Kungen den kära Kungen och den med åtstramningsmetoder något redigerade Silvia

Carl den XVI Gustaf. Jag har aldrig tyckt illa om kungen. I frågan om monarkins fortsatta existens så har jag mest legat i den där filen som säger ungefär: Okej då, kör på. Så länge du gör mindre skada än nytta får du väl låstas regera landet av mellanmjölk och IKEA. Jag sket i. Men idag såg jag honom för första gången. Jag såg honom och hans något skalpellredigerade fru (kolla in fröken Silvers överläpp så förstår ni vad jag menar) besöka en fritidsgård i Hammarkullen. Det pratades integration och bostadspolitik. Det kliade i min ryggrad. Silvia drog paralleller till sin egen situation som ”ny” i ett land. Synnerligen patetiskt.
” Jo fru al Hassan. Jag förstår. Det var likadant för mig när jag gifte/låg mig in i Sveriges apanagefamilj. Ny i ett land. Man känner ingen. Man bor i ett hus med 1400 rum och har ingen aaaaaning om var den där byrån i Jugendstil som man ärvt av ens far, som av någon outgrundlig anledning flydde till Brasilien nån gång för många år den, egentligen passar in. Ekonomin är ansträngd, alltid för mycket år kvar i slutet av apanaget och ordet sjuksköterska är ju för fan omöjligt att uttala. Det enda som jag egentligen lyckats påverka är min sladdriga överläpp. Den tog dr Schmitt hand om här om dan. Botex is tha shiiiiiit. Eller hur fru al Hassan?”
Kungen visade att han minsann inte är tappad bakom en vagn han heller. En reporter med filmkamera frågade en fråga. Så här flöt konversationen. Jag citerar.
Reporter: ”Det kankse är svårt för Kungen och Drottningen att sätta sig in i situationen. Det är ju ändå ganska långt mellan Hammarkullen och slottet.”
Kungen ”Nja. Långt och långt. Det det gick ganska fort. Vi flög ner från Stockholm. Det gick fort. Sen tog vi bil hit och ikväll ska vi på middag på ambassaden. Det är späckat schema vet du.”
Inte ett spår av ironi. Eller så gick den mig helt förbi. Men helt ärligt så brukar jag vara ganska bra på att sondera terrängen i ironidjungeln.
Att den kära Calle Balle inte förstår att reporterns egentliga fråga visar ganska träffande hur isolerad och verklighetsdistanserad herr majestät egentligen lever. För helt allvarligt. Inte kan väl nån egentligen tro att reportern på fullaste allvar med ”långt” menar avstånd i kilometer och mil och inte socialt…
Ytterligare ett tecken på att hovets överbeskyddande mentalitet av ers Majonäs Honungen: Cirka fyra minuter har passerat sedan den samlade pressen fått tillgång till Silvia och Calle. En något undernärd människa, inte utan spår av skalpellingrepp, manar plötsligt alla fotografer att sluta använda blixt. Med ursäkten, ”Det slår så hårt i ansiktet”. Hon påvisar egentligen bara sin ståndpunkt. Ni är här på mina villkor och mina villkor endast.
Ät min skit. Skulle Kungen vara känsligare för blixtar än Mona Sahlin? Knappsats. (jo jag väljer att skriva knappsats och inte knappast). Fjanteri. Idioti.

Vilken ambassad som kungaparet skulle besöka framgick ej.

Istället för att lägga ner kanadagäss så röstar jag denna vecka för att vi istället lägger ner monarkin. För pengarna som trillar in kan vi köpa konst.