Vi börjar i kronologisk tvärtom ordning.
På vår väg till Jimmy Wix inspanade baseballmaskin såg vi en krallig korean som i en spartanskt inredd (soffa och tv) karokebar sjöng hjärtat ur kroppen helt utan ton och skam. Jag har här försökt ladda upp en film. Men det gick inge vidare. Ska försöka igen vid senare tillfälle.
Innan det hade vi som nämnt speedplåtat. Halva VM-truppen fanns till förfogande och med halva tiden vikt för lunch så blev tiden knapp. Mer om lunchen längre ner. Det blev lite panik mot slutet och Klüft fick av de tre närvarande fotograferna fotas med taxibil väntandes. Men det gick ändå ok. Problemet vid sådana tilfällen är att man inte riktigt har råd att chansa. Lite för säkra kort får spelas och man hinner inte riktigt ta ut svängarna eller prova nytt. Men det är bara att slå på Tomas Ledin och Gilla läget.
Sen kommer vi då till lunchen. Det koreanska köket skulle få glänsa precis bredvid de svenska friidrottens bidrag till VM. Mitt i pressträffen bjöds det därför på mat. Jag tappade efter ett tag räkningen men antalet rätter var alla gånger över 25. Det började med stil. In kom skivade bläckfisk och den glade rackarn viftade fortfarande glatt på sina stympade kroppsdelar när han ackompanjerad med lite chili kravlade sig ner i strupar hos fotografer, reportrar och en och annan atlet. Det smakade inte så värst mycket och det killade inte i magen efteråt men med en upplevelse rikare siktade vi in oss på nästa rätt. Det lite konstiga med hela spektaklet var att de många rätterna till trots så fanns det i presslägret under hela dagen en gnagande hunger. Koreamaten är inte så värst mättande.
Här försöker Jimmy fixera blicken på den ännu levande och snart bespisade födan.
Det jag minns mest efter den sprattlande maten är den lite hårdhänta medhjälparen som gjorde sitt intåg. En av de kvinnor som agerade servitris tyckte väl att långnäsorna från Europa åt lite dåligt. Här skulle det rådas bot. I den andra omgången mat fanns en rätt som enklast kan beskrivas som mini tacos. Strimlat kött lades i gula minitortillias och rullades tillsammans med lite grönsaker och sås ihop till en cigarrstor turbin. Det var då det hände. När man matar barn brukar man ju ha det som ska ätas på sked och liksom sätta fram alltihop framför barnets mun och invänta en uppgapning. När barnet sen gapar upp tajmar man gap och rörelse och detta blir själva matningen. Ett samspel som skapar tillit, harmoni och mätta barn. Här i Sydkorea jobbar man lite annorlunda. Den barska äldre damen tillredde förvisso maträtten på korrekt vis. Men när väl maten var färdig för inmundigande så väntade inte denna dam på något frivilligt gap. Nej nej. Hon var lömskare än så. Vid nästa inandning passade hon på. Med en pilgrimsfalks snabbhet och en kobras precision agerade hon. Istället för att få ner luft i lungorna fick jag mat i mun. Lätt chockad tuggade jag duktigt och innan jag hade svalt hade den kvinnliga feedern preparerat nytt vapen och tvångsmatade genast fotograf nummer två. Jimmy Wix hann inte uppfatta vad som attackerade honom. Men förutom minitacos påtvingades han innan tuggning även en mugg soppa. Varför jag undslapp soppa lyckdes vi med kroppspråket inte utröna.
Imorgon kör vi igen. Pressträff med andra halvan av truppen. Samma lunchställe är av friidrottsförbundet inbokad. Jimmy lovade ta med sig en hockeymask alternativt tandskydd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar