Första stoppet

Flygningen över Atlanten blev händelserik men ändå rätt så bekväm. På min högra sida satt min vapendragare Åsa. På min vänsra en mor utrustad med en ängels tålamod och två barn i åldrarna ett och tre år. Den yngre av de två hade för vana att ge hals lite nu och då men jag har tack och lov väldigt lätt att somna om så det var ingen större fara. Dock konstaterade jag lite i efterhand att jag nog var rätt mosig i hjärnan när jag under inflygningen sitter och fyller i ankomstblanketten. Jag fyllde förvisso i pass och flightnummer rätt men när jag sitter där och markerar med pennan kommer det så en liten vätskepartikel och lägger sig i rutan nej på frågan "Do you bring any firearms or ammunition?" Praktiskt tänkte jag och torkade bort den lilla fläcken med handen och kryssade sedan i rutan med bläck i stället. När jag så har fyllt i alla frågor och svar tittar jag till vänster. Där sitter fortfarande barnen i sina stolar. Moder Tålamod däremot har rest sig och torkar ivrigt med våtservetter. Flickan närmast mig har kräkts. Ganska mycket. Vit sörja täcker hennes kläder och flygstolen är även den välbespydd. Jag får lite dåligt samvete eftersom jag inget märkt förrän nu och försöker i alla fall att se lite medlidsamt på den olyckliga trojkan. Först när jag hämtar mitt bagage faller pusslet på plats om den flygande droppen vätska som nästan kryssade i ett svar på min blankett. Här har jag suttit som värsta nitiska sekreteraren och fyllt i min kupong och inget i världen, inte ens lite flygande kräks, kunde stoppa mig.

Det som sen hände är en sådan där sak som jag länge längtat efter. Jag kom ut i ankomsthallen och anade vad som väntade. Men jag såg inte det jag hoppades på....
En småblyg man från Philips? Nej inte rätt.
Tetra Paks utsände chaufför? Nej inte helt hundra.
En smsasnde skjortkille med god rondör? Nej. Inte jag.
Skaralands rasistiske ägare? Nej.
Så stod hon där äntligen. Med skylt och allt. Under bart. Att hon klåpat till det och skrivit mitt namn med C spelade inte så stor roll.