Plötsligt en dag

Jag står på en berghäll. I skogen klingar en vit hunds klara skall. Dryga hundra meter söder om mig springer en liten brunlurvigt rådjur på små fjäderlätta klövar. Eftersom jag denna dag endast är utrustad med hagelgevär får hon utan bombardemang skutta vidare. Tiden går, minuterna tickar. Min blick söker av terrängen. Plötsligt hörs ett litet knak. I flygande fläng kommer plötsligt ett rådjur flygande ur ett gransnår. Problemet är att både mitt vapen och jag är vänd åt andra hållet. Grundregeln nummer ett vid rådjursjakt är att inte göra några hastiga rörelser. Denna regel lägger jag på den barrbeklädda marken. Sen pissar jag på den. I en gigantisk svingande snurrar jag 180 grader. Det bruna djuret får syn på mig och tvärstannar. Där står jag med två pipor av järn och pekar på ett oskyldigt djur som för ögonblicket tycks vara fastfruset. Men hon tinar. I samma hundradel jag osäkrar vapnet och ett litet klick hörs tycks det som om den arma stackaren förstått allvaret. För nu blir det fart. Men i samma ögonblick som hon kastar till vänster gör mitt pekfinger sitt jobb och skickar iväg en försvarlig mängd bly. Ett litet moln av hår syns och sen försvinner djuret in bland ett par björkar. Jag följer det med blicken. Det ser ut som om det faller men jag är inte säker. Jag bryter geväret och fäster blicken där jag tyckte mig se djuret ramla. På något ostadiga ben börjar jag gå mot platsen. Några minuter passerar. Jag hittar blod på ett par platser. Min passgranne Harald anländer och vi börjar tillsammans följa blodspåret. Efter ungefär 80 meter mellan en liten gran och en sten ser vi den sista blodfläcken. Efter den syns inga fler röda fläckar. Jag börjar få ångest. Satt inte skottet som det skulle? Skulle jag ha hållit inne skottet? Jag och Harald kallar på eftersökspatrullen. Tanken är att hunden Uno skall komma och nosa rätt på det blödande djuret. Vi står och väntar i säkert fem eller sex minuter. Harald står på en sten och plötsligt säger han.
"Nä men titta! Här ligger det!"
Under en lite gran femtio centimeter från Haralds fot ligger rådjuret. Harald viker undan en gren. En halv sekund senare kommer rådjuret på att det faktiskt lever. Det vill inte ligga här och bara bli köttfärs helt utan motstånd. Det sätter av. Jävlar i min själ det springer. Både jag och Harald har som brukligt är när man är bland folk brutit våra vapen. Efter den första överraskningen hinner jag dock få ihop min bössa. Två snabba skott ekar och den nyss kurragömmalekande slår en kullerbytta. Harald vill dock ta det säkra före det osäkra och smyger fram och avlossar ett sista skott.
Skogen är tyst, djuret dött, Harald förvånad och jag. Jag är lättad. Lite förbannad på mig själv som började leka spratteldocka när man enligt regelboken ska vara staty. Nu kostade detta slarv en brunögd liten jungfru onödigt lidande. Man lär sig.







Läs även andra bloggares åsikter om jakt, rådjur, foto