Oförskämt pigg när klockan ringde. Det måste vara den sömnhjälpande vätskan jag köpte på snabbköpet igår. Gott så. Klev av min buss utanför arenan och slogs genast av hur mycket barn och ungdomar det var i rörelse. Det lilla torget myllrade av koreaner i 10-15 års ålder. Går min vanliga stig genom "säkerhetskontrollen", där man får fortsätta även fast det piper, och upp mot fotorummet. Det står en grupp flickor tryckta mot väggen. En tittar på mig och säger "hello" med den klassiska asiatiska brytning. Jag hejar tillbaka och går i mina egna tankar mot den glasdörr som leder till fotografernas näste. När jag tar i handtaget hör jag ett fniss lite för nära bakom mig. Jag vänder mig om och där, lite för nära för att vara normalt, står 25 koreanska skolflickor. Jag stannar förvånat upp med dörren öppen och dörrhandtaget i handen. Då utbrister de alla i ett bergochdalbenevrål. De börjar lågt och går upp i falsett. Chockad gör jag ingenting utan vänder mig om och går in genom den dörr jag öppnat. Där står en hop skrattande volontärer och en av mina tyska kollegor. Han ser lika överraskad ut som jag känner mig och frågar.
"Arj jå såmm kajnd åff arjtist?"
"Well, i just felt like a member in a boy band" svarar jag och försöker under hela diskuskvalet utröna vad som egentligen hände och vad det betydde.
Jo just ja. Emil Karlsson skriver om barfotatjejen här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar