söndag, januari 11, 2009
Min mamma sa
Ja. Då gör jag som den nybloggande mora mi säger. Fyller ut med bild. Det är ändå vad jag gör mest hela tiden. Idag har jag hittat massa onödiga bloggar samt varit på bandy och bowling. Det har varit varmt och kallt. Har även skickat in till två bildtävlingar. Både en utbrytare och den vanliga.
onsdag, januari 07, 2009
Ge mig
Ge mig nåt att skriva om. Jag har torka. Önska för fan.
Tapetval är trist att älta runt.
Jag har inte bragt någon ko, eller något annat djur, om livet på senaste tiden.
Jag ska inte till Oslo.
Jag ska dock till Split.
Tapetval är trist att älta runt.
Jag har inte bragt någon ko, eller något annat djur, om livet på senaste tiden.
Jag ska inte till Oslo.
Jag ska dock till Split.
tisdag, december 30, 2008
När pucken grinar en i ögat.
Jag har tidigare beskrivit en lite sak av gummis personliga Jihad mot Scanpixs utsände i Göteborg. Nu har det hänt igen. Fast på annan ort med ett annat offer.
Hockey. I Timrå. Jag sade hej till gamla kollegor och Dagbladets utsände E-L-O. Hon tyckte det var kul att se mig.
Sen tog det knappt en minut innan en röd hockeykrigare fick för sig att dumpa ner pucken i kortplanket. Jag tar ett steg bak och hukar mig ner en aning. Jag vet inte varför, men jag gör ofta så när det ska dumpas puckar. Problemet var bara att den rödvita snubben var tämligen oduglig på just detta moment. Istället för att pucken studsade i sargen så det låter tufft så for den lilla svarta trissan rakt ut mot fotobåset.
Den träffar inte Linan från ST. Den träffar inte mig. Den träffar E-L-O. Det är ingen lös fladder puck. Det är en ganska hård dragare. Ljudet som ljöd kan liknas vid det som uppkommer när man tappar ett ägg i ett cementgolv. Klatch.
E-L-O håller för sitt högra öga. Hon säger ingenting. En vaken materialare i båset kommer med en handduk. Den närvarande ambulanspersonalen kommer springande. Dom sätter E-L-O på en bänk. Hon fipplar upp sin telefon och ringer.
Ett grått 300-objektiv vilar på golvet.
En ensam ilsken röd fläck ligger bredvid.
En svart puck har landat i en grå fotoväska.
Kanske dags att anting klä på sig hjälm eller kanske kräva luckor i plexit som de har i den stora ligan på andra sidan Atlanten.
ST tar upp ämnet här.
Läs även andra bloggares åsikter om Foto, olycka, ishockey
Hockey. I Timrå. Jag sade hej till gamla kollegor och Dagbladets utsände E-L-O. Hon tyckte det var kul att se mig.
Sen tog det knappt en minut innan en röd hockeykrigare fick för sig att dumpa ner pucken i kortplanket. Jag tar ett steg bak och hukar mig ner en aning. Jag vet inte varför, men jag gör ofta så när det ska dumpas puckar. Problemet var bara att den rödvita snubben var tämligen oduglig på just detta moment. Istället för att pucken studsade i sargen så det låter tufft så for den lilla svarta trissan rakt ut mot fotobåset.
Den träffar inte Linan från ST. Den träffar inte mig. Den träffar E-L-O. Det är ingen lös fladder puck. Det är en ganska hård dragare. Ljudet som ljöd kan liknas vid det som uppkommer när man tappar ett ägg i ett cementgolv. Klatch.
E-L-O håller för sitt högra öga. Hon säger ingenting. En vaken materialare i båset kommer med en handduk. Den närvarande ambulanspersonalen kommer springande. Dom sätter E-L-O på en bänk. Hon fipplar upp sin telefon och ringer.
Ett grått 300-objektiv vilar på golvet.
En ensam ilsken röd fläck ligger bredvid.
En svart puck har landat i en grå fotoväska.
Kanske dags att anting klä på sig hjälm eller kanske kräva luckor i plexit som de har i den stora ligan på andra sidan Atlanten.
ST tar upp ämnet här.
Läs även andra bloggares åsikter om Foto, olycka, ishockey
lördag, december 27, 2008
Skåne svarar på dubbelmacka
Jag velade. Men nu har jag bestämt mig. Jag har funnit världens roligaste recension av en konsert. Tack Bollen för tipset. Den har skrivits av Joakim Gerhardsson och har publicerats av lokaltidningen Dagbladet. Här kommer ingressen.
Att ta del av Timbuktus, Damns och Tingseks uppträdande är som att se boxningsbröderna Klitsjko klämma Naomi Campbell i en dubbelmacka.
Det är muskler som kavlar kött.
Nu är frågan bara. Hur fan tänkte den kära Joakim när han skrev detta? Var han full? I symbios med nåt kemiskt? Hur som helst blir det humor påm hög nivå. Tycker jag. Konserten var bra har jag hört men jag var först lite osäker på hur recensenten ställde sig i frågan. Men när jag ser att den får fyra av fem så måste han väl mena att det där muskelkavlandet var nåt bra.
Läs hela recensionen här.
Nu ska jag fira mormor som fyller 93 idag.
Läs även andra bloggares åsikter om Timbuktu, Naomi Campbell, Klitsjko, dubbelmacka
Att ta del av Timbuktus, Damns och Tingseks uppträdande är som att se boxningsbröderna Klitsjko klämma Naomi Campbell i en dubbelmacka.
Det är muskler som kavlar kött.
Nu är frågan bara. Hur fan tänkte den kära Joakim när han skrev detta? Var han full? I symbios med nåt kemiskt? Hur som helst blir det humor påm hög nivå. Tycker jag. Konserten var bra har jag hört men jag var först lite osäker på hur recensenten ställde sig i frågan. Men när jag ser att den får fyra av fem så måste han väl mena att det där muskelkavlandet var nåt bra.
Läs hela recensionen här.
Nu ska jag fira mormor som fyller 93 idag.
Läs även andra bloggares åsikter om Timbuktu, Naomi Campbell, Klitsjko, dubbelmacka
söndag, december 21, 2008
Jag heter 237
Det är en kall dag. Utomhus burrar småfåglarna upp sig och sätter sig tätt tätt. Jag heter 237 och ska dö idag. Men det vet jag inte om. Fast mina tankebanor går inte så. Jag vet inte saker. Jag vet inte att jag lever eller att jag ska dö. Jag bara är. Jag känner, givetvis. Känner törst. Känner hunger. Känner längtan efter sommarens gröna hagar. Fast orden längtan, hunger, och törst vet jag inte. Jag känner dem. Jag vet dem inte
Jag är sex år har helt tappat lusten. Lusten att kliva upp. Lusten att dricka. Lusten att äta. Äpplen kan jag äta men högst ett par tre. Den söta smaken tilltalar mig. Men två eller tre äpplen är inget man står sig på om man väger 500 kilo.
Jag har ont. Jag har svårt att kliva upp och det gör ont när jag väl kommer upp på de fyra benen. Det är därför jag inte äter. Jag har inflammation i ljuvret det är en molande värk som är konstant. Antibiotikakurerna hjälpte inte. Varken den tredje eller den fjärde. Tillråga på allt klev jag sönder den högra bakspenen för någon vecka sedan. Den har gått från en mjölktapp till ett inflammerat sår.
Nu kommer han den långa. Han grimmar mig. Vi ska tydligen ut. Jag känner stark olust för att gå ut. Småfåglarna kan gott vara utan mitt sällskap. Men jag ger med mig. Trots att höftkulan arbetar in smärtan i ryggen så går jag. Kommer ut genom dörren. Kallt och vitt. Solen har inte kommit upp än är det dunkelt. Månen står högt på himlen och är lika smal som jag känner mig. Snön kyler klövarna. Värken i ljuvret mildras av den kalla luften. Bedövas på något sätt. Att komma ut var kanske inte så dumt ändå.
Vi vandrar upp för den lilla backen. Jag stannar upp och stretar emot ibland. Men det har jag inget för. Han den korta har anslutit och buffar på mig när jag tar mina pauser. Inte hårt alls men jag förstår att jag ska framåt.
Den långa går åt sidan och jag ökar på stegen. En skata flyger upp och skrämmer mig. Under den centimetertjocka nysnön är det hård packad snö. När jag slår i bromsen halkar jag. Vi tar en paus. Står där vi tre. Dom pratar. Hon med de lena händerna och den röda overallen kommer. Hon puttar på mig hon också. Jag går.
Snart ser jag den. Sommarens hage. Den ligger där framme, det vet jag nog. Fast den är vit när vi kommer fram. Trist, kall. Men vi ska tydligen inte dit. Innan vi når fram till kvarnbackens början, där jag i maj blev utsläppt på grönbete, är vi tydligen framme. Vi går vi in genom två gröna dörrar. Jag tvekar innan jag faktiskt tar ett litet skutt in. Golvet är hårt och kallt. Det luktar instängt och rått. En liten mus springer över ena takbjälken. Den långe och den korte ser den inte. Men jag ser dess rörelse. Ser hans kvicka tassar springa över de nakna träreglarna. Han försvinner bakom en tvärslå.
De pratar igen. Den långe står på ena sidan och den korte står på den andra och håller min grimma. Jag står stilla. Trött efter den inte speciellt långa men ack så ansträngande promenaden. Den långe drar sina fingrar över min panna. Det kliar skönt. Sen ersätter något kallt den långes finger. Det kliar också skönt. Sen kommer knallen och mörkret på samma gång. Benen mina försvinner under mig och jag känner hur jag faller. Faller rakt genom genom det kalla, hårda golvet. Plötsligt är jag där. På sommarens ängar. Jag springer. Höftkulan gör sitt arbete galant. Jag sträcker ut stegen. Springer över himmelska ängder med kosopp i mängder och vallar av klöver och med timotej. I bakgrunden hör jag hur en knivs egg slipas mot stål. Jag suckar ur mig livet och sätter av över ängen.
Läs även andra bloggares åsikter om Slakt, ko, koslakt
Jag är sex år har helt tappat lusten. Lusten att kliva upp. Lusten att dricka. Lusten att äta. Äpplen kan jag äta men högst ett par tre. Den söta smaken tilltalar mig. Men två eller tre äpplen är inget man står sig på om man väger 500 kilo.
Jag har ont. Jag har svårt att kliva upp och det gör ont när jag väl kommer upp på de fyra benen. Det är därför jag inte äter. Jag har inflammation i ljuvret det är en molande värk som är konstant. Antibiotikakurerna hjälpte inte. Varken den tredje eller den fjärde. Tillråga på allt klev jag sönder den högra bakspenen för någon vecka sedan. Den har gått från en mjölktapp till ett inflammerat sår.
Nu kommer han den långa. Han grimmar mig. Vi ska tydligen ut. Jag känner stark olust för att gå ut. Småfåglarna kan gott vara utan mitt sällskap. Men jag ger med mig. Trots att höftkulan arbetar in smärtan i ryggen så går jag. Kommer ut genom dörren. Kallt och vitt. Solen har inte kommit upp än är det dunkelt. Månen står högt på himlen och är lika smal som jag känner mig. Snön kyler klövarna. Värken i ljuvret mildras av den kalla luften. Bedövas på något sätt. Att komma ut var kanske inte så dumt ändå.
Vi vandrar upp för den lilla backen. Jag stannar upp och stretar emot ibland. Men det har jag inget för. Han den korta har anslutit och buffar på mig när jag tar mina pauser. Inte hårt alls men jag förstår att jag ska framåt.
Den långa går åt sidan och jag ökar på stegen. En skata flyger upp och skrämmer mig. Under den centimetertjocka nysnön är det hård packad snö. När jag slår i bromsen halkar jag. Vi tar en paus. Står där vi tre. Dom pratar. Hon med de lena händerna och den röda overallen kommer. Hon puttar på mig hon också. Jag går.
Snart ser jag den. Sommarens hage. Den ligger där framme, det vet jag nog. Fast den är vit när vi kommer fram. Trist, kall. Men vi ska tydligen inte dit. Innan vi når fram till kvarnbackens början, där jag i maj blev utsläppt på grönbete, är vi tydligen framme. Vi går vi in genom två gröna dörrar. Jag tvekar innan jag faktiskt tar ett litet skutt in. Golvet är hårt och kallt. Det luktar instängt och rått. En liten mus springer över ena takbjälken. Den långe och den korte ser den inte. Men jag ser dess rörelse. Ser hans kvicka tassar springa över de nakna träreglarna. Han försvinner bakom en tvärslå.
De pratar igen. Den långe står på ena sidan och den korte står på den andra och håller min grimma. Jag står stilla. Trött efter den inte speciellt långa men ack så ansträngande promenaden. Den långe drar sina fingrar över min panna. Det kliar skönt. Sen ersätter något kallt den långes finger. Det kliar också skönt. Sen kommer knallen och mörkret på samma gång. Benen mina försvinner under mig och jag känner hur jag faller. Faller rakt genom genom det kalla, hårda golvet. Plötsligt är jag där. På sommarens ängar. Jag springer. Höftkulan gör sitt arbete galant. Jag sträcker ut stegen. Springer över himmelska ängder med kosopp i mängder och vallar av klöver och med timotej. I bakgrunden hör jag hur en knivs egg slipas mot stål. Jag suckar ur mig livet och sätter av över ängen.
Läs även andra bloggares åsikter om Slakt, ko, koslakt
Snön
Det snöar ymnigt. Jag ligger i gula kammaren och filosoferar. Klockan närmar sig ett och jag ska hjälpa mora mi med morgonmjölkningen om cirka fem timmar. Sen ska jag hantlanga Thure med en slakt.
Negativnummer och skärpedjup har tagit ledigt. För nu.
Läs även andra bloggares åsikter om paus, mjölkning
Negativnummer och skärpedjup har tagit ledigt. För nu.
Läs även andra bloggares åsikter om paus, mjölkning
tisdag, december 16, 2008
Spotify
Jo. Spotify. I brist på annat att skriva så kan jag meddela att jag har en massa inviter till Spotify. Många kräver länkar och motiveringar å sån skit. Det gör inte jag. Den som vill ha får hojta.
Läs även andra bloggares åsikter om Spotify, Spotify-invites
Läs även andra bloggares åsikter om Spotify, Spotify-invites
fredag, december 12, 2008
Praha
Efter att ha spenderat en mindre livstid på den 
fullständigt värdelösa flygplatsen i Frankfurt så anlände vi igår till den Tjeckiska huvudstaden. Här är allt grått och kallt. Det snöar tung, blöt snö. Gatorna är trånga och trafiken kryper fram. Alla har snackat upp Prag. Jag anländer förvisso här i den sämsta av årstider men ändå. Att gå torrskodd är underskattat.
Kvällen igår var lite splittrad. Journalistgänget hade som sig bör samlats på ett ölhak och historierna och skratten avlöste varandra. Efter kortare transport med lokalt färdmedel hann vi inte mer än upp för en trappa innan en man som var bördig från Senegal visade oss väg till den, enligt han, enda öppna stället. Inträdet var 300 pengar.
"And in the 300 it is five beer included. The titties are for free. Come inside and look"
Vi gick ett ytterst kvickt ärevarv i den ganska snyggt inredda lokalen.
Dock lade UNT in sitt veto. Kombinationen blanka stolpar, nakna bröst och suspekt klientel fick dock Uppsalas utsände att dra i bromsen. Det var nog bäst så.
Dagen idag har bjudit på en sjukt omständig och idiotisk ackrediteringsprocess.
Läs även andra bloggares åsikter om Innebandy, Prag, Foto
fullständigt värdelösa flygplatsen i Frankfurt så anlände vi igår till den Tjeckiska huvudstaden. Här är allt grått och kallt. Det snöar tung, blöt snö. Gatorna är trånga och trafiken kryper fram. Alla har snackat upp Prag. Jag anländer förvisso här i den sämsta av årstider men ändå. Att gå torrskodd är underskattat.Kvällen igår var lite splittrad. Journalistgänget hade som sig bör samlats på ett ölhak och historierna och skratten avlöste varandra. Efter kortare transport med lokalt färdmedel hann vi inte mer än upp för en trappa innan en man som var bördig från Senegal visade oss väg till den, enligt han, enda öppna stället. Inträdet var 300 pengar.
"And in the 300 it is five beer included. The titties are for free. Come inside and look"
Vi gick ett ytterst kvickt ärevarv i den ganska snyggt inredda lokalen.
Dock lade UNT in sitt veto. Kombinationen blanka stolpar, nakna bröst och suspekt klientel fick dock Uppsalas utsände att dra i bromsen. Det var nog bäst så.
Dagen idag har bjudit på en sjukt omständig och idiotisk ackrediteringsprocess.
Läs även andra bloggares åsikter om Innebandy, Prag, Foto
tisdag, december 09, 2008
Tandläkare
Imorse klev jag upp. Så långt allt normalt. Jag tog min bil. Körde denna till min tandläkares mottagning. Anmälde mig i receptionen och fick på utsatt tid komma och lägga mig i den beiga stolen som sakta och under surrande ljud fälldes bakåt. Min tandläkare använder inte handskar. Han har lena händer som han tvättar med sprit innan han oralundersöker mig. Min explastsambo ryggade tillbaka när jag sa att jag gillade att smaka på honom.
Nu. Hyra film.
Nu. Hyra film.
måndag, december 08, 2008
Jag har blivit kär i alperna
Jag har förälskat mig. Förälskat mig i det pittoreska lilla i det stora. I de snöbeklädda bergen. De feta ostarna och de slingriga vägarna.
Men amors vassa pilar fick mig inte bara att bli förtjust i ett landskap och dess kännetecken. Nä nu hände det igen. Tidigare skådeplatser för samma fenomen har varit bland annat Kina. Denna gång är platsen La Clusaz och är hon blond och besitter knappast den mest finfilade åktekniken. Men det spelar ingen roll. Hon har bloont hår och ögon som blåa som en alphimmel. I lördags kom hon på andra plats och små koltrastar sjöng i mitt bröst. I målfållan efter blomcermoni och iförd min oranga väst märkt Viessman gled jag fram tämligen elegant.
"Grattis" sa min mun men mina ögon sa: Nån gång i livet utan förklaring, Utan varning. Så händer det. Då kommer den. Där på vägen (i målfållan). Som du vill dela livet med. Och om jag inte hade mött dig då hade inte undret skett. Det har vart körigt ganska länge, men jag vet att nu har det vänt.
"Tack" sa hennes läppar samtidigt som hennes ögon sa: Jag är rätt säker till min läggning. Jag vet precis vem jag vill bli. Så när jag såg dig där vid bordet (målfållan) fick du direkt min sympati. Jag ville säga direkt till dig att du är min ängel som himlen skänkt. Det har vart körigt ganska länge men jag vet att nu har det vänt.
Precis när jag skulle be henne lägga örat mot mitt bröst för att höra koltrastsången så kom det nåt pucko från Norge och började intervjua. Så jädra typiskt.
Men men. Innan loppet är över ska ni nog se att jag har lagt rabarber på gener innehållande både hurtigt tal och extraordinär syreupptagningsförmåga.
Faller det 40 cm snö mellan klockan nio och tre så syns det inte att det faktiskt va nyplogat när parkeringen gjordes.
Den som hittar inläggets gömda låt vinner en övernattning på Sunnaå.
Läs även andra bloggares åsikter om Foto, Skidor, Snö, Alperna
Men amors vassa pilar fick mig inte bara att bli förtjust i ett landskap och dess kännetecken. Nä nu hände det igen. Tidigare skådeplatser för samma fenomen har varit bland annat Kina. Denna gång är platsen La Clusaz och är hon blond och besitter knappast den mest finfilade åktekniken. Men det spelar ingen roll. Hon har bloont hår och ögon som blåa som en alphimmel. I lördags kom hon på andra plats och små koltrastar sjöng i mitt bröst. I målfållan efter blomcermoni och iförd min oranga väst märkt Viessman gled jag fram tämligen elegant.
"Grattis" sa min mun men mina ögon sa: Nån gång i livet utan förklaring, Utan varning. Så händer det. Då kommer den. Där på vägen (i målfållan). Som du vill dela livet med. Och om jag inte hade mött dig då hade inte undret skett. Det har vart körigt ganska länge, men jag vet att nu har det vänt.
"Tack" sa hennes läppar samtidigt som hennes ögon sa: Jag är rätt säker till min läggning. Jag vet precis vem jag vill bli. Så när jag såg dig där vid bordet (målfållan) fick du direkt min sympati. Jag ville säga direkt till dig att du är min ängel som himlen skänkt. Det har vart körigt ganska länge men jag vet att nu har det vänt.
Precis när jag skulle be henne lägga örat mot mitt bröst för att höra koltrastsången så kom det nåt pucko från Norge och började intervjua. Så jädra typiskt.
Men men. Innan loppet är över ska ni nog se att jag har lagt rabarber på gener innehållande både hurtigt tal och extraordinär syreupptagningsförmåga.
Mr Hellner stakar sig framåt.
Faller det 40 cm snö mellan klockan nio och tre så syns det inte att det faktiskt va nyplogat när parkeringen gjordes.
Den som hittar inläggets gömda låt vinner en övernattning på Sunnaå.
Läs även andra bloggares åsikter om Foto, Skidor, Snö, Alperna
torsdag, december 04, 2008
Mot Frankrike
Så då sitter jag här igen. På ett öde kontor och hör hur bowlingkäglorna på andra sidan väggen slås ned. Jag är inte alls nedslagen utan packar med muntert humör mina pinaler och arbetsutrustning. Om lite mindre än åtta timmar ska jag flyga till Frankrike. Eller jag ska flyga till Schweiz och sen bila i en timme till Frankrike. Där ska jag äta sniglar. Eller det ska jag nog inte men jag ska i alla fall äta.
tisdag, december 02, 2008
När sommaren är avlägsen
Det regnar i Göteborg. Igen. Sommaren känns avlägsen. Men i somras hade jag en del projekt på gång. Dom är igång fortfarande. De går långsamt, långsamt framåt.
Slänger upp lite bilder från i somras. Min tro är den att det kanske hjälper den riktiga vintern på traven.
Sommaren som kommer skall jag göra om denna bild. Utan tak i bakgrunden. Kan bli bra.
Läs även andra bloggares åsikter om Foto
Slänger upp lite bilder från i somras. Min tro är den att det kanske hjälper den riktiga vintern på traven.
Edvard Ullberg i sitt kök. Besökte Edvard under en av sommarens varmaste dagar. Att temperaturen utomhus var runt trettio hindrade inte Edvard från att ha fyra element igång.
"Jag gillar när det känns varmt om föttran"
Detta får bli ett smakprov. Nån gång i framtiden ska Edwards stämma ljuda och berätta historien om när han klubbade ner en galen knivviftande finne med hjälp en köksstol. Hans belöning blev ett glas mjölk och en smörgås med extra mycket smör. Allt finns inspelat.
"Jag gillar när det känns varmt om föttran"
Detta får bli ett smakprov. Nån gång i framtiden ska Edwards stämma ljuda och berätta historien om när han klubbade ner en galen knivviftande finne med hjälp en köksstol. Hans belöning blev ett glas mjölk och en smörgås med extra mycket smör. Allt finns inspelat.
Sommaren som kommer skall jag göra om denna bild. Utan tak i bakgrunden. Kan bli bra.
Läs även andra bloggares åsikter om Foto
söndag, november 30, 2008
Plötsligt en dag
Jag står på en berghäll. I skogen klingar en vit hunds klara skall. Dryga hundra meter söder om mig springer en liten brunlurvigt rådjur på små fjäderlätta klövar. Eftersom jag denna dag endast är utrustad med hagelgevär får hon utan bombardemang skutta vidare. Tiden går, 
minuterna tickar. Min blick söker av terrängen. Plötsligt hörs ett litet knak. I flygande fläng kommer plötsligt ett rådjur flygande ur ett gransnår. Problemet är att både mitt vapen och jag är vänd åt andra hållet. Grundregeln nummer ett vid rådjursjakt är att inte göra några hastiga rörelser. Denna regel lägger jag på den barrbeklädda marken. Sen pissar jag på den. I en gigantisk svingande snurrar jag 180 grader. Det bruna djuret får syn på mig och tvärstannar. Där står jag med två pipor av järn och pekar på ett oskyldigt djur som för ögonblicket tycks vara fastfruset. Men hon tinar. I samma hundradel jag osäkrar vapnet och ett litet klick hörs tycks det som om den arma stackaren förstått allvaret. För nu blir det fart. Men i samma ögonblick som hon kastar till vänster gör mitt pekfinger sitt jobb och skickar iväg en försvarlig mängd bly. Ett litet moln av hår syns och sen försvinner djuret in bland ett par björkar. Jag följer det med blicken. Det ser ut som om det faller men jag är inte säker. Jag bryter geväret och fäster blicken där jag tyckte mig se djuret ramla. På något ostadiga ben börjar jag gå mot platsen. Några minuter passerar. Jag hittar blod på ett par platser. Min passgranne Harald anländer och vi börjar tillsammans följa blodspåret. Efter ungefär 80 meter mellan en liten gran och en sten ser vi den sista blodfläcken. Efter den syns inga fler röda fläckar. Jag börjar få ångest. Satt inte skottet som det skulle? Skulle jag ha hållit inne skottet? Jag och Harald kallar på eftersökspatrullen. Tanken är att hunden Uno skall komma och nosa rätt på det blödande djuret. Vi står och väntar i säkert fem eller sex minuter. Harald står på en sten och plötsligt säger han.
"Nä men titta! Här ligger det!"
Under en lite gran femtio centimeter från Haralds fot ligger rådjuret. Harald viker undan en gren. En halv sekund senare kommer rådjuret på att det faktiskt lever. Det vill inte ligga här och bara bli köttfärs helt utan motstånd. Det sätter av. Jävlar i min själ det springer. Både jag och Harald har som brukligt är när man är bland folk brutit våra vapen. Efter den första överraskningen hinner jag dock få ihop min bössa. Två snabba skott ekar och den nyss kurragömmalekande slår en kullerbytta. Harald vill dock ta det säkra före det osäkra och smyger fram och avlossar ett sista skott.
Skogen är tyst, djuret dött, Harald förvånad och jag. Jag är lättad. Lite förbannad på mig själv som började leka spratteldocka när man enligt regelboken ska vara staty. Nu kostade detta slarv en brunögd liten jungfru onödigt lidande. Man lär sig.
Läs även andra bloggares åsikter om jakt, rådjur, foto
minuterna tickar. Min blick söker av terrängen. Plötsligt hörs ett litet knak. I flygande fläng kommer plötsligt ett rådjur flygande ur ett gransnår. Problemet är att både mitt vapen och jag är vänd åt andra hållet. Grundregeln nummer ett vid rådjursjakt är att inte göra några hastiga rörelser. Denna regel lägger jag på den barrbeklädda marken. Sen pissar jag på den. I en gigantisk svingande snurrar jag 180 grader. Det bruna djuret får syn på mig och tvärstannar. Där står jag med två pipor av järn och pekar på ett oskyldigt djur som för ögonblicket tycks vara fastfruset. Men hon tinar. I samma hundradel jag osäkrar vapnet och ett litet klick hörs tycks det som om den arma stackaren förstått allvaret. För nu blir det fart. Men i samma ögonblick som hon kastar till vänster gör mitt pekfinger sitt jobb och skickar iväg en försvarlig mängd bly. Ett litet moln av hår syns och sen försvinner djuret in bland ett par björkar. Jag följer det med blicken. Det ser ut som om det faller men jag är inte säker. Jag bryter geväret och fäster blicken där jag tyckte mig se djuret ramla. På något ostadiga ben börjar jag gå mot platsen. Några minuter passerar. Jag hittar blod på ett par platser. Min passgranne Harald anländer och vi börjar tillsammans följa blodspåret. Efter ungefär 80 meter mellan en liten gran och en sten ser vi den sista blodfläcken. Efter den syns inga fler röda fläckar. Jag börjar få ångest. Satt inte skottet som det skulle? Skulle jag ha hållit inne skottet? Jag och Harald kallar på eftersökspatrullen. Tanken är att hunden Uno skall komma och nosa rätt på det blödande djuret. Vi står och väntar i säkert fem eller sex minuter. Harald står på en sten och plötsligt säger han."Nä men titta! Här ligger det!"
Under en lite gran femtio centimeter från Haralds fot ligger rådjuret. Harald viker undan en gren. En halv sekund senare kommer rådjuret på att det faktiskt lever. Det vill inte ligga här och bara bli köttfärs helt utan motstånd. Det sätter av. Jävlar i min själ det springer. Både jag och Harald har som brukligt är när man är bland folk brutit våra vapen. Efter den första överraskningen hinner jag dock få ihop min bössa. Två snabba skott ekar och den nyss kurragömmalekande slår en kullerbytta. Harald vill dock ta det säkra före det osäkra och smyger fram och avlossar ett sista skott.
Skogen är tyst, djuret dött, Harald förvånad och jag. Jag är lättad. Lite förbannad på mig själv som började leka spratteldocka när man enligt regelboken ska vara staty. Nu kostade detta slarv en brunögd liten jungfru onödigt lidande. Man lär sig.
Läs även andra bloggares åsikter om jakt, rådjur, foto
Idag är det natt
Efter en dag med fina upplevelser i Krösa-Majas land så fick nattklubben La Scala (aphuset i folkmun) fick tjänstgöra som sista jaktområde under gårdagen. Jaktlyckan var lyckad när klockan närmade sig nio och så använde jag Ihses SAAB som omklädningsrum. Bästa gåpåkalasskjortan och slimfit jeansen byttes mot fleecetröja och m90byxor.
Nu är klockan mycket och jag tänkte sova. Imorgon kommer en uppdatering om dagen som precis gått och dött. Dagen då min rådjursoskuld flög sin kos. Aldrig kommer den åter.
Snart skall jag stiga upp och köra bil. Tack vare, eller på grund av, min frikyrkliga uppväxt har ja varit sparsam med alkohol. Därför faller det på min lott att framfärda bilen imorgon. Den inte lika frikyrkligt uppväxta Ihse ska inte köra. Han satt precis på sängen bredvid och predikade den gode jakthunden Unos testamente.
Alla vet vi vad kvinnor gör på sina tjejmiddagar. När inga män ser på. Kuddkrig i underkläderna är ju ett välkänt begrepp.
Men vad gör en samling män i en stuga vid den småländska kusten när kvinnfolket lyser med sin frånvaro?
Jo man behåller strumporna och värmer sig vid brasan.
Läs även andra bloggares åsikter om Jakt, foto,
Nu är klockan mycket och jag tänkte sova. Imorgon kommer en uppdatering om dagen som precis gått och dött. Dagen då min rådjursoskuld flög sin kos. Aldrig kommer den åter.
Snart skall jag stiga upp och köra bil. Tack vare, eller på grund av, min frikyrkliga uppväxt har ja varit sparsam med alkohol. Därför faller det på min lott att framfärda bilen imorgon. Den inte lika frikyrkligt uppväxta Ihse ska inte köra. Han satt precis på sängen bredvid och predikade den gode jakthunden Unos testamente.
Alla vet vi vad kvinnor gör på sina tjejmiddagar. När inga män ser på. Kuddkrig i underkläderna är ju ett välkänt begrepp.
Men vad gör en samling män i en stuga vid den småländska kusten när kvinnfolket lyser med sin frånvaro?
Jo man behåller strumporna och värmer sig vid brasan.
Läs även andra bloggares åsikter om Jakt, foto,
fredag, november 28, 2008
I de smäländska skogarnas djup
Anlände till den småländska kusten igår. Ihse satt standarden första kvällen och stod innan sängdags vid husknuten och lät middagen återse dagens eller snarare nattens ljus...
Jakt är ungefär som meditation. Efter en dag i skogen så är både jag och mitt sällskap ganska möra men ändå harmoniska. Orkar därför inte vara fyndig... Bilder istället. Tillbaka i högkvarteret på Rönnbärsvägen. Ikväll ska vi ta över Oskarshamn. Får se hur det går. Tre rådjur gick idag till vilthimlen. Dock fick ingen respass av mig. Kanske bättre lycka imorgon.
Läs även andra bloggares åsikter om jakt, rådjur, foto
Jakt är ungefär som meditation. Efter en dag i skogen så är både jag och mitt sällskap ganska möra men ändå harmoniska. Orkar därför inte vara fyndig... Bilder istället. Tillbaka i högkvarteret på Rönnbärsvägen. Ikväll ska vi ta över Oskarshamn. Får se hur det går. Tre rådjur gick idag till vilthimlen. Dock fick ingen respass av mig. Kanske bättre lycka imorgon.
Läs även andra bloggares åsikter om jakt, rådjur, foto
torsdag, november 27, 2008
Ihse
Jag har fått en annorulunda egokick. En stalker. Möjligtvis en stalker light. Men en stalker lika fullt. Min stalker har både letat upp mig på ansiktsboken samt hängt upp en bild på mig på en garderob. Stort. När jag i förrgår lite lagom påsodad av vin satt i en bil på väg till Luleå (jag körde inte) fick jag för mig att stalka tillbaka. Jag ringde därför till nummerupplysningen och frågade om tjejen i andra änden hade något bra boktips. Hon sa Flyga drake och jag meddelade att jag redan läst den. Sen gav jag henne ett namn och en möjlig adress. Jag fick ett sms till svar. Så nu har jag alltsås stalkat tillbaka. Fast bara lite. Jag har numret. Det är det enda. Jag har inte ringt. Jag har inte skickat nåt sms. Jag bara har det. Det ligger i min telefon. Som ett sparat sms.
Läs även andra bloggares åsikter om stalker
Läs även andra bloggares åsikter om stalker
tisdag, november 25, 2008
Krönika 3
Lördagen som kom och gick den helg som var publicerade Sundsvalls Tidning min tredje krönika. Det är från början ett inlägg från denna bloggen. I paniken över att inte komma på något bra så tog jag helt enkelt en gammal text och redigerade en aning.
Här är den.
Jag lider av en viss form av fetmaskräck. När mitt flyttlass och jag slog oss ner i Göteborg kändes möjligheten att pendla hem till Sundsvall enbart för spel i Kovlands IF som en utopi. Men i en lokal som har vikter, roddmaskiner och drycker som personalen tillblandar med en stavmixer fann jag boten för min skräck. För ett tag sedan utspelade sig dock en händelse som fick mig att tvivla på det smarta med gymträning.
Jag är av den uppfattningen att det gärna blir väldigt insnöat när nyvunna, allra helst manlig, gymentusiaster diskuterar sin träning. Så därför skiter jag i att delge följande information: Vilka muskelgrupper som tränades. Hur jobbigt det var. Hur många rep som kördes i varje set. Hur vikten stegrades och sedan sänktes från set 1 till set 8. Vilka skor jag hade. Vilka handskar med ett perfekt grip (grepp) som bars. Hur musklerna stretchades. Hur svetten lackade. Hur andningen drogs in genom munnen och ut genom näsan eller vilken proteindryck som var den mest ultimata att dricka efteråt. Allt sådant skiter jag i. Förmodligen alla andra också.
Vi hoppar istället till desserten (läs duschen).
Många personer passar på att raka sig efter musklerna har fått sig en rejäl omgång. Det kan man ju förstå. Man stegar ut från gymlokalen. Nyduschad, med lagom ömma armar och en len haka. Förmodligen en ganska skön känsla. Inget fel i det. Det lyfts därför knappast på några ögonbryn om någon tar med sig rakutrustning till duschen. Visst kan det verka aningen omständligt att raka sig i strilande vatten, men jag är inte den som är den att springa runt och förbjuda människor att raka sig precis var och när dom vill. Det är fritt fram. Vi är ju trots allt en demokrati och folk får ju göra lite som de vill så länge de inte ger någon annan eksem eller annat obehag så är det, som man säger, fetokej med mig.
Men denna gång tycker jag nog att frihetens rakningsvingar flög fel. Eller åtminstone lite vilse. För när jag i min goda ro låter varmt vatten skölja bort svett och hudavlagringar så tittar jag rent spontant på mannen mittemot. Han rakar sig. I duschen. Han rakar inte benen. Han rakar inte armhålorna. Han rakar inte bröstet. Och han rakar fan inte ansiktet. Hur många rakningsbara områden som nu finns kvar kan säkert diskuteras men i detta aktuella fallet så är det är pungen och områden där omkring som får sig en omgång av den senaste Gillette mach 3. Mannen i fråga har tagit det rediga snabelgreppet. Någon beskrivning eller skiss över hur det går till behövs knappast. Han står där och låter hyveln jobba. Frenesi. Korta snabba drag. Inte ett dugg skylande, han står inte ens vänd mot väggen. Jag tar rikligt av den tvål som gymmet bistår med och gnider in mig. Jag får tvål i ögonen, det är ingen tillfällighet. Jag gör det med flit. Det svider och gör ont men jag är fast besluten att inte se mer. När jag några minuter senare är sköljd och klar och den dimmiga blicken som resultatet av ekvationen iris och tvål har lagt sig så är även min duschgranne klar. Eller klar och klar. Han är klar med zon ett. Det området är lent och fint som ett moget äpple men nu är det armhålorna att få sig en omgång för att i slutändan bli djupa lena dalar utan tillstymmelse till behåring.
Med aningen rinnande ögon och nyfunnen rädsla för att duscha går jag och byter om. De kommande dagarna ignorerade jag min rädsla för att bli otränad.
Läs även andra bloggares åsikter om krönika, Pung, rakning
Här är den.
Jag lider av en viss form av fetmaskräck. När mitt flyttlass och jag slog oss ner i Göteborg kändes möjligheten att pendla hem till Sundsvall enbart för spel i Kovlands IF som en utopi. Men i en lokal som har vikter, roddmaskiner och drycker som personalen tillblandar med en stavmixer fann jag boten för min skräck. För ett tag sedan utspelade sig dock en händelse som fick mig att tvivla på det smarta med gymträning.
Jag är av den uppfattningen att det gärna blir väldigt insnöat när nyvunna, allra helst manlig, gymentusiaster diskuterar sin träning. Så därför skiter jag i att delge följande information: Vilka muskelgrupper som tränades. Hur jobbigt det var. Hur många rep som kördes i varje set. Hur vikten stegrades och sedan sänktes från set 1 till set 8. Vilka skor jag hade. Vilka handskar med ett perfekt grip (grepp) som bars. Hur musklerna stretchades. Hur svetten lackade. Hur andningen drogs in genom munnen och ut genom näsan eller vilken proteindryck som var den mest ultimata att dricka efteråt. Allt sådant skiter jag i. Förmodligen alla andra också.
Vi hoppar istället till desserten (läs duschen).
Många personer passar på att raka sig efter musklerna har fått sig en rejäl omgång. Det kan man ju förstå. Man stegar ut från gymlokalen. Nyduschad, med lagom ömma armar och en len haka. Förmodligen en ganska skön känsla. Inget fel i det. Det lyfts därför knappast på några ögonbryn om någon tar med sig rakutrustning till duschen. Visst kan det verka aningen omständligt att raka sig i strilande vatten, men jag är inte den som är den att springa runt och förbjuda människor att raka sig precis var och när dom vill. Det är fritt fram. Vi är ju trots allt en demokrati och folk får ju göra lite som de vill så länge de inte ger någon annan eksem eller annat obehag så är det, som man säger, fetokej med mig.
Men denna gång tycker jag nog att frihetens rakningsvingar flög fel. Eller åtminstone lite vilse. För när jag i min goda ro låter varmt vatten skölja bort svett och hudavlagringar så tittar jag rent spontant på mannen mittemot. Han rakar sig. I duschen. Han rakar inte benen. Han rakar inte armhålorna. Han rakar inte bröstet. Och han rakar fan inte ansiktet. Hur många rakningsbara områden som nu finns kvar kan säkert diskuteras men i detta aktuella fallet så är det är pungen och områden där omkring som får sig en omgång av den senaste Gillette mach 3. Mannen i fråga har tagit det rediga snabelgreppet. Någon beskrivning eller skiss över hur det går till behövs knappast. Han står där och låter hyveln jobba. Frenesi. Korta snabba drag. Inte ett dugg skylande, han står inte ens vänd mot väggen. Jag tar rikligt av den tvål som gymmet bistår med och gnider in mig. Jag får tvål i ögonen, det är ingen tillfällighet. Jag gör det med flit. Det svider och gör ont men jag är fast besluten att inte se mer. När jag några minuter senare är sköljd och klar och den dimmiga blicken som resultatet av ekvationen iris och tvål har lagt sig så är även min duschgranne klar. Eller klar och klar. Han är klar med zon ett. Det området är lent och fint som ett moget äpple men nu är det armhålorna att få sig en omgång för att i slutändan bli djupa lena dalar utan tillstymmelse till behåring.
Med aningen rinnande ögon och nyfunnen rädsla för att duscha går jag och byter om. De kommande dagarna ignorerade jag min rädsla för att bli otränad.
Läs även andra bloggares åsikter om krönika, Pung, rakning
söndag, november 23, 2008
Med känsla för snö
När det sticker i tårna. När fingrarna inte riktigt lyder. När kölden har krupit upp längs ryggen och ner längs benen då kan man faktiskt garva sig varm. Eller i alla fall garva sig mindre kall.
Jerka och Jonas och jag gjorde det idag. Mest hela tiden lite för att vi frös men mest för vi hade roligt.
Efter en upptäcktsfärd genom ett av rimfrost och pudersnö beklätt skogslandskap. När vår skogspowerwalk nådde sitt mål stod vi plötsligt i en väldigt snäv kurva. Vi tog position och Jonas pinkade in ett revir. Bokstavligt talat. Kanske lite primärt men jag är inte den som springer runt med pekpinnar. Lika plötsligt som jag blev anställd kom så ett skidåkarkoppel. Dom måste ha haft bra vallat för här gick det tydligen undan. Överraskningen följdes av förvirring hos fotograftrion och den goda Jerka var lustigt nära att ramla in i åkvägen. Dock återfann han balansen och slapp bli spontanpiercada av en skidspets.
Jerka lyssnar efter hjärtljud hos den skendräktige DN-medarbetaren.
Jerka och Jonas och jag gjorde det idag. Mest hela tiden lite för att vi frös men mest för vi hade roligt.
Efter en upptäcktsfärd genom ett av rimfrost och pudersnö beklätt skogslandskap. När vår skogspowerwalk nådde sitt mål stod vi plötsligt i en väldigt snäv kurva. Vi tog position och Jonas pinkade in ett revir. Bokstavligt talat. Kanske lite primärt men jag är inte den som springer runt med pekpinnar. Lika plötsligt som jag blev anställd kom så ett skidåkarkoppel. Dom måste ha haft bra vallat för här gick det tydligen undan. Överraskningen följdes av förvirring hos fotograftrion och den goda Jerka var lustigt nära att ramla in i åkvägen. Dock återfann han balansen och slapp bli spontanpiercada av en skidspets.
Jerka lyssnar efter hjärtljud hos den skendräktige DN-medarbetaren.
lördag, november 22, 2008
Gällivare
Dagens storstilade svenska insats på den Gällivariska snön toppades på ett lite oväntat sätt. Jag, Jerry Williams och Krokodilen hoppade in i bladets hyrda bil. Siktet var inställt på konsum och inom loppet av tre minuter bröt vi, läs Jerry, mot Gällivares samtliga trafik och parkeringsregler på vår jakt efter dryck med ingredienserna malt, humle, jäst och vatten. När Konsum var igenbommat fick Ica istället ett besök. Vi spatserar stolt igenom lokalen och grabbar tag i både köttbullar och potatissallad på vår väg till ölhyllan. Men tydligen finns suget efter denna dryck även hos fler personer. För vid butikshyllan med öl står redan två personer iförda vindjackor och täckbyxor med fula knappar. De studerara sortimentet och diskutterar. Deras spända lårmuskler trycker mot byxtyget. Det råder inga tvivel om att detta är skidåkare. Vid närmare studie av de blivande ölkonsumenternas ansikten ser vi att det är inga mindre än italienaren Pietro Piller Cottrer finskan Virpi Kuitunen. Efter visst dividerande börjar Piller Kotten att nyttja Virpi som packåsna. Minst fem gröna kartonger tas med till kassan. Det två promenerar sen till kassan och den 34-åriga Piller Kotten ser i kassabiträdets ögon tydligen misstänkt ung ut. Leg måste han i alla fall visa.
När det sedan blir våran tur att betala försöker Krokodilen påtala för kassörskan att hon just kollat leg på en av längdskidvärldens största stjärnor. Han får inte ens ett litet leende. Istället tvingas även Krokodilen legitimera sig.
Klicka på play och se hur det ser ut när två skidåkare går lös på en ölkyl.
När det sedan blir våran tur att betala försöker Krokodilen påtala för kassörskan att hon just kollat leg på en av längdskidvärldens största stjärnor. Han får inte ens ett litet leende. Istället tvingas även Krokodilen legitimera sig.
Klicka på play och se hur det ser ut när två skidåkare går lös på en ölkyl.
onsdag, november 19, 2008
MATCH
Idag kom fotbollstidningen MATCH. Bilderna som Resume idag skrev om publicerades i den tidningen. Här nedan är resultatet. Ett stort plus till den utfallande bilden på Berg vid trappen. Det är lite coolt. Jag tycker dock att den kan kännas lite rörig. Men det är inte alltid jag som bestämmer. Känns helt okej nu i alla fall. Ett till plus för temat över numret som döpts till Dubbelmackan. Jag och Spelbloggarn gjorde Marcus Berg och Marcus Rosenberg på samma resa. Båda reportagen gick i detta nummer. Bra texter båda två också. Om man promenerar förbi en butik av märket Stadium så kan man få sitt eget ex.
Ja ja. Nu sitter jag och väntar på att auktionen på tågbiljetter ska stängas. Sen ska jag hem och packa. Reser till kalla norr på fredags morgon. Gällivare och världscupens premiär i längdskidor. Kan bli kul. Kanske hittar jag mig en fru eller i varje fall förströelse av något slag.
Men innan dess måste mina fingrar knappra ur sig en krönika.
Läs även andra bloggares åsikter om Foto, fotboll, Marcus Berg
Ja ja. Nu sitter jag och väntar på att auktionen på tågbiljetter ska stängas. Sen ska jag hem och packa. Reser till kalla norr på fredags morgon. Gällivare och världscupens premiär i längdskidor. Kan bli kul. Kanske hittar jag mig en fru eller i varje fall förströelse av något slag.
Men innan dess måste mina fingrar knappra ur sig en krönika.
Läs även andra bloggares åsikter om Foto, fotboll, Marcus Berg
Adidas
Min kollega Marcus mailade och tipsade om en länka han sett på Resume. Detta är ju en egokick. Kul. Synd att våra namn sällan, nästan aldrig skrivs ut. Jag hade ju såklart önskat att det stod Nils Jakobsson/Bildbyrån. Men men. Så är livet. Jag fick ju se Turin och Groningen i alla fall.
Läs även andra bloggares åsikter om Adidas, Resume, Fotboll, foto
Läs även andra bloggares åsikter om Adidas, Resume, Fotboll, foto
måndag, november 17, 2008
Lekte regnbåge
Tränskåt. Grå.
Halsduk. Grå, svart.
Skor. Svart.
Jeans. Blå.
Linne. Vit.
Cardigan. Grå.
Mössa. Vit.
Dagen började egentligen med att den tidigare natten slutade. Efter en tjugas promenad så släntrade jag in i hemmet ungefär i samma tid som far min går till lagårn. Efter att ha vilat hjärnan i nästan fem timmar var det bara till att pallra sig upp. Efter en kortare bilfärd så tillbringades eftermiddagen i Ljungskile. Där frös jag som en renrakad hundstackare på en sibiriska tundra. Det enda som värmde var det faktum att jag slipper åka upp dit med samma frekvens nästa år. Och det kryss som matchen renderade i gav mig nästan tre hundralappar. Dessa tre hundralappar satsade jag senare på en fransk och en spansk match. Jag vann igen. Nu har mitt spelkonto svällt från en lite mager hundring till en relativt välgödd tusenlapp med en lite femhunka liggandes bredvid.
För dom pengarna ska jag köpa:
Vänner
Spenat
En fru
Ett köksbord
Medel som man dödar kackerlackor med
Fler önskningar
Nu smackar jag på Lång dag med L.W.
Tack Gud för Spotify. Tack för Lars.
Läs även andra bloggares åsikter om spel, mode, Ljungskile
Halsduk. Grå, svart.
Skor. Svart.
Jeans. Blå.
Linne. Vit.
Cardigan. Grå.
Mössa. Vit.
Dagen började egentligen med att den tidigare natten slutade. Efter en tjugas promenad så släntrade jag in i hemmet ungefär i samma tid som far min går till lagårn. Efter att ha vilat hjärnan i nästan fem timmar var det bara till att pallra sig upp. Efter en kortare bilfärd så tillbringades eftermiddagen i Ljungskile. Där frös jag som en renrakad hundstackare på en sibiriska tundra. Det enda som värmde var det faktum att jag slipper åka upp dit med samma frekvens nästa år. Och det kryss som matchen renderade i gav mig nästan tre hundralappar. Dessa tre hundralappar satsade jag senare på en fransk och en spansk match. Jag vann igen. Nu har mitt spelkonto svällt från en lite mager hundring till en relativt välgödd tusenlapp med en lite femhunka liggandes bredvid.
För dom pengarna ska jag köpa:
Vänner
Spenat
En fru
Ett köksbord
Medel som man dödar kackerlackor med
Fler önskningar
Nu smackar jag på Lång dag med L.W.
Tack Gud för Spotify. Tack för Lars.
Läs även andra bloggares åsikter om spel, mode, Ljungskile
lördag, november 15, 2008
Det finns något som kallas regn
Idag regnade det. Det regnade katter och hundar som britterna säger. Jag och mina kameror fick njuta av det av himlen skänkta vattenet i Kungälv. Det plaskade och stänkte. Jag snusade fast jag inte gör det och mådde dåligt av det gift som min kropp inte är van vid. Det var nästan så att jag höll på att kräkas i min medpassagerares knä.
Som sagt regn nu. Men jag minns en tid. Då solen lyste och livets byggsten var varmt och det var jag som attackereade vattnet från ovan. Idag var allt tvärtom.
Som sagt regn nu. Men jag minns en tid. Då solen lyste och livets byggsten var varmt och det var jag som attackereade vattnet från ovan. Idag var allt tvärtom.
tisdag, november 11, 2008
En arbetsdag
Det har jobbats hela dagen. Tyvärr innebär en jobbdag för mig ingen fysisk ansträgning. Jag får inga förhårdnader i händerna. Inga muskler blir trötta. Jag kan inte peka på något hårt och säga att jag skapat det. Oftast är det ettor och nollor som blinkar på en skärm eller i bästa fall en återspegling av ett skeende tryckt på en rosa bakgrund. Visst händer det att jag i hårda böcker kan se mina verk. Men det kvalar ändå inte riktigt in under den hårdheten som jag menar.
Det skulle kännas fint att svettig och och muskeltrött kunna klappa på en erjäl vägg och säga: "Joråsåatte. Här ha ja bygge me en vägg serrö. Springe ru in i´n hännan vägga göre ont serdö. Ingen litten klenen gipsvägg de hännan int. Massivfuru serdö. He klatre minsann nä ja skulle te å regla na. Men he va fort gjort väl reglan kom på plats. Jordö. Nu ta vi å drick kaffe."
Sen skulle jag lägga mig på min nyinförskaffade träkökssoffa och vila.
Istället får jag jag gå hem med pannknack och kaffemage. Men min kökssoffa är av trä i alla fall. Alltid något.
Idag fick mina nya husdjur smaka på giftdöden. Klockan åtta var det sagt att dräpandet skulle börja. Två och en halv timme och tre samtal senare kom det en man med en spruta och en konstig mask. Han skyllde på en råttinvasion i en av förorterna. Jag övervägde för ett ögonblick att anmäla mig som frivillig och åtreigen gå i barndom. Två kronor per råtta fick jag en gång i tiden. Råttpriset måtte ha gått upp sedan dess.
Det skulle kännas fint att svettig och och muskeltrött kunna klappa på en erjäl vägg och säga: "Joråsåatte. Här ha ja bygge me en vägg serrö. Springe ru in i´n hännan vägga göre ont serdö. Ingen litten klenen gipsvägg de hännan int. Massivfuru serdö. He klatre minsann nä ja skulle te å regla na. Men he va fort gjort väl reglan kom på plats. Jordö. Nu ta vi å drick kaffe."
Sen skulle jag lägga mig på min nyinförskaffade träkökssoffa och vila.
Istället får jag jag gå hem med pannknack och kaffemage. Men min kökssoffa är av trä i alla fall. Alltid något.
Idag fick mina nya husdjur smaka på giftdöden. Klockan åtta var det sagt att dräpandet skulle börja. Två och en halv timme och tre samtal senare kom det en man med en spruta och en konstig mask. Han skyllde på en råttinvasion i en av förorterna. Jag övervägde för ett ögonblick att anmäla mig som frivillig och åtreigen gå i barndom. Två kronor per råtta fick jag en gång i tiden. Råttpriset måtte ha gått upp sedan dess.
söndag, november 09, 2008
Det blev guld
Kalmar gjorde det som alla redan visste. Jag fick återse n`Jenny. Det var roligt. Båda sakerna. Dagens skönaste snubbe hade matchat sin jacka med mustaschen. Det är respekt! I övrigt var 
det ungefär som vanligt när något lag vinner SM-guld. Det regnar. Fansen stormar den leriga planen. Nån idiot har fått till uppgift att styra upp ceremonin men har missförstått och tror i stället att arbetet består av att försöka få alla fotografer att stå bakom ett blått snöre. Det sprutas med champagne, pussas pokal och det sjungs sm-guld i en upprepande slinga. Denna dag så blev det dock ganska dåligt med champagne. Kalmar hade tydligen bara fem flaskor med sig. Efter att de fem flaskorna pangats upp fick spelarna nöja sig med öl. Visserligen ganska fin öl i fin flaska. Men ändå. Öl känns lite superettan. Lite B.
Nanne som har som jobb att träna Kalmar stod för det myndiga i firandet. Han pekade på den hög med tomflaskor som tämligen kvickt förskansat sig på det lilla bordet i omklädningsrummets mitt.
"Tänk på att vi firar med stil. Vi ska till Kalmar också"
Sen blev han duschad.
Läs även andra bloggares åsikter om Kalmar FF, SM-Guld, Fotboll
det ungefär som vanligt när något lag vinner SM-guld. Det regnar. Fansen stormar den leriga planen. Nån idiot har fått till uppgift att styra upp ceremonin men har missförstått och tror i stället att arbetet består av att försöka få alla fotografer att stå bakom ett blått snöre. Det sprutas med champagne, pussas pokal och det sjungs sm-guld i en upprepande slinga. Denna dag så blev det dock ganska dåligt med champagne. Kalmar hade tydligen bara fem flaskor med sig. Efter att de fem flaskorna pangats upp fick spelarna nöja sig med öl. Visserligen ganska fin öl i fin flaska. Men ändå. Öl känns lite superettan. Lite B.Nanne som har som jobb att träna Kalmar stod för det myndiga i firandet. Han pekade på den hög med tomflaskor som tämligen kvickt förskansat sig på det lilla bordet i omklädningsrummets mitt.
"Tänk på att vi firar med stil. Vi ska till Kalmar också"
Sen blev han duschad.
Läs även andra bloggares åsikter om Kalmar FF, SM-Guld, Fotboll
torsdag, november 06, 2008
Att vara kompetent i det sociala
Det kan vara svårt att vara kompetent. I det sociala sammanhanget är det knappt utbildningsbart. Vissa föds med ett rejält försprång. Orättvist ja. Men så är det ibland. Jag har elva tår. Det är alltid något. Nu ska jag inte gå runt här och gråta över att jag inte kan föra mig bland folk. För det kan jag oftast utan större problem. Det är mest när jag träffar folk som jag kan tänka mig att ligga med som det ibland kan knyta sig.
Ibland så har jag förmånen att jobba med personer som har väldigt bra pejl. Koll på vad man skall göra och inte. Om man ska prata eller vara tyst. Om det är läge för skämt eller allvar. När jag senast slogs av en sådan situation var för drygt en vecka sedan. Förvisso var den socialkompetent knappast tyst. Han brukade ytterst sällan allvar. Men allt gick hem. Att efter knappa fem minuter med en fotbollstjärna helt naturligt börja prata och skämta om Svennis snopp tycker jag är styrka. Och det blev varken plumt eller pinsamt. Bara roligt.
Idag har jag idkat byteshandel med herr Kamprad. Han fick pengar och jag fick bland annat en toaborste med rostfritt bo och en svart bokhylla. Sen har jag även paxat en säng som skall överföras till min ägo imorgon. Då kommer nämligen de som en gång tillverkade mig på besök. Med bil, släp och lite bohag. Min mor har även lovat att medbringa lokalt framodlad proviant. Älgkött, torkade kantareller, morötter, ägg och tunnbröd bland annat. Så en norrländska plockbuffé kan vara inom räckhåll för folk som bor i Sveriges framstjärt.
En stockholmare leker lek på den norrländska landsbygden.
Läs även andra bloggares åsikter om Socialkompetens, Tunnbröd, Svennis
Ibland så har jag förmånen att jobba med personer som har väldigt bra pejl. Koll på vad man skall göra och inte. Om man ska prata eller vara tyst. Om det är läge för skämt eller allvar. När jag senast slogs av en sådan situation var för drygt en vecka sedan. Förvisso var den socialkompetent knappast tyst. Han brukade ytterst sällan allvar. Men allt gick hem. Att efter knappa fem minuter med en fotbollstjärna helt naturligt börja prata och skämta om Svennis snopp tycker jag är styrka. Och det blev varken plumt eller pinsamt. Bara roligt.
Idag har jag idkat byteshandel med herr Kamprad. Han fick pengar och jag fick bland annat en toaborste med rostfritt bo och en svart bokhylla. Sen har jag även paxat en säng som skall överföras till min ägo imorgon. Då kommer nämligen de som en gång tillverkade mig på besök. Med bil, släp och lite bohag. Min mor har även lovat att medbringa lokalt framodlad proviant. Älgkött, torkade kantareller, morötter, ägg och tunnbröd bland annat. Så en norrländska plockbuffé kan vara inom räckhåll för folk som bor i Sveriges framstjärt.
En stockholmare leker lek på den norrländska landsbygden.onsdag, november 05, 2008
Natten skyddar de älskande
Nu har jag flyttat. I mitt nya hem finns inte så mycket än. Dock finns det små gynnare med känselspröt som likt vindrutetorkare i hällregn viftas fram och tillbaka. Små är de men ohyra lika fullt. Storleken har i detta fall inte betydelese. En vit lapp som hänger i trappuppgången meddelar att det ska saneras. Jag är tydligen inte den enda som fått besök. Med det finns en lösning. En slutgiltig sådan. Kackerlackorna ska dö. Vi får hoppas på effektivitet.
På nätterna har jag hittills sovit på en säng vars främsta ingrediens är luft. Den är ganska bekväm men jag känner mig ändå som en flykting när jag ligger där och väntar på på de ljuva drömmarna.
De senaste två dagarna har jag tillsammans med mina kollegor varit i Skåne på jobbträff. Det var kul. Vi snackade teknik, villkor och jag sprang runt ochtog tempen på mina kollegor. Då och då förvandalades jag även till Norrlandshulken. Vårt hotell för natten hade inga sängar av luft, inga kackerlackor och ingen el. Strömmen hade tydligen kilat till Danmark så de centrala delarna av småstaden badade i mörker. Jag fick återigen dela rum med Joel. Eller Pistvaktarn som han egentligen heter. I skydd av mörkret fick våra långa period utan varandra äntligen ett slut. Jag ville leka Peking men Joel vägrade bestämt att sova på golvet. Han ville väl helt enkelt inte att leken skulle bli verklig. Lekförstörare.
Handboll på schemat och om man skulle slå upp mig i en ordbok idag skulle det stå opepp.
På nätterna har jag hittills sovit på en säng vars främsta ingrediens är luft. Den är ganska bekväm men jag känner mig ändå som en flykting när jag ligger där och väntar på på de ljuva drömmarna.
De senaste två dagarna har jag tillsammans med mina kollegor varit i Skåne på jobbträff. Det var kul. Vi snackade teknik, villkor och jag sprang runt ochtog tempen på mina kollegor. Då och då förvandalades jag även till Norrlandshulken. Vårt hotell för natten hade inga sängar av luft, inga kackerlackor och ingen el. Strömmen hade tydligen kilat till Danmark så de centrala delarna av småstaden badade i mörker. Jag fick återigen dela rum med Joel. Eller Pistvaktarn som han egentligen heter. I skydd av mörkret fick våra långa period utan varandra äntligen ett slut. Jag ville leka Peking men Joel vägrade bestämt att sova på golvet. Han ville väl helt enkelt inte att leken skulle bli verklig. Lekförstörare.
Handboll på schemat och om man skulle slå upp mig i en ordbok idag skulle det stå opepp.
måndag, november 03, 2008
En kväll på jobbet i Borås
I andan av Joel så skickar jag upp lite bilder från jobbet. En vanlig dag. Inga bilder som ligger hem åretsbild. Leverans mest.
Läs även andra bloggares åsikter om Elfsborg, Halmstad BK, fotboll, foto
Läs även andra bloggares åsikter om Elfsborg, Halmstad BK, fotboll, foto
Borderbangers
Jag har varit i Tyskland och Holland. På båda ställena blev svenska fotbollspelare som påtvingade shorts och t-shirt. Inte nog med det. De tvingades sedan att posera i gatumiljö medan luften som omringade motiven snurrade runt fem grader celcius. Om de nu blir förkylda så är det faktiskt mitt fel.
Till min resekamrats spelbloggarns stora glädje kan jag härma vissa ljud som uppstår när man ägnar sig åt viss aktivitet. I en Megane Cab har vi skrattat åt det.
I samma bil så blev vi stoppade. Av tyska gränsvakter eller Borderbangers som
de också kan kallas. Men vi fick snällt visa både pass och bagagelucka. Deras hänvisning till att vi blivit stoppade för att vi körde hyrbil kändes inte helt vattentät. Dom följde väl bara order som man enligt tradition faktiskt gör i Tysklan...
Nu ska här packas och kollektiva planer smidas. Sen ska jag hem till 66 kvadrat omöblemang och sova på en madrass vars största ingrediens är luft.
Till min resekamrats spelbloggarns stora glädje kan jag härma vissa ljud som uppstår när man ägnar sig åt viss aktivitet. I en Megane Cab har vi skrattat åt det.
I samma bil så blev vi stoppade. Av tyska gränsvakter eller Borderbangers som
de också kan kallas. Men vi fick snällt visa både pass och bagagelucka. Deras hänvisning till att vi blivit stoppade för att vi körde hyrbil kändes inte helt vattentät. Dom följde väl bara order som man enligt tradition faktiskt gör i Tysklan...Nu ska här packas och kollektiva planer smidas. Sen ska jag hem till 66 kvadrat omöblemang och sova på en madrass vars största ingrediens är luft.
lördag, november 01, 2008
Vart har jag komme
Om nu Barack Obama vinner presidentvalet i landet med de många tjocka. Vad ska kortspelet Neger och president heta då?
Jo jag vet. Det ska inte heta det egentligen. Men likväl. På cafeer, fritidsgårdar och i skolor vet jag att det fortfarande heter just det rasistiskt laddade namnet som ovan nämns. Men men. Redan i veckan kanske spelat byter namn.
Läs även andra bloggares åsikter om kortspel, neger och president, Barack Obama
Jo jag vet. Det ska inte heta det egentligen. Men likväl. På cafeer, fritidsgårdar och i skolor vet jag att det fortfarande heter just det rasistiskt laddade namnet som ovan nämns. Men men. Redan i veckan kanske spelat byter namn.
Läs även andra bloggares åsikter om kortspel, neger och president, Barack Obama
tisdag, oktober 28, 2008
Nån har slagit upp ett hål
Precis alldeles nyss så omslöt mina händer ett papper. På det står det att jag minsann äger rätt att bo på 66 kvadratmeter i ett hus som är målat gult. Det känns bra. Som om att hoppa upp och hajjfajva med en man som är 230 cm lång. Skön känsla alltså. Har precis med hjälp av min svarta dosa med tolv knappar petat iväg min första hyra. Det var inte lika kul men ser man till helheten så är det ändå okej.
Igår styrde jag och den numera skadeskjutna herr Ihse vår kos mot Ljungskile. Jag körde den blåa fransosen. Ihse satt bredvid och talade som han gör nästan jämt. Alltså konstant.
För någon vecka sedan så fick den kära Ihse dock utgjuta blod. Om det nu var just detta faktum att han pratar mycket som fick en liten svart puck att starta ett eget jihad mot scanpixs utsände låter jag vara osagt. Men helt utan betydelse var det nog inte. Puckjäveln hade väl helt enkelt fått höra en jakthistoria för mycket och gick med fladdrigt rörelseschema till attack och med hjälp av en quisling till enbensstativ så lyckades de tillsammans att i alla fall åsamka den stackars fotografen stark smärta. Jägare som han är så bet han dock i hop. Tog den lilla svarta trissan som gisslan och åkte på akuten och fick ett gips som tejpades med grön tejp.
Som ni ser regnade det i Ljungskile. Fem minuter efter tänkt avsparkstid rullade en blöt trio mot Göteborg igen. Vi hann inte många meter innan Gud började kasta hagelkorn stora som
öronproppar mot oss. Vi tackade SVFF att de hade vett att ställa in matchen.
Läs även andra bloggares åsikter om regn, hagel, fotboll
Igår styrde jag och den numera skadeskjutna herr Ihse vår kos mot Ljungskile. Jag körde den blåa fransosen. Ihse satt bredvid och talade som han gör nästan jämt. Alltså konstant.
För någon vecka sedan så fick den kära Ihse dock utgjuta blod. Om det nu var just detta faktum att han pratar mycket som fick en liten svart puck att starta ett eget jihad mot scanpixs utsände låter jag vara osagt. Men helt utan betydelse var det nog inte. Puckjäveln hade väl helt enkelt fått höra en jakthistoria för mycket och gick med fladdrigt rörelseschema till attack och med hjälp av en quisling till enbensstativ så lyckades de tillsammans att i alla fall åsamka den stackars fotografen stark smärta. Jägare som han är så bet han dock i hop. Tog den lilla svarta trissan som gisslan och åkte på akuten och fick ett gips som tejpades med grön tejp.
Som ni ser regnade det i Ljungskile. Fem minuter efter tänkt avsparkstid rullade en blöt trio mot Göteborg igen. Vi hann inte många meter innan Gud började kasta hagelkorn stora som
öronproppar mot oss. Vi tackade SVFF att de hade vett att ställa in matchen.
Läs även andra bloggares åsikter om regn, hagel, fotboll
söndag, oktober 26, 2008
Flashback
Nu har det gått ett tag. Närmare två månader sedan jag vandrade Pekings gator upp och ner. Det har smälts nu. Jag kan sitta och le åt minnen. Det är kul.
Imorse log jag inte. Däremot igårkväll. Fast det regnade så att alla utomhus vistandes personer och djur blev blöta som en väldigt blöt kofta. Hemma först vid fyra. Efter disk och allmän marktjänst så somna jag nog runt fem. Klockan 08:55 vaknar jag av ett ljud. Det låter som om det är duschen som droppar. Jag kliver upp för att dra åt den kran som så ohövligt jagat upp mig tidigt en söndagmorgon. Det är inte duschen. Det är genom en springa i takets hall som det kommer vatten från. En ganska stor rännil letar sig dels ner för tapeten men även rakt ner i golvet. Det plaskar härligt när denna livets grundsten slår mot golvet. Min plastsambo har även hon vaknat. Vi ställer en plastbunke under vattenfallet. Sen informerar vi vår hyresvärd om situationen. Hon blir inte glad men tycker inte det är vårt fel. Tur de.
Nu ska jag "jobba".
Ett minne från Peking. En insnikad översovande norrlänning i exil. Leve demokratin förresten.
Läs även andra bloggares åsikter om regna in, OS, Kina, Sova
Imorse log jag inte. Däremot igårkväll. Fast det regnade så att alla utomhus vistandes personer och djur blev blöta som en väldigt blöt kofta. Hemma först vid fyra. Efter disk och allmän marktjänst så somna jag nog runt fem. Klockan 08:55 vaknar jag av ett ljud. Det låter som om det är duschen som droppar. Jag kliver upp för att dra åt den kran som så ohövligt jagat upp mig tidigt en söndagmorgon. Det är inte duschen. Det är genom en springa i takets hall som det kommer vatten från. En ganska stor rännil letar sig dels ner för tapeten men även rakt ner i golvet. Det plaskar härligt när denna livets grundsten slår mot golvet. Min plastsambo har även hon vaknat. Vi ställer en plastbunke under vattenfallet. Sen informerar vi vår hyresvärd om situationen. Hon blir inte glad men tycker inte det är vårt fel. Tur de.
Nu ska jag "jobba".
Ett minne från Peking. En insnikad översovande norrlänning i exil. Leve demokratin förresten.Läs även andra bloggares åsikter om regna in, OS, Kina, Sova
lördag, oktober 25, 2008
Befrielse genom snortning + bonusmaterial
En gång är ingen gång. Två gånger är fler än en. Eller hur man nu säger. Ja ja. Krönika nummer 2. Hej på er!
Det kändes befriande. Att genom en snortning fly verkligheten. Just då och så här efteråt känns det bra att helt ha kopplat bort de mer eller mindre jobbiga saker som ingår i en vardag. För ett par minuter som kändes långa tog något annat min fulla koncentration. Att mitt aktiekonto leker lågvattenmärke, att regnskogen våldtas och att polarisarna smälter kändes för ett ögonblick sekundärt.
Allt jag kunde tänka var där och då. Och att bli kvitt smärtan. Kanske lite egoistiskt men ändå på ett sätt skönt.
Jag ska förklara.
Det var igår. Någon gång per månvarv äter jag mat som härstammar från kungariket som föut hette Siam. Wookade nudlar med kyckling är gott och kan nog instickas i facket märkt med skylten nyttigt. Hur som helst fick jag beställd mat tämligen kvickt. Bredvid min tallrik stod en liten bonus i form av en pittoreskt vit skål med torkad chili. Med mina fingertoppar som finkänslig mortel ströddes det en försvarlig mängd över den tillagade födan. Dock har hösten, som de flesta märkt, gjort sitt intåg. I Göteborg betyder det regn. Regn i massor.
För mig betyder det kalla och blöta arbetsförhållanden som i sin tur ger snorig näsa och i samband med kryddstark mat så eskalerar detta nasala flöde. Med en diskret korrigering av handen störs inte vardagen allt för mycket. Men i samma sekund som handen denna gång hjälper lite snor på villovägar så infinner sig en konstigt stickande känsla. Som om en humla precis bränt mina näsvingar. Den högst naturliga reflexen, i alla fall för mig, vid sveda och värk är att vidröra den aktuella delen av kroppen. Det gör jag. Jag gnuggar näsregionerna med de fingrar som tidigare tjänat som chilimortel. När den stickande känslan eskalerar så dras med näsans hjälp ett reflexmässigt och kort andetag. Ett sådant där som bäst beskrivs som snörvel.
Matematiken av det hela är inte svår att räkna ut. Jag börjar misstänka var källan till det onda har sitt ursprung och när jag optiskt undersöker mina händer vittnar ett tunt täcke av torkade chiliflagor om att mina misstankar stämmer. En av de små flagorna, vi kan kalla honom Leif, har vid min senaste inandning åkt luftburen kollektivtrafik in till andningsorganets inre slemhinnor. Där sätter sig Leif i godan ro och genom sin blanka närvaro skapar han kraftig irritation.
Underläppen känns som en rykande kolbit. Näsborrarna känns som glödande kol och de inre nasala rummen verkar ha fått meterhöga eldslågor som hyresgäst.
Leif mår säkert gott där han ligger och tar igen sig men hos mig rinner samtliga ansiktets kroppsöppningar kraftigt. Dagens lunchsällskap påkopplar minen chockad men samlar sig sen så pass att hon kan börja fota av händelsen med hjälp av sin mobil samt ge några tröstande ord om att det nog snart går över. Kökspersonalen ger ett tips om att badda med vispat ägg. Men jag tror inte att chiliflagan Leif skulle kunna vräkas endast med hjälp av lite aborterat hönsfoster, hur välvispat det än må vara. Tanken på hur detta skulle gå till samt faktumet att göra det i en tämligen välfylld lunchrestaurang får mig istället att ljuga och mena att det blivit bättre och att det nästan gått över. Jag går på toa och snyter mig. Känslan av att vara en eldsprutande drake har aldrig varit mer påtaglig än nu. Det tar säkert femtontalet minuter innan balansen i slemvävnader och andra kroppsliga tillhörigheter är, om inte återställda så åtminstone i en mer uthärdlig balans.
Att genom snortande av chili fly verkligheten kan synas lika passande som att slentrianheila i en synagoga, jaga på skansen eller sjunga med på operan. Visst gjorde det ganska ont men var på samma gång ändå rätt skönt. Dock mest efteråt.
I sann blogganda får ni även här en bildbonus.
Det kändes befriande. Att genom en snortning fly verkligheten. Just då och så här efteråt känns det bra att helt ha kopplat bort de mer eller mindre jobbiga saker som ingår i en vardag. För ett par minuter som kändes långa tog något annat min fulla koncentration. Att mitt aktiekonto leker lågvattenmärke, att regnskogen våldtas och att polarisarna smälter kändes för ett ögonblick sekundärt.
Allt jag kunde tänka var där och då. Och att bli kvitt smärtan. Kanske lite egoistiskt men ändå på ett sätt skönt.
Jag ska förklara.
Det var igår. Någon gång per månvarv äter jag mat som härstammar från kungariket som föut hette Siam. Wookade nudlar med kyckling är gott och kan nog instickas i facket märkt med skylten nyttigt. Hur som helst fick jag beställd mat tämligen kvickt. Bredvid min tallrik stod en liten bonus i form av en pittoreskt vit skål med torkad chili. Med mina fingertoppar som finkänslig mortel ströddes det en försvarlig mängd över den tillagade födan. Dock har hösten, som de flesta märkt, gjort sitt intåg. I Göteborg betyder det regn. Regn i massor.
För mig betyder det kalla och blöta arbetsförhållanden som i sin tur ger snorig näsa och i samband med kryddstark mat så eskalerar detta nasala flöde. Med en diskret korrigering av handen störs inte vardagen allt för mycket. Men i samma sekund som handen denna gång hjälper lite snor på villovägar så infinner sig en konstigt stickande känsla. Som om en humla precis bränt mina näsvingar. Den högst naturliga reflexen, i alla fall för mig, vid sveda och värk är att vidröra den aktuella delen av kroppen. Det gör jag. Jag gnuggar näsregionerna med de fingrar som tidigare tjänat som chilimortel. När den stickande känslan eskalerar så dras med näsans hjälp ett reflexmässigt och kort andetag. Ett sådant där som bäst beskrivs som snörvel.
Matematiken av det hela är inte svår att räkna ut. Jag börjar misstänka var källan till det onda har sitt ursprung och när jag optiskt undersöker mina händer vittnar ett tunt täcke av torkade chiliflagor om att mina misstankar stämmer. En av de små flagorna, vi kan kalla honom Leif, har vid min senaste inandning åkt luftburen kollektivtrafik in till andningsorganets inre slemhinnor. Där sätter sig Leif i godan ro och genom sin blanka närvaro skapar han kraftig irritation.
Underläppen känns som en rykande kolbit. Näsborrarna känns som glödande kol och de inre nasala rummen verkar ha fått meterhöga eldslågor som hyresgäst.
Leif mår säkert gott där han ligger och tar igen sig men hos mig rinner samtliga ansiktets kroppsöppningar kraftigt. Dagens lunchsällskap påkopplar minen chockad men samlar sig sen så pass att hon kan börja fota av händelsen med hjälp av sin mobil samt ge några tröstande ord om att det nog snart går över. Kökspersonalen ger ett tips om att badda med vispat ägg. Men jag tror inte att chiliflagan Leif skulle kunna vräkas endast med hjälp av lite aborterat hönsfoster, hur välvispat det än må vara. Tanken på hur detta skulle gå till samt faktumet att göra det i en tämligen välfylld lunchrestaurang får mig istället att ljuga och mena att det blivit bättre och att det nästan gått över. Jag går på toa och snyter mig. Känslan av att vara en eldsprutande drake har aldrig varit mer påtaglig än nu. Det tar säkert femtontalet minuter innan balansen i slemvävnader och andra kroppsliga tillhörigheter är, om inte återställda så åtminstone i en mer uthärdlig balans.
Att genom snortande av chili fly verkligheten kan synas lika passande som att slentrianheila i en synagoga, jaga på skansen eller sjunga med på operan. Visst gjorde det ganska ont men var på samma gång ändå rätt skönt. Dock mest efteråt.
I sann blogganda får ni även här en bildbonus.torsdag, oktober 23, 2008
Till dess din vrede upphör
Så händer det igen. Jag blir kär. Denna gång är hon författare. Hon är tidigare omnämd. Jag har aldrig träffat henne. Inte sett henne på tv. Bara en bild i den nya boken. En bok som jag köpt och nu slukar i ett tempo som bara kan beskrivas som högt.
Åsa Larsson. Mitt hjärta tog du och jag vet att du känner likadant. Du har bara inte insett det än. Men lugn. Det kommer. Du behöver bara lite tid.
Ett sådant språk som man vill hälla upp i ett glas och dricka (snodd formulering) eller baka till en kaka som man äter upp och på så sätt har kvar. Djupt invaggad i magen att bära med sig och tänka på när man får parkeringsböter eller fastnar i en hiss med en man som luktar piss. Då ska jag, för att lätta upp stämningen, tänka på den språkbakade kakan som ligger som en varm välbehgalig klump i magen.
Läs även andra bloggares åsikter om boktips, Åsa Larsson, kakor
Åsa Larsson. Mitt hjärta tog du och jag vet att du känner likadant. Du har bara inte insett det än. Men lugn. Det kommer. Du behöver bara lite tid.
Ett sådant språk som man vill hälla upp i ett glas och dricka (snodd formulering) eller baka till en kaka som man äter upp och på så sätt har kvar. Djupt invaggad i magen att bära med sig och tänka på när man får parkeringsböter eller fastnar i en hiss med en man som luktar piss. Då ska jag, för att lätta upp stämningen, tänka på den språkbakade kakan som ligger som en varm välbehgalig klump i magen.
Läs även andra bloggares åsikter om boktips, Åsa Larsson, kakor
onsdag, oktober 22, 2008
torsdag, oktober 16, 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)