Snodde aldrig nåt från StorSofinkens blogg. Allt jag gjort verkar logiskt. Inget är som en sanning eller bullshit fråga. Inte än i alla fall.
Nu ska jag skriva en sanning. Om jakt. Jakt är kul. Ingen idé att börja hyckla om den saken. Jakten har en massa otroligt givande element men ett av det stora är just nöjet. Det är kul. Men inte alltid. Det kan jag lova. Lika varmt som jag vurmar för de goda upplevelserna, lika mycket bävar jag för de stunder då det magiska skimmer, med vilket jakten ofta beskrivs med, hastigt försvinner. Det står aldrig i jakttidningarna. Där matas man alltid med vackra solar, frostbeklädda vidder, ett föredömligt ledarskap och 96% direkt dödande skott. Så är det inte. Absolut inte. Det är inte kul när hagelsvärmen inte träffar haren perfekt. Det är inte kul när haren då skriker. Den skriker med vad som låter som ett hest barnskrik. Tänk dig då att slå den barnskrikarnde haren i ett träd tills den inte skriker mer. Det är inte kul och händer inte ofta. Men det händer. Tro mig det händer. Och alla som hört det vet hur det låter. Man glömmer inte sånt.
Jag har skjutit djur. I jämförelse med vissa ganska få djur. I jämmförelse med andra väldigt många. Jakt är jakt och när jakt är som bäst finns det inte många saker jag hellre gör. Men när jakt är jakt när den är som sämst så är det inte kul. Bland det värsta man kan göra faktiskt. I fred alltså. Och även fast jag hatar de tillfällena så oerhört så är det en risk som jag är villig att ta. Självklart undviker jag den så mycket det bara går, men jag har lika fullt räknat med den. Att den faktiskt ska hända.
Som när allt går väldigt fort. Den 400 kilos stora svart/grå älgen kommer rakt emot mig. Det sluttar lätt nedför och höjdskillnaden är kanske sex, sju meter och mellan oss är kanske och avståndet cirka 50 meter. Jag försöker vissla för att få honom att stanna. Men han ignorerar mitt försök. Travar på. Han har helt enkelt inte sett mig. Han fortsåtter, rakt emot mig. Jag höjer det jag ska höja och får in korset där det ska sitta. Mitt kikarsikte har förstoring 4. Det är för mycket. Det visste jag då och det har jag lärt mig nu. Trycker kolven mot axeln och pressar sen på så mycket som jag vet behövs. Det är nu jag i mitt avvägande gör fel. Den lätt lutande vägen mot älgen gör att jag ska sikta lite högre än normalt. Det gör jag inte. Just därför går kula inte in i bogen. Den trasar istället sönder hela älgens övre del av frambenet. När skottet går och älgen raglar till tvärvänder och försvinner tätt följd av Robbe, vår hund. Robbe är duktig och får ganska snart stopp på älgen. Några minuter senare skickar vår jaktledare tillika hundförare den skadeskjutna älgen till älghimlen. Så det gick bra... Till sist. Men de ångest fyllda minuternas väntan på den befriande knallen var inte speciellt trevliga varken för älgen eller mig. Kanske var det de minuterna som gjorde att jag avstod från skott tre gånger denna hösten.
Men jag utsätter mig för denna risk igen och igen. Och jag gör det för att jag älskar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar