Första anhalt

Jag satt på ett flyg och tänkte. Nu. Nu så har jag en hel dag på mig att förbereda och fixa. Sen var det som om en fiskmås knäppte med näbben och så var klockan 00:06 och dagen hade flugit all världens väg. Kan konstatera att den stora snackisen säkerheten verkar vara under kontroll. Jag har inte lyckats gått många meter utan att antingen se eller fysiskt nudda en polis eller säkerhetsvakt. Det känns lite i luften att många är på helspänn. Jag märkte det rätt så tydligt i dag. Joel, min kompanjon och trefaldig OS-sambo har lock för sitt ena öra. Detta göra att Joel ibland, så att säga, sticker iväg lite i röstvolym. Kort. Han pratar lite högre än vanligt och normalt. Av någon anledningen så råkade den käre Joel i en mening så där i förbigående mycket högt och bestämt med betoning på o-ljudet nämna ordet bomb. Det gick ett sus av tystnad och förstening genom den röda bussen med två våningar. Vi får vara tacksamma att Joel är så avväpnat pojkaktig i sin uppsyn. Tack, tack. Några korta. Jag kan recensera pressmaten som okej i smak och vidrig i framtoning. Kattmat med livstrött pasta.

Den engelska frukosten hjälpte mig hela dagen. Den var välsmakande trots det faktum att de skramlade äggen hade stelnat sig ett skal.

Bomb-Joel skämdes så väldigt att han försökte bli ett med först en dator och sedan med ett blått skåp.