Anlände i onsdags. När jag är ute och reser har jag vissa rutiner för att inte glömma saker. En sådan sak är att när jag bär mitt bagage så räknar jag alltid till tre innan jag börjar gå.
Ett. Lilla handbagaget.
Två. Stora handbaget.
Tre. Vanliga väskan.
Ankommen till Innsbruck gjorde jag denna trestegsraket ännu en gång för att sedan hämta den svart Fiat som jag och Krokofilen skulle åka i. Bilade med en felkörning på fyra, fem mil sedan till Sölden och väl framme öppnade jag bagageluckan. Då slår det mig. Just denna resa hade jag räknat fel. Eller rätt. Jag hade som vanligt räknat till tre men kruxet var att jag hade fyra väskor. På ett i Innsbruck rullande bagageband åker min svarta kameraryggsäck runt runt. Den är tack och lov tom på innehåll förutom min necessär men ensamheten kröp nog på ändå där den åkte karusell cirka tio mil från sin ägare.
När jag når lost and found på flygplatsen skrattar de rått åt en klantiga svensken. Ingen medkänsla där inte. Nej nej, hon upplyser mig om min klantighet och jag bestämmer tyst för mig själv att hon växt upp tillsammans med Hitler men vridit sin ondska åt ett annat håll. Inget annat att göra än att ställa alarmet på 06.00 och bila de tio milen tillbaka till Innsbruck morgonen där på. Som bonus på min lilla glömske road trio var jag unge fär tretton centimeter från att klippa två bruna rådjur som i den svarta morgonen hade tagit sin tillflykt till den våta vägbanan.
Om någon undrar varför pojken i orange jacka ser så nedrigt nedslagen ut så är de för att Ponuts kallade honom Pläppmiffo sekunden innan.
2 kommentarer:
Du är otrolig - vem är du släkt med? men det är nog bra med den fysiska utmattningen. lite avis blir man allt
Känner ingen nån liknande historia från nån månad tillbaka? Men att det då var i en taxi det inträffade!
Synd att Eva Braun inte kom sig för att hjälpa dig på flygplatsen.
Skicka en kommentar