Igår började min fyradagsledighet. Torsdag, fredag, lördag, söndag och halva måndag. Ska bli skönt. Den första lediga dagen, igår, började 08:09 med ett telefonsamtal. Det var världens bästa redigerare (och legitimerad bowlinginstruktör "Men duöuöuöu, duöuöu kollar ju inte påa linjerna jö") som inte hade bilder att jobba med som han uttryckte det. Jag klev upp. Lagom vaken och lagom pigg efter afterwork hemma hos Glenn, eller om de var Ken. Äh skit i vad han heter. Han är i alla fall från Australien och tycker om MackanMedia bättre än mig. Men men. Slängde iväg Lottabilder med hast men dock ej utan noggrannhet. Bilder på en sådan räv (på engelska fox) kan det inte slarvas med. Plåtningen ägde rum strax innan Sverige spelade mot USA på ullevi. I min iver att bli ihågkommen, eller om det var strävan efter bra bilder, språngade jag över räcket på Kungsportsbron och såg för några sekunder ut som en fotograf med lätt suecida tankar. I språnget över till andra sidan (andra sidan räcket, inte "andra sidan" typ när man dör) hojtade MM till. Ungefär, ÅÅååhhoooo aktaförsiktig mummel mummel. Människan har reflexer. Inte lika snabba som våra vänner katterna men ändå märkbara reflexer. Kroppen gör saker av sig själv i tron att det är det rätta och bästa. Denna gången regerade min kropp på ett sätt som kanske inte var helt fel men heller inte helt rätt. När MM likt ett flyglarm förvarnar mig om fara reagerar min reflexer instinktivt. Trots att jag känner att skuttet (fjantigt ord) är helt under kontroll så hugger min högra hand, vid tiden för MM:s läte, tag i räcket. Handen greppar dock räcket på fel sida. Istället för att greppa på den sida jag ska till så strävar kroppen bakåt och hugger räcket på sidan jag kom ifrån. Följden blir att kroppen stannar upp mitt i svingen över stenhindret. För en hundradel ligger min kropp snirklad likt en snickarglädje över det hårda stenräcket. Hundradelen efter kommer tyngdkraften på att den har ett arbeta att sköta och börjar således dra mig mot jordens mitt. Resultat. Den centrala uppsättningen revben på min högra sida får närkontakt med stenräcket. Hade jag varit hopphäst hade jag fått fyra fel. Hade jag varit Staffan Strand hade allt varit som vanligt. Stenräcket är inte taggigt. Det är inte spetsigt. Det är slätt. Slipad sten. Men sten är som bekant hårt. Ekvationen kan alla räkna ut. Det gör ont. Det är dock inte ett rent motlägg. Jag snarare glider snett neråt, utåt. Utåt om man befinner sig på utsidan av ett räcke på en bro är vatten. I just detta fall ett vatten och en padda (en båt) halvfull med turister. Det går dock bra. Måhända är mina reflexer inte kattmässiga. Men klättringen upp och ner från en gul Hagedorn självlastarvagn har, förutom ett ärr över vänstra ögonbrynet, gett mig en ganska bra balans. Hur nära jag egentligen var en dubbel mollbergare utan pik kommer jag aldrig erkänna. Hade balansen inte tränats upp med barndomens hölass så vet jag inte hur det slutat. Kanske på en durk med benpipor spretande i konstiga vinklar omgärdad av japaner, japaner, japaner och en och annan tysk. Men det går bra. MM och Lotta glor med chockögon och aningen högre puls än sekunderna innan. Känslan av smärta ignoreras och jagharstenkollminen kopplas på. Lotta ler. MM skakar på huvudet. Lättade båda två. Efter en kortare session med kamera hoppar jag tillbaka. Helt utan missöden. Förmodligen för att MM hade vett nog att vara tyst. Lotta ger mig en hjälpande hand. Det tolkar jag som medmänsklighet. Hon skall därför inte jämföras med en lång kille som börjar på Z och erbjuder flanörer på avenyn att byta ut korven i brödet mot en kroppsdel.
Snart är jag i Stockholm. Emmet ska åka till Afrika.
Minne och kanske ett partytrick som håller i alla fall denna helg.
2 kommentarer:
När vart du glasögonorm?
Linser är för mesar men du är tuff. Jag ska tala med mina frikyrkliga föräldrar så kan vi be för din skada. Puss
Skicka en kommentar