Mycket idag. Tidigt jobb som var dagens roligast. Omsadlad målvakt som gått och blivit med hammare och vinkelslip och sånt. Det var riktigt roligt.
Sen åkte jag och Slemmet till förorten och försökte vägleda vilseledd mopedungdom. När vi hittade en mopedburen yngling så stod han och pratade med ett ,enligt mallen, offer. En mamma med barnvagn med barn i. Barnet hade en bok om en nalle som hette Puh.
Sen bar det av åt väster. Golf. Jag är väl ingen golfare direkt. Snällt sagt. Den ena uppdragsgivaren kom varken ihåg mitt namn eller ansikte. Det störde mig. Vi har träffats fler gånger än vad jag har tår på vänster fot. Alltså över sex gånger. Hur som. Mannen har även skrivit världens sämsta krönika en gång i tiden... Så han hade liksom uppförsbacke redan innan han fick namn och ansiktsalzeimers. Den blev brantare. Eftersom jag inte orkar kalla honom mannen så får han nu heta Gunnar. Gunnar har fula jeans. Han knyter sina skor hårt. Skosnörenas rosetter blir således ganska långa. Som långa taxöron släpare de efter Gunnar. Ma kan tro att han försöker sopa undan sina spår. Men han sopar mest bara folks namn ur sitt minne. Gunnar sprang i ett och önskade bilder. Det stör mig inte i vanliga fall. Men med Gunnars uppförsbacke var det inte mycket annat jag kunde göra. Gunnar hade en särskild önskan. Tjejer. Många tjejer. I keps med logo. Han levererade dess önskemål på ett sätt som bara fick mig att vilja sätta honom på en pall och med driver mata honom med golfbollar. Men det gjorde jag inte. Gunnar tog sina taxöron till skosnören och sin kvinnosyn, som för övrigt var den kvinnosynsavkomman som Rocco Siffredi och Peter North dito avlat fram, och sopade sig bort mot där korven serverades.
Själv gick jag mot där bilarna stod och åkte sen hem och levererade precis mycket bättre bilder än vad Gunnar förtjänade.
Nu sitter jag på kontoret. Här är tyst och lugnt. Funderar på att springa förbi Belgarens på vägen hem. Får se.
Idag offentliggjordes Årets Bilds pristagare. Just nu är det nog ganska fet fest. Ja ja. Om ett år kanske... Kanske.
Gunnars krönika handlade förresten om en landslagsledning. Gunnar tog fram stora Jonseredaren och kapade jäms med fotknölarna. För lite mål gjorda. Anledningen till detta var att fel spelare var uttagna. Ledarskapet var oengagerat och för tyst. Ingen gnista syntes och ingen eld brann... Ungefär. Kruxet då? Jo. Krönikan skrevs efter att den aktuella ledningen fört sitt lag till VM-Guld. Skumt nån?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar