Jag talade. Sen var jag tyst. Telefonen tycktes död. Men sen harklade någon sig i Hässleholm. Vi bollade. Fram och tillbaka. Eller jag bollade fram och mina motparter bollade tillbaka. Dom var i övertag. Numerärt övertag. 3-1. Efter ungefär halva samtalet knöts min näve. Ingen hade gett med sig. Men av någon anledning kändes det som om mina chefer precis hade gått och lagt sig i en liten ask. I en ask som jag ställt fram. Min ask. Min lilla ask. Jag hade dom som i en liten ask. Det var behagande. Jag drog in en punchlajn och belyssnade sedan tystnad igen.
Jag var bestämd.
Vi avslutade som goda vänner och när min Ericsson K610i hade fått sin röda knapp intryckt så ställde jag mig framför spegeln och firade som om jag precis hade avgjort derbyt mot Holm i 92:a inför 168 pers på Ånäsvallen. Min spegelbild meddelade mig att jag var värd detta. Lite medrull i alla arbets och bostadsuppförsbackar. Ångest och söndriga bilar förflyttade sig plötsligt till Kanada.
Även om det inte är vad som enligt SJF är riktigt så känns de bra att jag fick vad jag begärde inte vad dom gav mig.
2 kommentarer:
Hej baby! Nice att nåt verkar gå din väg! Jag älskar dina inlägg imin blogg! Mjau... Puss
Åh grattis, du lyckades med löneförhandlingen alltså?
:)
Skicka en kommentar