fläsk och bössan i knät. Jag hinner upp med bössan. Jag spotter ut fläsket och visslar till.Kvigan stannar. Men bakom en gran. Hon börjar gå igen och jag visslar igen. Hon stannar. Men mellan mig och henne finns en lite liten björk. En kula är hård och björkris är mjukt. Men det hindrar inte björkriset från att styra ett perfekt bogskott rakt upp i mulen. Detta tänker jag på. Därför klappar jag inte till. Hon travar på igen. Jag skriker till ett ööööh! Hon stannar. Fäller upp öronen. Men återigen är det kvistar mellan henne och mig. Hon försvinner. Jag är less. Åkte till Stockholm. Kom fram tre inatt. Vaknade sju. Ringde hem vid tio. OlleBull svarade exalterat att han skjutit sin första älg. En åtta taggare. Inte en kvist emellan.
På passet som heter Nisses. Typiskt. Jag är förkyld.