Lediga dagen

Bara gång på Friidrott-VMs schema idag. Med andra ord ledigt. Efter att ha spenderat delar av natten ute på stan så sov jag ganska länge denna morgon. Nu sitter jag här och försöker smälta dagens intryck. Jag tog mig in till de centrala delarna av stan när eftermiddagen närmade sig. Jag och Jimmy hade planerat att besöka en elektronikmarknad. Mest för att titta och studera priser. Kanske kunde något vara värt att köpa. Hittade ett intressant namn på kartan. Chilseong Market. Smsade Jimmy och från varsin position tog vi oss dit. Väl där insåg jag att det dels inte såldes så mycket elektronik samt att hitta varandra skulle bli tämligen svårt. Promenerade lite planlöst. Detta var en marknad som bjöd på mat. Grönsaksstånd och allehanda redskap för trädgård och jordbruk. Går in i de trånga gränderna och frukt och grönt övergår i fisk. Dofterna har gått från behagligt fräscht till instängt och blött. Humrar i akvarier. Levande fiskar och fiskar på is. Bläckfiskar, musslor, kräftor, räkor. Allt finns. Sen blir det kyckling. Styckning pågår runt om mig. En kvinna skalar kycklingfötter och bredvid henne står ett gigantiskt kärl med små kycklingshjärtan. Jag är en främmande fågel. Folk tittar förundrat, pekar, bugar och pratar med varandra. Vid nästa stånd är hönsen levande. Bruna och välväxta slaktkycklingar. En man sticker handen i buren och plockar upp en höna. Den kacklar vilt och de försvinner in i ett av ånga höljt rum. Nu kommer det andra burar staplade på varandra. Kaniner trängs och bredvid ligger deras kompisar på is flådda till försäljning. Efter ytterligare hundra meter svänger gränden. Det luktar starkt av urin. Större burar står staplade två på varandra. I dem sitter det inte kycklingar. Inte kaniner. Här är det hundar. Bruna tjockpälsade saker som kan jämföras med finsk spets. Djuren är lugna men burarna är äckligt skitiga. Bredvid står en mindre bur med fyra otroligt magra katter. Jag går vidare. Känner att jag har hamnat lite fel. Mera burar. Fler hundar. Samma ras i de flesta men i en ligger fyra stora hanhundar. De är bruna och ser ut som luggslitna och loppätna blodhundar. En av dem hoppar upp och jag känner rädslan ila till längs ryggen. Den lilla gatan viker av. Återigen marknadsstånd. Kött ligger grovstyckat på bänkar. En kvinna pekar och på hennes kroppspråk förstår jag att hon föreslår affär. Bredvid köttstyckena ligger de flådda skallarna. Käkarna med de vita tänderna berättar det jag redan förstått. Detta är hundkött. Jag går vidare. Stånden är ett tiotal och på varje ligger det minst en av människans bästa vän i delar alla med den symboliska skallen bredvid. Skallarna har en mörkröd fläck precis där huvudet är som högst. Klubbade till himlen och matbordet. Jag fipplar upp min telefonen och tar en bild i lite halvt i smyg.

Skärpan blir dålig i det skumma ljuset. Men jag hinner inte ta fler. Den gröna tröjan till vänster i bild tillhör nämligen en herre som tycker att är det något denna marknade inte behöver så är det att bildförevigas av en långnäsa i shorts. Han ropar till, tar mig i axeln och förklarar på sitt språk som jag mycket väl förstår fast jag inte kan tala det. Jag ska gå. Han småputtar mig bort. Kvinnan bakom bänken skrattar nervöst. Jag viker ut på en lite större gränd. Där ser jag en skylt med koreanska tecken. Jag såg dock inga getter.


Funderar lite över vad jag sett och går sen och får massage i en hel timme. Får man äta hund? Jag funderar runt, runt men kan egentligen inte hitta något skäl till varför det är så mycket sämre att äta en hund än en gris eller ko. Är gulliga och sällskapliga djur för fina för att bli mat? Jag finner inget svar.

Jobbiga jobbet 2

Enligt fördom är japanera som folkgrupp lite trigger happy när det gäller kamerabiten. De japanska yrkesfotograferna ger till vissa delar fördomen rätt. Ingen fyller minneskorten lika fort som en japansk byråfotograf. Jag har haft nästan övernaturliga upplevelser när jag suttit på mästerskap. En person kommer springande. Smatter i fyra sekunder. En person går genom mixad zon. Smatter i tre sekunder. Ni kan tänka er ett 100-meters lopp...


Det blir ofta trångt runt de japanska idrottarna. Igår när det blev medalj och till råga på allt guld så var trängseln och hetsen uppvridet på max. Det stackars reklamplanket bågnade kraftigt och jag tror det var nära kollaps. För att citera en radiopratare.
"De är små. Men sannerligen. De är tappra"

Jobbiga jobbet

Efter ett tag så känner man att man fotar samma sak. Hopp, spring, jubel. Men det finns utrymme för variation. Nästan outtömliga möjligheter på vinklar och vrår som man kan nyttja för att få lite ombyte i bildval och jobbsituation. Men. Den här killen. Han har det inte så jädra lätt.



Hans uppgift? Ungefär så här. Håll koll på släggan, kulan, spjutet eller diskusen när den lämnar kastburen eller kulringen. Spring som en skållad råtta mot den beräknade nedslagsplatsen. Strax innan redskapet når mark så intar han knästående och riktar mikrofonen så gott det går. Allt för att du i TV-soffan skall få en tittarupplevelse. Så tänk på den stackarn nästa gång du hör ljudet av krossat gräs mot hård metall. Bakom varje nedslagsljud finns en svettig koreansk pojke med mikrofonarmbåge.

Stavdiskus

Vi börjar med kvällens största dramatik. Man får inte knuffas. Inte ens i en final och inte ens om det sker komuniststater emellan. Då blir man diskad och får skämmas. Så det så.



När jag bevakar lagsporter hemma och utomlands så räddar jag i princip alltid hem en jubelbild. Bildjournalistiska haverier som jag får underkasta mig att skicka. Det bara är så och väldigt ofta går bilder som är dåliga jubelbilder in istället för bra actionbilder i tidningarna. Så är det. Någon har någon gång sagt att han tyckte man skulle "lära" tidningarna bra bildjournalistik genom att bara skicka riktigt bra bilder. Men det blir nog lite svårt. I alla fall om man, som jag, kommer utifrån som en inköpt tjänst. Då är det helt enkelt bara att bita ihop, se sig som en grovjobbar och städkvast och skicka det som skickas skall. Åter till VM så. Här behöver jag inte skicka skit. Eller tänker man bara lite rätt så grejar man oftast bra grejer. Sen behöver man så klart tur för att sätta det där lilla extra. Tycker mig nog att jag fick det på den polska stavhopparen som såg ut att knappt ha fyllt moped.





Kvällspasset hade bara en svensk deltagare. Jessica i sjukamp. Tyvärr går det inte riktigt som på räls...



I övrigt så grämer jag mig för att jag missade de två brutna stavarna. Jag hörde smällarna i alla fall. Ganska häftigt. Hade jag hoppat stavhopp hade min värsta mardröm varit att staven skulle gå av och att jag skulle landa på huvudet precis där mattan blir mark och få tillbringa resten av livet drickandes föda genom ett sugrör. Nu hoppar jag inte stav och olycksfåglarna denna kväll landade i den mjuka mattan. Lyllos.






Ja ja. Då blev klockan mycket igen.

Daegu 2011 dag 3 pass 1

Oförskämt pigg när klockan ringde. Det måste vara den sömnhjälpande vätskan jag köpte på snabbköpet igår. Gott så. Klev av min buss utanför arenan och slogs genast av hur mycket barn och ungdomar det var i rörelse. Det lilla torget myllrade av koreaner i 10-15 års ålder. Går min vanliga stig genom "säkerhetskontrollen", där man får fortsätta även fast det piper, och upp mot fotorummet. Det står en grupp flickor tryckta mot väggen. En tittar på mig och säger "hello" med den klassiska asiatiska brytning. Jag hejar tillbaka och går i mina egna tankar mot den glasdörr som leder till fotografernas näste. När jag tar i handtaget hör jag ett fniss lite för nära bakom mig. Jag vänder mig om och där, lite för nära för att vara normalt, står 25 koreanska skolflickor. Jag stannar förvånat upp med dörren öppen och dörrhandtaget i handen. Då utbrister de alla i ett bergochdalbenevrål. De börjar lågt och går upp i falsett. Chockad gör jag ingenting utan vänder mig om och går in genom den dörr jag öppnat. Där står en hop skrattande volontärer och en av mina tyska kollegor. Han ser lika överraskad ut som jag känner mig och frågar.
"Arj jå såmm kajnd åff arjtist?"
"Well, i just felt like a member in a boy band" svarar jag och försöker under hela diskuskvalet utröna vad som egentligen hände och vad det betydde.






Jo just ja. Emil Karlsson skriver om barfotatjejen här.

Sammanfattnigsvis

Det är skönast att springa i skor. Men det går att springa utan. Det går till och med att springa fast man inte har fötter. Springer man innan man ska får man sitta i skamvrån. River man ner ribban kommer man inte till final och om man kommer till en final så måste man höja sig ett snäpp till. Annars blire inge av.











Jag var lite mosig när jag kom till arenan imorse. Men det gick till sig. När förmiddagspasset var klart åt jag en sämre lunch och gjorde sen som koreaner gärna gör. Sover på offentligt utrymme. Jag valde parken utanför mediaresturangen. Jag var inte alls ensam. Folkligt så det slår. Under skuggan av ett träd låg jag och vaggades in av de spelande gräshopporna. Tjugo minuter sömn och ett rör mentos gör underverk. Vaken och glad som en lärka resten av dagen. Enda kruxet är att jag under eftermiddagen då och då fått plocka bort myror som bitit sig fast i huden både här och där. Äventyrliga lirare de där. Myrorna alltså. Nu börjar verkligeheten hinna ikapp. Somna känns som ett alternativ och tillika som en klassisk bloggpostavslutning.

Jahapp

"Usain! Nu går du och skäms. Alla ni andra gå tillbaka till startblocken så försöker vi igen. Ungjävel"

Fotonörderi

Kvällen bjuder på mästerskapets på förhand kanske största händelse. Fast när mr Gay och mr Powell slängde in handduken så sjönk statusen kanske något. Men ändå. 100 meter är liksom det som mest är på riktigt. Vem är snabbast. Punkt.

Här kommer nu lite fotonörderi. Så här ser målområdet på 100 meter ut just nu.
Vänstra flanken.

Högra flanken.

Mitt framför mållinjen.


Många kameror tänker ni. Ja säger jag.
Hur många kan det tänkas vara? tänker ni.
81 svarar jag.
Hur ser fördelningen ut mellan märkena? Täkner ni?
33 Nikon och 48 Canon svarar jag.

Dock var det ungefär en halvtimme kvar innan deadline på montering. Så om ni nu tittar på tv ikväll och kontrollräknar remotekamerorna och menar att jag spridit desinformation så har ni där förklaringen.

Nästa anhalt. Damfinal i längdhopp med Växjös Klüft.

Zimbawe

Livet är inte rättvist. Fråga Tandiwe Nyathi, hon vet.

Stadium i ljus

Enligt schema borde jag sova nu. Klockans visare ramlar strax över två och jag ramlar strax i säng. Tidig morgon och sen kväll detta dygn. Planen är samma visa imorgon. Stavhoppskval redan 09.30. Remote måste ut en timme innan. Vid sjusnåret bör jag lämna. Men som Kung Jonas skrev i en kommentar.

"Sova är bara något för mesproppar!"

Jag satt idag och bara nöjt. Jag njuter av att vara här. Det är kul. Jag trivs. Förhållandena är bra. Man har frihet och inte allt för många svenskar som måste på bild. Lite frihet under ansvar finns allt. Tre svenskar entrade arenan idag. Springar Moa, Hoppar Klüft och Släggare Mattias. I övrigt så kan det noteras att Kenya har tagit samtliga sex medaljer som delats ut på damsidan. Ni får själv gissa vilka grenar detta kan ha hänt i... Ett urval av de 70 bilder som jag skickat hem till varma Norden ikväll.

Det började med invigning...
...som såklart innehöll fyrverkerier...
Mattias slungade slägga.

Moa mästerskapsdebuterade....

...och koncentrerade sig djupt.

Bra bild om Carolina inte fixat en finalplats...

...och en bra när hon höll för trycket och grejade avancemang.

Smärtsamt nära igen. Go bild tycker jag.

Flygande amerikaner är de vana här i Sydkorea.

Ögonblicksbild på den snabbaste av dem alla. Missade hans lopp tyvärr. Stod på andra sidan och plåtade längdhopp. Men finalen är imorgon. Det är den som räknas. Det har mamma sagt.


Så! Sova lite. Sen upp till jobbet igen. Jag är taggad. Trötthet kan man lura I alla fall någon vecka.

Marathon

Godmorgon. Här är det redan lunchtid sen länge och jag kan bara konstatera att John Blund är en sopa! Han vägrar göra sitt jobb. Förvånansvärt pigg imorse trots att jag inte somnade in förrän strax efter 03. Det går i alla fall åt rätt håll. Klev upp sju och åt nötter till frukost. Anlitade en taxichaufför som nästan fick en hjärtattack när han såg alla avspärrningar och poliser som vinkade än hit än dit med sina röda lysrörsbatonger. Tillslut, via bakgator, gränder och stora alléer kom vi fram. Plåtade starten och knatade sen ut för att fota första varvet. Bommade totalt och firade med en kaffe och macka på ett fik. På andra varvet lyckades jag nypa ett par bilder och begav mig sedan till målfållan där totalt kaos uppstod. TV ville en sak, fotograferna en andra och fotochefen en tredje. Själv allierade jag mig med en tv-fotograf och fick lov att stå kloss i kloss med honom mitt framför mållinjen.

Blev bra och nu ska jag sticka på stan och köpa regnställ samt äta lunch. Ikväll 20.00 lokal tid börjar kvällspasset. Det känns gött att det är igång.

42 kilometer

Så var det så åter kväll. Jag är trött. Född naiv trodde jag att jag var inne i den rätta tidzonen. Så var det inte. Min telefon visade 04:54 sista gången jag slängde en blick på den. Det blev en tuff morgon. Men inte så hårt jobb tack och lov. Presskonferens i vanlig ordning. Kvällen spenderades på Nikons Welcom Party inne i centrala Daegu. Sushi, fri bar och ännu en fotoryggsäck. Bäst var nog den japanska Nikonhöjdaren som marinerad med åtta-nio öl i kroppen ändå imponerande med mjukhet i knän och armar och ett uppriktigt försök att få feedback.

SjukampsJessica


Damen här ovan är först ut av de svenska friidrottarna. Hon inviger spelen med sina marathonkompisar. Jag siktar på att kliva upp strax efter sex. Därför tänker jag läsa mig till sömns alldeles strax. En sak som slår mig varje gång jag är i Asien är mängden folk. Det är nyttigt att resa och se sådan här ställen. Massvis med folk. Bilarna slutar aldrig rulla. Världen är stor. Sverige är en prick. Nio miljoner är i vissa ljus väldigt många. I andra väldigt få. Med den spontana filosfiska vinken bjuder jag godnatt.