Inga ord. Det finns inga. Bara tragik. Jag funderar ett tag. Mitt ego tar över och jag börjar relatera till mig själv. Vad är jag kapabel till? Jag har gjort saker som jag lovat och svurit att jag aldrig skulle göra. Eller jag har väl inte svurit eller lovat men de har bara varit så orimliga att de inte ens fanns som alternativ. Men man ändras ju. Medvetet och omedvetet. Det orimliga en dag. Kan det vara verklighet nästa? När går man över nästa gräns? Eller går man över dem i små steg? Slår först lite löst och sen hårdare? Jag fattar inte. Men det är kanske ett sunt tecken. Hur som helst.
Jag tänker på dig. Jag hoppas du vet det. Du läser det i alla fall nu. För det gör du alltid. Tids nog. Men just nu har Du nog en del annat att tänka på. Var stark. Du är stark.
2 kommentarer:
Jag började gråta när jag läste det här. Tack. Idag har jag förstått att jag har vänner...
hej:) HEHE,jadu, svår fråga det där ang nyår. det kan sä¨kert stämma, haha. men ah, du vet, jag o alkohol:P så, vart bor du? jobb?
mjau, peeker
Skicka en kommentar