lördag, oktober 20, 2007

Kvälla 1138 häddes te himla

En kär vän som vinner tävlingar och jobbar på manpower påvisade en gång i tiden de kontraster som ibland infinner sig i mitt dagliga liv. Just den gången reagerade han på det faktum att jag och min lite yngre bror precis var i stånd med att avrätta en råttusling som infångats i bur när den käre A (vännen) ringde. Vi skrattade gott. Ena timmen agera råttbödel för att i nästa shoppa märkesjeans. Det ena behöver inte ta ut det andra. Tydligen. För några dagar sen kom jag att tänka på det igen. Satt i en skog. Hade två påsar fyllda med kantareller. Det var tyst. Skogstyst. 23 timmar tidigar checkade jag ut från Carter hotel på 43e gatan strax brevid Time Square NY. Där var det inte tyst. Varken i lobbyn eller på gatan.
Dessa kontraster funderade jag på medans ett antal skogskilometer förpassades.
Väl hemma undra Thure om jag kunde hjälpa till. Det kunde jag. Hämtade vatten. Kallt och varmt. Sopade rent. Tog fram bultpistolen. Körde fram baklastrn. Slipade knivarna. Thure tog traktorn och hämtade 1138. Han har inget namn utan går mer under namnet Svarttjurn. Hela sommarn har han gått på bete. Hans huvudsakliga uppgifter har sedan i maj varit att betäcka de kvinnliga individerna i hans flock samt käka en massa gräs. Nu är betet betat och kvigorna är dräktiga. Svarttjurn, eller om ni nu hellre vill kalla honom 1138, har gjort sina plikter när nu Thure hämtar honom baka Öhléns. Snäll som han är kliver han utan att tveka på skeppan som står kopplad bakom en Volvo BM 430. Traktorn startar och mindre än fem minuter senare är vi utanför gamla tröskgaraget. Vi tar en säckväv och lägger den över ögonen och leder sedan in honom i tröskgaraget. Han går lugnt. En tjur som inte ser någonting är lugn och går dit grimman styr. Vi ställer honom med huvudet mot dörrarna. Jag står rakt framför Svarttjurn och håller grimman. Thure spänner bultpistolen och känner med fingret under säcken. När han finner krysset, som är det ställe i en kos pannben som är det vekaste stället, låter han bultpistolen ta fingrets plats. Han trycker av. En dov knall ljuder, knappt hörbar. Verkan är öginblickligen. I samma hundradels sekund som knallen ekar är det som om Svarttjurens ben försvinner. Det är tyst. Skogstyst. Vi väntar kanske tio sekunder. Sen tar Thure en kniv och sticker den i Svarttjurens hals. Djurkroppen reagerar med två matta sparkar. Det är allt, sen är allt stilla igen. Thure låter kniven gå snett upp mot huvudet. Den vassa eggen möter halspulsådern. Blodet kommer som i en fors och fångas upp i ett metallkärl och förpassas sen till en hink där jag rör om med en visp för att hindra att blodet koagulerar. Svarttjurn är död. Mindre än femton minuter efter att han lämnat hagen är han död. Mindre än femtonminuter efter att han lämnade sitt harem har hans blod gått igenom steg ett i blodpannkaksporocessen. Det är i min mening djurvård. Bilderna må vara starka och äckliga. Men så ser det ut. Ingen ska inbilla sig att det är smärtfritt, det tror jag ingen död är, men jämför detta med en ko/kyckling som levt hela sitt liv inomhus eller i bur och som sen åker lastbil i 38 timmar ihopknökad och uppstressad för att sen få kliva på slaktans löpandeband.





Som sagt. Kontraster.

2 kommentarer:

Churrenuchen sa...

mycket bra nils, ett topp-tio-inlägg från din sida om jag inte misstar mig...

sofinken sa...

Oh Nisse! När du är som bäst, är du fan bäst!