I en bitter ljuv symfoni

Tyskland har inte direkt solat sig i glansen de senaste dagarna. I alla fall inte den glans som jag är förmögen att se.
Det började ändå helt okej. Urstigen från Hamburgs flygplats får jag direkt en taxibil. Jamal heter den stora svarta mannen med ganska så väl tilltagna dreads. Han läser min lapp med hotellnamn och adress och funderar lite, slår sedan i sin kartbok och så börjar vi vår färd. Efter cirka tjugo minuter är vi framme. Men på denna gata finns inte nummer 91 som jag har på min lapp. Efter många om och men så ringer jag supporten på hotels.com där en kvinna som sitter i Dallas ger mig numret till hotellet. När vi ringer dit får vi veta att vi har kört helt åt skogen. Jag översätter helt åt skogen åt Jamal och Totally to the woods får oss att garva mitt i vår förödelse. Vi är förvisso mitt i Hamburgs centrum men hotellet bor inte där. Hotellet bor trettio minuter utanför staden. Vi börjar köra. Jamal beklagar sig lite. Detta är han sista körning på passet. Han vill hem och sova säger han. Efter taxifärd girar vi så tillslut upp på hotellets garageuppfart. Jag som känner att klockan glidit ifrån min tidsplan en aning betalar Jamal snabbt och spatserar sedan in på hotellet. Tror på fan att hotels.com inte har lyckats få iväg min bokning trots att jag både dragit visakort och fått bekräftelse. Nej nej. Kvinnan bakom disken säger att hon inget sådant sett. Hon har dock ett rum. Utan toa och dusch och internet finns inte på hotellet över huvud taget. Hon ber mig fylla i hotelliggaren med de vanliga uppgifterna. När jag kommer till fältet passnummer slår en blixt ner i min ryggrad.
Den vita tygpåsen innehåller mitt pass, en mp3-spelare, en bok och några visitkort. Det mesta kan lätt ersättas men mitt pass är dock något jag gärna ser i min ägo. Nu ligger den lilla röda boken i den lilla vita tygpåsen och guppar i Jamals stora blåa baklucka på väg hem till stora svarta Jamal. Kvitto fick jag dock av den käre Jamal och efter många vändor lyckas jag få tag på Jamals nummer. Han har inte sett någon tygpåse säger han men lovar att gå ner i bilen för att titta. Efter en halvtimme ringer Jamals chef och berättar att mina tillhörigheter finns i Jamals bil. Det är bara att ringa och bestämma träff.
Men det har inte jag tid med. Istället åker jag in till Hamburg igen. Hamnar i trafikstockning och de beräknade 30 minuterna blir likt ett under till 73.
Här börjar dock dagen att vända.
De snälla tyska kollegorna hjälper mig väldigt till rätta och när matchen sparkar igång så känner jag lugnet. Marcus Berg, som jag är här för att bevaka, spelar i och för sig inte från start men det känns ändå helt okej. Bundesliga är en fotbollsliga som inte får den uppmärksamhet i Sverige som den förtjänar. Efter sex minuter står det 2-1 till Hamburger. Jag har placerat mig och mina kameror nedanför Borussias klack. När Hamburgarna firar målet så får någon ölstinn tysk nog. Malt, humle, jäst och vatten uppspilt i ett plastglas är det sista han vill ha i sin hand. Därför kommer nu en plastmugg fylld med tyskarnas bränsle farande. Den träffar inte mig. Det är jag glad för. Dock blir nedslagningsplatsen en svart dator med ett vitt äpple på. Halvlitern öl kaskaderas ut över teknikapparaten och delar av den utsända fotografkåren får även dem sig en lite ölsprayning.
När andra halvlek börjar lida mot sitt slut kommer Marcus in på planen. Han har en bollkontakt och stänker sedan in 4-1. Han blir jublande glad och springer åt mitt håll med armarna utsträckta. Gott, tänker jag och skänker även en tanke åt den målkameran jag monterat i precis det hörn Marcus precis skjutit en boll i. Hoppas nu bara den satt.
Direkt efter slutsignal hoppar jag över reklamskyltarna och fram till den monterade målkameran. Redan när jag böjer mig över och ser att räkneverket står på 399 förstår jag. Här har det inte tagits många rutor. Bläddrar igenom de sju bilderna som finns. De tre första är från testskjutningen när jag satte upp den. Den fjärde från när jag testade tre meter ifrån. Sen finns det där en bild som ser ut att vara från en hörna och två bilder på målvaktsben. Thats it. Av Marcus historiska mål finns inte ett spår. Jag deppar ihop men finner litet senare en liten tröst när jag ser Mackan komma förbi den mixade zonen. Vi får ögonkontakt och hälsar. Jag gratulerar till målet och förklarar sedan bildläget. Marcus är inte den som är den utan följer med ut på arenan och ställer upp på några efterbilder. Jädrigt snällt av grabben från Torsby. Jag sänder lite bilder, packar ihop och tar sedan en buss in till city. Där värvar jag en taxichaffis vid namn Omar till missionen "Återfå Passet". Jag ringer Jamal och ger luren till Omar. En timme och femton minuter senare landar jag på hotellet. Äter en pasta, sveper två öl och somnar inom en minut från att jag lagt mig.

Just nu sitter jag i Barcelona. Flyget till Bilbao lyfter 15:15. Nu kan jag bara hoppas på att publiken ikväll dricker sin öl, att målkameran funkar och att Zlatan får spela.


Och jo förresten. Jag gillar mitt jobb.