Mr Z

Mörkret har intagit träningsanläggningen. Drevet har stannat upp. TV, radio och skrivande press står i sann apartheidanda i olika av röda plastsnören avskilda fållor. Jag står sist. Utan fålla men med kamera och nyinköpte skor. Zlatan är klar med alla fållor. Går förbi mig. Jag tar sats och droppkickar honom över munnen.
Nej. Jag tar sats mer okroppsligt. Inombords. Fattar mod och säger:

- Tjena Zlatan. Har du tid för en bild?

Zlatan vrider sitt huvud åt mitt håll. Avståndet är inte mer än att jag om jag ville skulle kunna peta på honom med en medellång pinne. Den långa kroppen stannar liksom till utan att sluta gå. Han tycks överväga för sig själv. Jag känner hur ett hopp tänds inom mig. För en mikrodel av en sekund så sänder min hjärna ut: Kanske, kanske, kanske.
Men.
Inte.
Mr Z sätter återigen kroppen i rörelse. Slår ner blicken i betongtrappan och säger.

- Naaaj, du har fuott ditt.

Sen försvinner han ner i den stora betongbyggnadens mage.