tisdag, juni 05, 2007

Stieg



Det är sommar. Riktigt varmt. Dia har varit på besök och han lämnades precis staden för en annan. Mycket trevlig visit.
Hemma går VandrarOlle och tar studenten. Jag sitter i Landala och det enda jag har på programmet fram till läggdags är en lång promenad för att stävja den bukfetma som jag tycker mig se skönjas vid horisonten (läs byxlinningen). Inbillning säger vissa. Inbilringning säger jag.

Har talat i telefon med hembygden ett par gånger under dagen. Student är ju nåt extra och nu när jag sitter och bläddrar ömsom på min mage och ömsom på den underbara boken av Stieg så kan jag inte hjälpa det att den akuta hemlängtan sätter in.
Men men. Svårmod och depp får läsas i nån annan blogg. Här ska de vara glädje och gamman. Därför ska jag nu förtälja om en natt för några dagar sen. En stor tidning gav mig i uppdrag att åka på knarkfest. Eller rave som det också kallas. Efter att ha kört vilse i två timmar hittade jag fram. Stegade mot insläppet. En kille kommer springande på parkeringen. Han har ett ganska udda rörelsemönster. Han vrålar "Vilken jävla känsla" varpå han låter som en rodelåkare som kraschar in i skyddsvallen. Plötsligt stannar jävlakänslakillen upp. Han tittar upp mot den stjärnklara himlen. Sen påbörjar han nåt som påminner om Galenskaprna after shaves rytmiska gymnastik. Han gör först rondellen och en samling småhopp. Brûsselsteget uteblir dock. Anar att farhågorna är besannade.
Hur som helst. Lämnar killen som inte bara knaprat morötter och stegar mot insläppet. Pratar med en arrangör som mycket välvilligt släpper in mig. Jag får dock lova att bara skriva "nåt bra". Under en kort stund som kändes lång förklarar jag att jag inte skriver. Arrangörerna, dom är två, nickar och inflikar då och då att jag ska skriva "nåt bra" eller "nåt positivt". Ännu en gång förklara jag att jag inte skall skriva nån artikel och för att förstärka detta håller jag upp båda mina kameror.
”Jo jo jo. Det är inga problem att ta bilder. Men skriv nåt bra bara.” Suck.
Jag får i alla fall ett blått band och det blå bandet skall dels ge mig tillträde och dels ge mig amnesti från ”de stora vakterna”. Jag fattade inte varför jag skulle behöva amnesti men så säger i alla fall arrangören. Jag tackar och bockar och går snällt mot det taktfasta dunket inne i skogen… Hinner dock inte mera än tiotalet meter när någon bakom mig börjar vråla.
- Jaaaaaaag viiiiiiil dööööööööööööööööööööööö!
Det är vilkenjävlakänslakillen. Två av vakterna, som jag tack o lov tydligen har amnesti mot, släpar honom i armarna.
- Lägga honom i rummet, säger arrangören.
Vakterna nickar och ackompanjerade av vilkenjävlakänslakillens önskan om att gå till världen efter denna lägger dom honom i ett rum utan fönster.
Skakade på huvudet åt människans dumhet och musikens budskap gick jag och gjorde vad jag skulle.
Polisen gick runt och lyste på folk med gigantiskt stora eller extremt små pupiller. Jag plåtade dansande folk, en båt, knarkljus, knarkrök och ett träd. Sen tog jag bilen hem och somnade klockan sex.

1 kommentar:

Churrenuchen sa...

nisse, du förtjänar en kommentar här med tanke på vilka risker du utsätts för i ditt jobb. du har det värre än vägarbetarna...