Mellandagsrean

En typisk mellandag. Ingen tävling utan istället presskonferens, arkivbildsjobb och ett uppdrag åt DN. Det jobbet publiceras förmodligen i morgon lördag. Ska länka i morgon om jag kommer ihåg.

Presskonferenser följer ganska lika mönster. Media entrar rummet. Press-Torbjörn drar en genomgång och ställer lite frågor till närvarande aktiva atleter. Sen är det frågestund och efter det ska tv och radio ha sina saker. Sen. Om vi har tur kommer fotograferna. Oftast har då alla övrig dragit över på tiden och, i det här fallet, åkarna har en buss som väntar, en träning som ska tränas eller mat som ska ätas. "Det här måste gå snabbt" hörs ofta. Idag var det dock lite lugnare damerna hade snack inför loppet i morgon och herrarna summerade gårdagens medaljrika tävling.

Själv skulle jag ta en bild på damerna Kalla och Haag. Herr Bardell är min blixthållare och när tjejerna är klara med SVT får mediadrevets städkvastar göra sitt. Jag testar lite ljus och Anna säger att hon sett en av mina bilder på webben. Hon beskriver både med ord och gester hur hennes kära Emil vrålade ut sin bronsglädje.
"Man såg ju ända in i halsen på honom"

Originalet


Kopian


Det var ungefär det som varit min dag. Nu när jag tänker efter så har jag faktiskt hunnit med en sak till. Jag har blivit smädad. Av Bardell. Å det grövsta. Han blev väl lite osäker den där Andreas. Han var i ett gym. Ny miljö. Frågorna hopar sig. Vad gör man? Hur gör man? Hur gör man inte? Men så plötsligt så hittar han något bekant. Någont som andas vardag. Något som är Andreas Bardells hemmaplan. Där han är grym. Något han kan. Han ser nämligen mina, av Åsa skänkta, svarta joggingtights. Han skrattar rått, fotar, skrattar råare, fotar igen, skrattar råast, filmar en snutt. Sen ställer han sig på bandet bredvid. Jag meddelar att tightsen är sjukt sköna att springa i. Bardell frågar vart jag köpt dem.