Befrielse genom snortning + bonusmaterial

En gång är ingen gång. Två gånger är fler än en. Eller hur man nu säger. Ja ja. Krönika nummer 2. Hej på er!





Det kändes befriande. Att genom en snortning fly verkligheten. Just då och så här efteråt känns det bra att helt ha kopplat bort de mer eller mindre jobbiga saker som ingår i en vardag. För ett par minuter som kändes långa tog något annat min fulla koncentration. Att mitt aktiekonto leker lågvattenmärke, att regnskogen våldtas och att polarisarna smälter kändes för ett ögonblick sekundärt.
Allt jag kunde tänka var där och då. Och att bli kvitt smärtan. Kanske lite egoistiskt men ändå på ett sätt skönt.
Jag ska förklara.

Det var igår. Någon gång per månvarv äter jag mat som härstammar från kungariket som föut hette Siam. Wookade nudlar med kyckling är gott och kan nog instickas i facket märkt med skylten nyttigt. Hur som helst fick jag beställd mat tämligen kvickt. Bredvid min tallrik stod en liten bonus i form av en pittoreskt vit skål med torkad chili. Med mina fingertoppar som finkänslig mortel ströddes det en försvarlig mängd över den tillagade födan. Dock har hösten, som de flesta märkt, gjort sitt intåg. I Göteborg betyder det regn. Regn i massor.

För mig betyder det kalla och blöta arbetsförhållanden som i sin tur ger snorig näsa och i samband med kryddstark mat så eskalerar detta nasala flöde. Med en diskret korrigering av handen störs inte vardagen allt för mycket. Men i samma sekund som handen denna gång hjälper lite snor på villovägar så infinner sig en konstigt stickande känsla. Som om en humla precis bränt mina näsvingar. Den högst naturliga reflexen, i alla fall för mig, vid sveda och värk är att vidröra den aktuella delen av kroppen. Det gör jag. Jag gnuggar näsregionerna med de fingrar som tidigare tjänat som chilimortel. När den stickande känslan eskalerar så dras med näsans hjälp ett reflexmässigt och kort andetag. Ett sådant där som bäst beskrivs som snörvel.

Matematiken av det hela är inte svår att räkna ut. Jag börjar misstänka var källan till det onda har sitt ursprung och när jag optiskt undersöker mina händer vittnar ett tunt täcke av torkade chiliflagor om att mina misstankar stämmer. En av de små flagorna, vi kan kalla honom Leif, har vid min senaste inandning åkt luftburen kollektivtrafik in till andningsorganets inre slemhinnor. Där sätter sig Leif i godan ro och genom sin blanka närvaro skapar han kraftig irritation.
Underläppen känns som en rykande kolbit. Näsborrarna känns som glödande kol och de inre nasala rummen verkar ha fått meterhöga eldslågor som hyresgäst.

Leif mår säkert gott där han ligger och tar igen sig men hos mig rinner samtliga ansiktets kroppsöppningar kraftigt. Dagens lunchsällskap påkopplar minen chockad men samlar sig sen så pass att hon kan börja fota av händelsen med hjälp av sin mobil samt ge några tröstande ord om att det nog snart går över. Kökspersonalen ger ett tips om att badda med vispat ägg. Men jag tror inte att chiliflagan Leif skulle kunna vräkas endast med hjälp av lite aborterat hönsfoster, hur välvispat det än må vara. Tanken på hur detta skulle gå till samt faktumet att göra det i en tämligen välfylld lunchrestaurang får mig istället att ljuga och mena att det blivit bättre och att det nästan gått över. Jag går på toa och snyter mig. Känslan av att vara en eldsprutande drake har aldrig varit mer påtaglig än nu. Det tar säkert femtontalet minuter innan balansen i slemvävnader och andra kroppsliga tillhörigheter är, om inte återställda så åtminstone i en mer uthärdlig balans.
Att genom snortande av chili fly verkligheten kan synas lika passande som att slentrianheila i en synagoga, jaga på skansen eller sjunga med på operan. Visst gjorde det ganska ont men var på samma gång ändå rätt skönt. Dock mest efteråt.



I sann blogganda får ni även här en bildbonus.