Förlöser skrivandet

Du föds en tidig morgon på en spårvagn. Du ser dagens ljus på vagn 4 mellan Almedal och Drottningtorget. Ljuset kanske du inte ser i och för sig men du kom till just då. I min hjärna. Även fast du förlöses först nu. Jag brukar få lust att skriva när jag är på tåg. Så för att bota min nu mera passerade bloggkramp så bokade jag en biljett till Malmö. Det kändes som en mycket bra lösning. Nu blev du lite för tidigt född. Som nämnt blev du till redan på spårvagnen men det är först nu som jag räknar dig som att du faktiskt är.

Det var i höjd med Getebergsäng som jag kom på. Vad vill jag med att bo i Göteborg? Alltså inte så där yrkesmässigt utan mer på det sociala planet. Här kommer en lista på vad jag tycker ett skönt stadsliv ska innehålla.

En baristavän.
En vän som står i en inte allt för trendig kaffebar. Läget på kaffebaren spelar inte så stor roll utan det är den där stammiskänslan jag vill åt. Att man kommer in, börjar le, säger "Japp, det vanliga" och får en espresso med lite mjölk som kaffebarsvännen skämtar om och säger att jag bara häller i för att mina föräldrar är mjölkbönder. Eventuellt gör vi en sådan där cool handskakning när jag kommer fram till disken (den han står vid inte den han diskar).
Har jag då en baristavän? Nej. Tyvärr. Jag har en gång börjat prata med en tjej på espresso house om rött te. Men det var i Nordstan och även om hon kände igen mig gången efter så var det knappast så att hon skämtade om mina föräldrars yrkesval eller visste vad jag ville ha.

En bartendervän
Ungefär som ovan. En kille eller tjej som kan ge en rabatt och ibland till och med gratis drinkar. Han eller hon kan även fixa in en på lite häftiga listor och drar sig heller inte för att förmedla inside info om kroglivet. På så vis känner man sig lite häftigt inne med "koll".
MackanMedia har en sån här vän. Han heter Roy och är snäll. Jag fick en gång följa med som MMs enmannaentourage. Det gav mig en en förbannat god caipirinha.

En lokal minilivsman. (Gärna med utländsk bakgrund)
En snubbe som alltid ler och där vi tilltalar varann med förnamn eller något internt smeknamn. En snubbe som man köper mjölk och snus av, om man nu snusar.
Detta har jag redan. Rafik heter han och huserar på andra sidan gatan från mitt kontor sett. Han är förvisso inte så där trevlig som jag kanske skulle önska och dessutom tog det väldigt lång tid innan han började känna igen mig. Jag var tvungen att fråga efter ett recept på inlagda champinjoner innan han började lägga märke till mig. Nu så är vi hej och tjena men han kan ändå inte komma ihåg hur jag komponerar min sallad som jag köper av honom i snitt tre gånger i veckan.

Grannar som frågar efter socker.
Jag är lite lantligt skadad. Jag vill gärna ha bra koll på mina grannar. Även fast det är mycket mindre avstånd så är det, tyvärr, väldigt mycket längre emellan människor som bor i samma hus och de som bor i husen bredvid varann. Jag vill kunna stövla in till en granne och fråga om dom har paj. Ungefär.
Detta har jag inte. Min närmaste granne träffade jag för första gången igår. Han flyttade enligt egen utsago in i somras. Jag har hört hans nyckel låsa dörren otaliga gånger men aldrig kommit mig för att kliva ut och säga hej. Dumt av mig och jag lever väl i just denna aspekten inte alls som jag lär. Nästa gång jag flyttar ska jag gå runt och hälsa på alla nya grannar.

Fikavänner
En diger telefonlista med potentiella fikavänner. Ni vet. Ringa, fika, prata, se på folk, gå hem.
För att detta skall vara godkänt så skall man som mest fått fika själv mellan tre och sju gånger på tre år. Jag har nog fått fika själv lite mer än så eller så har jag helt enkelt ställt in fikaplanerna och istället ägnat mig åt att titta på när min kryddodling växt.

En gammal människa jag kan besöka.
Skrynklig person som tycker det är festligt när jag kommer och säger hej. Vi dricker kokkaffe samtidigt som personen undrar varför det är modernt att ha trasiga byxor.
Ingen sådan finns just nu. Men. När jag är hemma hemma så har jag det i kubik och kvadrat. Förresten skulle det nog inte vara så svårt att hitta en. Gamla och lite smått ensamma människor har nog gubben Gud planterat ut både här och där.

Ett mansgöra.
Ett ställe där man kan göra lite fysisk nytta. Snickra, borra och koppla el fel. Ni vet, ett ställe där man dels kan få bli skitig och dels känna sig nyttig.
Inget mer än mitt kontor där jag ibland går ut med en stor sopkasse samt diskar disk.

Ett lag som tränar mot gemensamma mål
Kanske ett fotbollslag. Jag spelar i korpen men där är det bara matcher och den riktiga lagsammanhållningen kommer liksom till under träningarna och i omklädningsrummet. I ett lag så svettas man och efteråt pratar man skit och i duschen gör killen som är lite för mycket och säkerligen har gitarren stämd i ADHD pissbomben på lagets lilla snälla person. Då blir det dålig stämning och tränarn kommer in och skriker att vi för i helvetes jävla fan inte får pissa på varann utan ska kämpa för laget. Alla förstår och så gör man ringen och skriker yeah. Typ.

En riktigt händig vän.
En snubbe, vi kan kalla honom Torsten, som kan hjälpa en med rejäla saker som att lägga rör, dränera och räta upp hus.
MackanMedia och Jugge får ursäkta. Ni är ingen Torsten.

Det var det för nu. Nu ska här jobbas med bilder. I framtiden ska jag försöka hitta en gammal vän, fler fikavänner, en barista vän, en vän som är granne och kanske ett lag som tränar varje vecka. En Torsten går inte att ersätta så jag får nöja mig med den Torsten jag har 78 mil bort.