Jag tog på mig en kostym, en slips, en vit skjorta och stoppade mitt röstkort i fickan. Promenerade i ett lätt regn. Jag kände mig lite fin. Det var lite hedrande på något sätt. En högtid. Som det ska vara. Inte något jobbigt som måste göras. Det är inte samma sak som att tvätta bilen utan en plikt. En skyldighet.
Utanför vallokalen stod en grupp med färgade band över axlarna. Jag hade som nämnt klätt mig propert med ljusblå slips och allt. Jag mötte blick alliansföreståndare hade färgband i olika nyanser av blått. De log. Tänkte nog att här kommer ett säkert kort. Nu blir jag av med några lappar. Men så här efteråt ångrar jag mig lite. Jag skulle kanske spelat ut situationen lite mer. För nu gick jag bara ganska hastigt igenom pärlbandet av ideella krafter och fick tre papperslappar av en kille med tjejfrisyr och rött band. Det finns få saker jag kan njuta så mycket av som att få förstöra andras fördomar.
Så nu har jag röstat. Inte på någon person utan bara ett parti. Kryssa namn får partiet i fråga göra själv. Men jag har röstat och får således i fyra år framöver fritt kritisera problem och brister i system och samhälle. Den rätten avsäger man sig i mitt tycke om man ligger kvar på soffan låter sitt röstkort bäras ut först med pappersåtervinningen.
Ikväll ska jag på handboll och sen på valvaka hos konstnär Emil och servitris Linnea.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar