Stena Iberian

- I´m sorry Sir, the plane is booked full.

Där står jag. Med en e-biljett och betald resa. Men planet från Barcelona till Madrid får jag likväl inte kliva på. Missar jag detta flyg missar jag matchen Real Madrid-Deportivo la Coruna. Missar jag den matchen har jag inget i Madrid att göra. Det är ytterst nära att den lite småsöta inte så unga incheckaren får smaka på min vrede. Men efter under ett antal sekunder andats samt snabbt överlagt fördelar respektive nackdelar för att brusa upp och ställa till en scen. Jag blir slussad till en annan desk. En korttjock tjej tar emot. Hon förstår inte min desperation och hennes engelska är väl inte direkt glänsande. När jag försöker förklara och säga att ”It´s you who have made a misstake, not I” blir hon svart över ögonen, pekar på sig själv och säger ”What have I done to you mister”…
Här är det nära. Tankar på att börja slänga saker och sparka i väggar kommer till mig.
Men jag går den diplomatiska vägen. Efter ett tag kommer på min önskan platschefen. En kvinna strax över 40. Jag förklarar, vrider på huvudet, ser uppgiven ut, visar med hela mitt kroppsspråk att detta är en stackars krullhåriga pojke som är så förskräckligt förtvivlad. Förtvivlad på grund av det stygga flygbolaget girighet för pengar. Hon får något ömt i blicken och beordrar den korttjocka att söka i register efter andra flighter och får efter lite turer fram en flygning som skulle få mig i Madrid till klockan åtta. Åtta börjar matchen så jag förklarar att det inte går för sig. Jag tittar chefkvinnan i ögonen. Drar ihop munnen och blinkar. Blinkar. Blinkar. Försöker få det att se ut som att mina kinder när som helst kan bli kluvna av tårar. Hon greppar sin walkie talkie. Rabblar några snabba meningar på spanska och förklarar att hon bett gaten ropa ut en förfrågan om någon kan tänkas upplåta sin plats mot en kompensation. Efter tre minuter får hon ett sprakande svar. Det finns en kille som ger upp sin plats.
”We got to run! Fast! Very fast”, säger hon och sätter i högklackat av så att det sjunger i stengolvet. Vi hinner. Framme vid gaten frågar jag om jag får krama henne. Hon hinner inte svara innan jag har gjort allvar av min förfrågan. Något förbluffad skrattar hon fram ett ”Thanks” och när transportbussens dörrar går igen så vinkar vi leende till varandra.

Minuter senare sitter jag i flygplanet och lovar mig själv att aldrig mer åka med Iberian Airlines. Nio timmar senare bokar jag en enkel biljett Madrid-Barcelona med Iberian Airlines. Tolv timmar senare står jag vid en incheckningsdisk.

- I´m sorry Sir. But it seems like the flight is overbooked.

Så nu sitter jag här vid gate J56. Det är inte säkert att jag kommer med flyget till Barcelona. Hade jag haft en pilbåge hade jag sökt upp VDn på Iberian Airlines och gått lös.

Suck.
I Monaco upplevde jag och Orren lite blandade känslor. Vi förenades i vårt hat mot skattesmitarpardiset samt i vår kärlek till den något mystiske mannen som gav oss lift hem till Nicé. Här finns bild på oss och en liten sammanfattning av krönikör Orre.

Krav på en taxichaufför

En liten enkel lista på vad som kan krävas av en taxichaufför

1. Hitta till en angiven adress.
2. Inte krascha in bilen i räcken.
3. Någorulunda skött kroppshygien.
4. Ha en gul bil.

Taximannen som körde mig och Orren idag hade en gul bil.

Presschefer och annat löst folk

Idag har varit en knyta ihop framtiden dag. Det har bokats flyg, det har fixats hotell, det har ringts presschefer, ständigt dessa presschefer...
Idag var det Real Madrids tur att få äran att höra min ljuva stämma via telefonen. När jag frågar efter engelska så hördes bara ett "no" och sen ett långt dovt tut. Dom lade helt enkelt på. Snällt.

Jag ringer ytterligare säkert tio gånger, varav de flesta slutar innan jag ens hunnit framföra ärende. Vissa gånger hör jag bara hur någon lyfter på en lur för att dirkekt lägga på den igen. Med en stilla norrländsk glöd börjar jag hata denna klubb som slaktaren Franco hade som skötebarn. Men den som ger sig får sällan ligga. Därför ringer jag om och om igen. Tillslut får jag tag på en person. Vuja dej-faktorn är hög när jag får veta att mail är det bästa sättet att kontakta mediaHitler.
Det har nu gått ungefär 14 timmar och inget av mina två mail är besvarade.

UEFA fick då bli mitt ljus i detta mediamörker. Mailen studsade tillbaka och trots att jag var 25 dagar sen med min ansökan så fixade den anonyme mailsvaraen min ackreditering genom att som hon/han skrev.

"I´ll fix it all by talking serious with my supervisor"

Det kallar jag hjälp. Dagens vita kamel går därför till UEFA. Den svarta får Franco och hans anhang i Madrid.

Zlatan

Swing för hyresgästföreningen

En råtta som inte svarar på tilltal måste ju vara sjuk.
Roligaste bloggtipset på länge. Missförstådda, kränkta och illa behandlade människor i Sverige 2009.

Har du tråkigt?

Kolla

Mr Z

Mörkret har intagit träningsanläggningen. Drevet har stannat upp. TV, radio och skrivande press står i sann apartheidanda i olika av röda plastsnören avskilda fållor. Jag står sist. Utan fålla men med kamera och nyinköpte skor. Zlatan är klar med alla fållor. Går förbi mig. Jag tar sats och droppkickar honom över munnen.
Nej. Jag tar sats mer okroppsligt. Inombords. Fattar mod och säger:

- Tjena Zlatan. Har du tid för en bild?

Zlatan vrider sitt huvud åt mitt håll. Avståndet är inte mer än att jag om jag ville skulle kunna peta på honom med en medellång pinne. Den långa kroppen stannar liksom till utan att sluta gå. Han tycks överväga för sig själv. Jag känner hur ett hopp tänds inom mig. För en mikrodel av en sekund så sänder min hjärna ut: Kanske, kanske, kanske.
Men.
Inte.
Mr Z sätter återigen kroppen i rörelse. Slår ner blicken i betongtrappan och säger.

- Naaaj, du har fuott ditt.

Sen försvinner han ner i den stora betongbyggnadens mage.

Det spanska sinnet

Jag blir inte arg. Väldigt väldigt sällan visar jag när jag blir arg. Jag kan viska lite hatiska ord i smyg men inte så mycket mer. Oftast är det så. Istället för att ödsla kraft och tid biter jag istället ihop och går vidare. Igår gjorde lekte jag tvärtomleken, och kan ni tänka er. Det fungerade.

Orren skriver om sin upplevelse här. Jag hade ungefär samma situation. Barcelona är det bästa så åtminstone placerat topp tre bland världens klubblag. Bara deras museum skall tydligen dra in lika mycket pengar på ett år som en vanlig allsvensk klubb har i omsättning. Alltså rullar det ganska fett med dineros inom det katalanska fotbollsskeppet. Att då inte kunna ha en arena med fungerande internet är under all kritik. Nätverket fanns där men fungerade inte att surfa på. Alltså helt värdelöst. När jag påtalar detta för en snubbe som såg ut att ha detta som jobb så får jag förklarat att tekniker tittar på problemet. När halvleken är till ända och pausen som efterföljer lika så frågar jag igen hur det ser ut med uppkopplingen. En axelryckning senare brinner det. Här står jag med en bildredaktör i luren, en dator i handen, två kameror på axeln och fem färdiga bilder på Zlatan i datorn. I nästan gråtfärdig ton berättar jag för den slipsprydda herren att han och hela jävla Barcelonaklubben är ett gäng amatörer. Riktiga amatörer. Hans engelska var väl inte den mest briljanta men om man bara säger amateur på lite spanskt vis och väver in ett eller två fuck så förstås budskapet ändå. Som en liten krona på min störtskur ovett så slår jag min enda lediga hand i en vit dörr. Sen går jag ut och ser att Zlatan precis ska till och slå avsparken. Jag springer in för att hämta ett minneskort och ser då hur slipsmannen står och pratar i telefon. Fyra minuter senare funkar det trådlösa nätverket. Inte galant men något så när tillfredställande. Bilderna kunde börja ticka iväg så sakteliga. Här är en liten del av gårdagens bildskörd.

Det kryper mot kväll

Solen sänker sig så sakt över Barcelona skuggorna blir långa och glasfasaden på byggnaden mittemot gnistrar i ilsket rödgult. Efter en förmiddag på stranden och allmänt gatlopp så har min hud hunnit bli både rödlätt, aningen sandig och den där klibbiga känslan som torkad svett ger är påtaglig. För bara någon minut sedan bestämdes att jag förlänger min vistelse. Torsdag byts mot Måndag.

Igår åt vi tapas. De små korvarna var godast. Orren envisades med att innan inmundigande alltid tappa sin föda i sitt knä. Onis vann tävlingen störst snus till tämligen låga odds och mitt bankkort gick ut i strejk.

Inte många timmar kvar nu.
Dusch, middag på Flincks hotell och sen iväg till Camp Nou. Detta blir en spännande kväll. Har ännu inte bestämt om jag ska köra remotekamera eller köra tre kameror i knäet. Vi får se.

Del Mundo

Alla talar om Barcelona som en sådan otrolig stad. Jag har varit här ett par gånger nu och det är först nu jag börjar gillat. Har spatserat gatorna här både idag och igår i jakt på Zlatanhysteri. Den finns här men den riktiga hysteriintevisiteten har inte infunnit sig än.

Vi har varit på presskonferens idag. Cirkus timmen efter uppsatt tid glider tränare Pep in i sandaler, shorts och t-shirt. Ganska soft. Hans första omdöme om Zlatan? Att han var lång.

Igår kom Orren till Barca. Han skall stationeras här en inte så ringa tid allt för att följa mr Ibrahimovic. I väntan på Orren så besökte jag en bar i närheten av Camp Nou. Barerna och cafeerna där i närheten lider av samma obrydda stil som vissa rockstjärnor lägger till sig med. Rockstjärnor kan sunka ner sig rätt rejält och ändå få ligga. Barerna runt Camp Nou kan skita i att måla om, inreda med fula plaststolar och låta små skalbaggar springa på väggarna. Det gör ingenting. Varje gång Barcelona har hemmamatch så är det smockfullt och barägarna tjänar in en månads inkomst på en kvälls öppet.



Läs även andra bloggares åsikter om Zlatan, Barcelona

Bilbao-Barca

Avspark 22.00
Mannen bredvid mig redigerar dagens tjurfäktningsbilder.
Det röks utan hejd överallt.

Väldigt mycket Spanien.

I en bitter ljuv symfoni

Tyskland har inte direkt solat sig i glansen de senaste dagarna. I alla fall inte den glans som jag är förmögen att se.
Det började ändå helt okej. Urstigen från Hamburgs flygplats får jag direkt en taxibil. Jamal heter den stora svarta mannen med ganska så väl tilltagna dreads. Han läser min lapp med hotellnamn och adress och funderar lite, slår sedan i sin kartbok och så börjar vi vår färd. Efter cirka tjugo minuter är vi framme. Men på denna gata finns inte nummer 91 som jag har på min lapp. Efter många om och men så ringer jag supporten på hotels.com där en kvinna som sitter i Dallas ger mig numret till hotellet. När vi ringer dit får vi veta att vi har kört helt åt skogen. Jag översätter helt åt skogen åt Jamal och Totally to the woods får oss att garva mitt i vår förödelse. Vi är förvisso mitt i Hamburgs centrum men hotellet bor inte där. Hotellet bor trettio minuter utanför staden. Vi börjar köra. Jamal beklagar sig lite. Detta är han sista körning på passet. Han vill hem och sova säger han. Efter taxifärd girar vi så tillslut upp på hotellets garageuppfart. Jag som känner att klockan glidit ifrån min tidsplan en aning betalar Jamal snabbt och spatserar sedan in på hotellet. Tror på fan att hotels.com inte har lyckats få iväg min bokning trots att jag både dragit visakort och fått bekräftelse. Nej nej. Kvinnan bakom disken säger att hon inget sådant sett. Hon har dock ett rum. Utan toa och dusch och internet finns inte på hotellet över huvud taget. Hon ber mig fylla i hotelliggaren med de vanliga uppgifterna. När jag kommer till fältet passnummer slår en blixt ner i min ryggrad.
Den vita tygpåsen innehåller mitt pass, en mp3-spelare, en bok och några visitkort. Det mesta kan lätt ersättas men mitt pass är dock något jag gärna ser i min ägo. Nu ligger den lilla röda boken i den lilla vita tygpåsen och guppar i Jamals stora blåa baklucka på väg hem till stora svarta Jamal. Kvitto fick jag dock av den käre Jamal och efter många vändor lyckas jag få tag på Jamals nummer. Han har inte sett någon tygpåse säger han men lovar att gå ner i bilen för att titta. Efter en halvtimme ringer Jamals chef och berättar att mina tillhörigheter finns i Jamals bil. Det är bara att ringa och bestämma träff.
Men det har inte jag tid med. Istället åker jag in till Hamburg igen. Hamnar i trafikstockning och de beräknade 30 minuterna blir likt ett under till 73.
Här börjar dock dagen att vända.
De snälla tyska kollegorna hjälper mig väldigt till rätta och när matchen sparkar igång så känner jag lugnet. Marcus Berg, som jag är här för att bevaka, spelar i och för sig inte från start men det känns ändå helt okej. Bundesliga är en fotbollsliga som inte får den uppmärksamhet i Sverige som den förtjänar. Efter sex minuter står det 2-1 till Hamburger. Jag har placerat mig och mina kameror nedanför Borussias klack. När Hamburgarna firar målet så får någon ölstinn tysk nog. Malt, humle, jäst och vatten uppspilt i ett plastglas är det sista han vill ha i sin hand. Därför kommer nu en plastmugg fylld med tyskarnas bränsle farande. Den träffar inte mig. Det är jag glad för. Dock blir nedslagningsplatsen en svart dator med ett vitt äpple på. Halvlitern öl kaskaderas ut över teknikapparaten och delar av den utsända fotografkåren får även dem sig en lite ölsprayning.
När andra halvlek börjar lida mot sitt slut kommer Marcus in på planen. Han har en bollkontakt och stänker sedan in 4-1. Han blir jublande glad och springer åt mitt håll med armarna utsträckta. Gott, tänker jag och skänker även en tanke åt den målkameran jag monterat i precis det hörn Marcus precis skjutit en boll i. Hoppas nu bara den satt.
Direkt efter slutsignal hoppar jag över reklamskyltarna och fram till den monterade målkameran. Redan när jag böjer mig över och ser att räkneverket står på 399 förstår jag. Här har det inte tagits många rutor. Bläddrar igenom de sju bilderna som finns. De tre första är från testskjutningen när jag satte upp den. Den fjärde från när jag testade tre meter ifrån. Sen finns det där en bild som ser ut att vara från en hörna och två bilder på målvaktsben. Thats it. Av Marcus historiska mål finns inte ett spår. Jag deppar ihop men finner litet senare en liten tröst när jag ser Mackan komma förbi den mixade zonen. Vi får ögonkontakt och hälsar. Jag gratulerar till målet och förklarar sedan bildläget. Marcus är inte den som är den utan följer med ut på arenan och ställer upp på några efterbilder. Jädrigt snällt av grabben från Torsby. Jag sänder lite bilder, packar ihop och tar sedan en buss in till city. Där värvar jag en taxichaffis vid namn Omar till missionen "Återfå Passet". Jag ringer Jamal och ger luren till Omar. En timme och femton minuter senare landar jag på hotellet. Äter en pasta, sveper två öl och somnar inom en minut från att jag lagt mig.

Just nu sitter jag i Barcelona. Flyget till Bilbao lyfter 15:15. Nu kan jag bara hoppas på att publiken ikväll dricker sin öl, att målkameran funkar och att Zlatan får spela.


Och jo förresten. Jag gillar mitt jobb.

MAN TÄNKER SITT

Om någon i Göteborg vill se en film före alla andra...

MAN TÄNKER SITT

Pressansvariga FC Barcelona

Slår ett nummer som leder till den katalanska klubbens mediaavdelning.
En dam svarar. Jag frågar om hon pratar engelska. Lite säger hon. Efter en kortare presentation av vem jag är och vad jag jobbar med så utspelar sig följande konversation.

NickelKickel So I wonder how i should send you my application form for the accreditation.
Barcelonatant I dont know.
N You dont know?
B No. But maybee email.
N Ok. I send you an email
B I dont know.
N And i also wonder when the team practise and if its an open for media?
B I dont know.
N You dont know?
B No not now.
N Ok. So do you know when you will know.
B I dont know. Maybee tomorrow.
N So you will know tomorrow?
B No. I dont know. Email!
N Email?
B Yes email.
N Should i email you the question?
B I dont know. Yes, email. Good bye. (klick)

Förslag till Barcelonas lednign. Kapa en promille av spelarlönebudgeten och skicka kansliet på en kurs i engelska A.



Läs även andra bloggares åsikter om FC Barcelona, Press, Media, Foto

Säkerheten 1.1

Ibland blir jag glad av det lilla. Idag är det lilla i det stora ett bokfynd. Gick in i antikvariatet med förhoppning om att hitta verk av vår husgud Dan. Jag fann inget sådant men dock hela sex band brun läderrygg med guldförgyllda bladtoppar. Sex stycken böcker som tittade ut från bokpressarna 1949. Göramålkänslan spreds likt en bläckdroppe i en vattenpöl. Jag lät handen glida över bokryggarna. På första sidan har den tidigare ägaren skrivit sitt namn. Hildur Karlsson som tydligen bodde i Grebbestad 1951. Dock har den käre Hildur inte läst dessa böcker. Det är obläddrade sidor som fnasar när de vänds. Varje bokstav blir av med sin läsoskuld i samma sekund som jag läser dem. När kassören med det fula håret och stickade tröjan tar emot mina sex skrynkliga tjugolappar så tycker jag mig se att Selma ler åt mig i sin lilablåa skrud.

Vi sitter i det återtagna rummet. Köket har tidigare varit vår hållplats. Men med aningens inredning, ett staffli och ett par högtalare så har vi börjat hänga i de förlorade rummet. Jag läser den lilablå kvinnans verk och Emil målar på ännu en hyresbetalning.

I helgen kommer återigen nya besökare till Manskollektivet. Femte helgen i rad. Göteborg är en evenemangsstad. Det är bra. Folk kommer gärna hit över sommaren.
Göteborg - Gårdtjärn
55 - 124