Nr 667

Då så. Nu skakar jag liv i liket igen. Jag är i England. Igår såg jag de svenska fotbollsdamerna få stryk mot England. Det var inte så kul. Det var mer blåsigt, småkallt och engelsk melankoli. England klingar av vemod, övervikt odet match lite själslig virrighet. Som en ständig baksmälla. Men tänk själv. För ett hundra år sedan var man landet numero uno. England stod där och hade landområden av betydelse i alla världens hörn, var industrialismens hjärta och satt mest på verandan och utdömde dödsdomar och drack the. Nu så har man bara sin regniga ö, knappt någon gruvdrift och istället för the så strycker folk i sig fish and chips så att landets BMI och inte BNP slår i höjden.
Engelskt vemod.

Men det var inte till största del den där matchen jag var här för. Mästerskap betyder extra tidningar. Extra tidningar betyder jobb. Kan inte visa något än men jag kan avslöja att mannen bakom masken (stolen) har fått agera blixthållare ganska många gånger.



Eftersom jag nu på morgonen ska åka till Sverige igen så bestämde jag mig för att sova i anslutning till flygplatsen. Istället för att, som vanligt folk, boka eller kolla innan så gjorde jag som jag brukar. Jag styrde bilen lite på måfå och svängde in på ett lägligt hotell. Mannen med indiskt ursprung berättade kvickt att hotellet var fullbokat. Lite jobbigt men så är livet. Navigerade snabbt till nästa synliga hotell och stefar in i receptionen. På andra sidan disken står en man med indiskt ursprung. Han berättar att de har noll lediga rum. Lite orolig slänger jag mig ut i vänstertrafiken igen. Kör någon kilometer och hittar sedan ett hotell som har väldigt få bilar parkerade utanför. När jag två minuter senare sätter mig i bilen börjar jag undra om jag hallucinerat för en man av indiskt ursprung har precis berättat samma sak som de tidigare. Jag byter taktik. Använder min GPS och ringer i tur och ordning hotellen som finns i närheten. Efter att snabbt blivit nekad natthärbärge av tre, ja ni gissar rätt, indiska män så börjar jag i mitt ganska trötta tillstånd tänka i banor som inkluderar en väldigt avancerad variant av programmet Blåsningen. Men när det fjärde samtalet når en engelsk kvinna tänds ett hopp. Kanske styrs inte hotellen runt Gatwick av ett gäng sammansvurna Hare Krishnare. Men även hon ger mig samma besked. När jag så här morgonen efter räknar i min samtalslista så har jag ringt 26 hotell. Alla stod utan rum till en krullhårig norrlänning. Istället sov jag sittandes på en bänk med objektivväskan som fotstöd precis bredvid en pruttande man. Gissa ursprungsland på honom...