Down Town Detroit

En lättare ångest i separationens tecken infann sig igår. Dodgen hade gjort sitt. Den i rött skimrande asfaltsfarkosten fick återigen ställa sig på Dollars parkering. Jag packade ut klappade huven farväl och klev sen ombord på shuttlebussen utan att vända mig om. Det hade gjort för ont.

Var på baseball igår. Letade upp en kollega som hette Lena. Förklarade att detta var min jungfrufärd på baseballens hav. Hon himlade med ögonen och undrade what the heck jag gjorde där. Men hennes sympatiska sida kom snart fram. Hon placerade mig i det bås som hon ansåg säkrast.
"But please boy! Keep your eyes with ya. If something coming into the box hit the floor. Dont try to be a hero. Ya know, anything can happen. Bats can come flying, balls can come smashing. This is a speedy sport."
Hon gjorde nog sitt bästa för att få mig att förstå att detta inte var en sport som vilken som helst och sanningen skall sägas. Jag blev lite rädd.


Så hur gick det då?
Ja. Vad ska man säga. Det som följde sen var en fyra timmars gäspning. Baseball. Vem fan kom på det egentligen. Lägg ner baseball. Jag finner det högst paradoxalt att i detta land där alla kickar skall komma här och nu har en sådan långsam sport som baseball som främsta flaggskepp. Så lite action som det bjuds på. Korta korta sekvenser av action kryddat med missade slag långa spelavbrott för att inte nämna alla barn som vinner cyklar, alla krigsveteraner som ska applåderas och någon lite smårultig tjej som varit och seglat i Irak och bombat.
Inget slagträ och ingen boll hittade sin väg in till oss i fotobåset. Detroit Tigers vann. Jag blev inget baseball-fan den här gången heller.Detta är min utsikt här i Detroit. Love it! Ikväll blir det basket. Får se om mr Jerebko får vara med och leka.