tisdag, mars 04, 2008

Mellan fjäll och etnisk rensning och lite Irak

Min äldre bror menade att jag gått i barndom. Mitt säregna drag att vilja agera råttbödel kom tillbaka. Med en kraft som inte kan kallas annat än full. Det är råttår i år. Å det grövsta. Dom är små men sannerligen de är ludna. Mitt ivriga råtthat kommer förmodligen från något som har att göra med att vilja göra min mamma (även kallad GårdtjärnsPutin som tycker att jag i frågan om den etniskaråttutrensningen skall utöva självcensur och om jag vägrar skall hon bygga om bruggstuga till sushibar och servera mig te som innehåller nåt kemiskt som slutar på 210) glad. Varje död råtta är en bra råtta är mammas melodi. Varje råtta hon ser skapar panik och en bra råtta är en råtta som hon inte ser men vet är död och eftersom jag slänger de döda råttorna i måkrännan så syns de inte. Och att det är råttår är ju liksom ingens fel.
Hur som helst. Det började med lite slentrianjakt. Två fällor, vattenhink med plast och en träpinne dög gott. Men efter att ha kraftsamlat i fjällen i tre dagar så gick jag hårdare åt problemen. Tanke och plan. Varför bekämpa symptomen medans sjukdomen sprids? Jag började således sanera. De fyra tomma banankartongerna som råtthyreshus bars ut i snön och skvättes mer med bensin och jag kände för att grilla korv över den eld som snart slickade i sig de blågula Chiquirakartongerna. Inga råttskrik hördes. Jag blev lite besviken att ingen brändes inne men efter närmare eftertanke kanske det var bäst så. Sen gick jag lös på en dynghög som liksom fastnat i utgödslingens bakvatten. För varje spadtag som borrades ner i högen kom projektiler som såg ut som små håriga bollar på syra utflygande. Under mycket hammer och slag kom de flesta dock undan. Men det var lite roligt att se hur en dynghög kunde förvandlas till en råttfontän. Men men. Nu är de bästa tillhållen antingen brända eller skövlade och vi får hoppas att de dräpta hade viktiga poster i råttsamhället så att jag på det sättet har underminerat deras samhälle på mer än ett materiellt sätt.

Fjällen då. Jo då det var roligt. Bra väder. Fina hyrda skidor. Roliga pojkar. Men man kanske inte når ungdomar bäst genom att ge dem en blå bok som pryds av "Lovsånger!". Att sen höja upp varje litet Lov till höga F får ju knappast någon nyss dovröstad yngling att stämma i direkt. Men men. Godkänt ändå. Skönt puder i backarna gör ju sitt och de jämtländska ledarna växte i mina ögon.


Sen det där med den lilla hundvalpen som någon jänkare slängt ner i en ravin. Kom igen! Jo det är klart. Man ska inte springa runt och okynneskasta ner djur i öknens raviner. Speciellt inte söta djur. Det är fel. Men. Se det paradoxala att snubben med hjälm och ökenkammoställ kan peppra ner fyra, fem irakier på en dag men blir åtalad först när han kastar en hund nerför en slänt. Eeeeeh? Cred ändå till Aftonbladet som varnade för starak bilder.


Eller vad dum jag är. Irakier är ju inte lika söta.


Perspektiv tack.

2 kommentarer:

Kalle sa...

Nisse vill ha negerkyssar. Drog paralellen med Charles Ingvar Jönsson som gick i barndom och började leka i vattenpölarna med en sko.

Du vek ut tårna och "kubbade" runt i ladugården och utvecklade de mest sadistiska sätt att förfölja gnagare.

Kul.

mymlan sa...

Men oh jag kommer att tänka på Populärmusik från Vittula. :)