Jag heter 237

Det är en kall dag. Utomhus burrar småfåglarna upp sig och sätter sig tätt tätt. Jag heter 237 och ska dö idag. Men det vet jag inte om. Fast mina tankebanor går inte så. Jag vet inte saker. Jag vet inte att jag lever eller att jag ska dö. Jag bara är. Jag känner, givetvis. Känner törst. Känner hunger. Känner längtan efter sommarens gröna hagar. Fast orden längtan, hunger, och törst vet jag inte. Jag känner dem. Jag vet dem inte

Jag är sex år har helt tappat lusten. Lusten att kliva upp. Lusten att dricka. Lusten att äta. Äpplen kan jag äta men högst ett par tre. Den söta smaken tilltalar mig. Men två eller tre äpplen är inget man står sig på om man väger 500 kilo.

Jag har ont. Jag har svårt att kliva upp och det gör ont när jag väl kommer upp på de fyra benen. Det är därför jag inte äter. Jag har inflammation i ljuvret det är en molande värk som är konstant. Antibiotikakurerna hjälpte inte. Varken den tredje eller den fjärde. Tillråga på allt klev jag sönder den högra bakspenen för någon vecka sedan. Den har gått från en mjölktapp till ett inflammerat sår.

Nu kommer han den långa. Han grimmar mig. Vi ska tydligen ut. Jag känner stark olust för att gå ut. Småfåglarna kan gott vara utan mitt sällskap. Men jag ger med mig. Trots att höftkulan arbetar in smärtan i ryggen så går jag. Kommer ut genom dörren. Kallt och vitt. Solen har inte kommit upp än är det dunkelt. Månen står högt på himlen och är lika smal som jag känner mig. Snön kyler klövarna. Värken i ljuvret mildras av den kalla luften. Bedövas på något sätt. Att komma ut var kanske inte så dumt ändå.

Vi vandrar upp för den lilla backen. Jag stannar upp och stretar emot ibland. Men det har jag inget för. Han den korta har anslutit och buffar på mig när jag tar mina pauser. Inte hårt alls men jag förstår att jag ska framåt.
Den långa går åt sidan och jag ökar på stegen. En skata flyger upp och skrämmer mig. Under den centimetertjocka nysnön är det hård packad snö. När jag slår i bromsen halkar jag. Vi tar en paus. Står där vi tre. Dom pratar. Hon med de lena händerna och den röda overallen kommer. Hon puttar på mig hon också. Jag går.

Snart ser jag den. Sommarens hage. Den ligger där framme, det vet jag nog. Fast den är vit när vi kommer fram. Trist, kall. Men vi ska tydligen inte dit. Innan vi når fram till kvarnbackens början, där jag i maj blev utsläppt på grönbete, är vi tydligen framme. Vi går vi in genom två gröna dörrar. Jag tvekar innan jag faktiskt tar ett litet skutt in. Golvet är hårt och kallt. Det luktar instängt och rått. En liten mus springer över ena takbjälken. Den långe och den korte ser den inte. Men jag ser dess rörelse. Ser hans kvicka tassar springa över de nakna träreglarna. Han försvinner bakom en tvärslå.

De pratar igen. Den långe står på ena sidan och den korte står på den andra och håller min grimma. Jag står stilla. Trött efter den inte speciellt långa men ack så ansträngande promenaden. Den långe drar sina fingrar över min panna. Det kliar skönt. Sen ersätter något kallt den långes finger. Det kliar också skönt. Sen kommer knallen och mörkret på samma gång. Benen mina försvinner under mig och jag känner hur jag faller. Faller rakt genom genom det kalla, hårda golvet. Plötsligt är jag där. På sommarens ängar. Jag springer. Höftkulan gör sitt arbete galant. Jag sträcker ut stegen. Springer över himmelska ängder med kosopp i mängder och vallar av klöver och med timotej. I bakgrunden hör jag hur en knivs egg slipas mot stål. Jag suckar ur mig livet och sätter av över ängen.




Läs även andra bloggares åsikter om Slakt, ko, koslakt