onsdag, september 17, 2008

I en soffas närhet

Det som förut var en tillfällighet har nu blivit en vana. Varje kväll plockar jag undan gråa kuddar. Jag lägger dit ett rött lakan. Nu låter det som om ligger jag där och bjuder ut min kropp som köttsligt smörgåsbord. Men nej. Det är inte sant. Jag ligger där och sover. IlseVilse är min adopterande mor och Jugge Skörbjugge min far. I en lagomt stor lägenhet leker vi mamma, pappa, barn.
Gud, eller möjligtvis gudarna, vet att jag inte är lång. Soffan som vid kvällningen förvandlas från grå till röd rymmer precis min kroppslängd. Men det är inte höjden av bekvämhet att ha forsulorna i kontakt med ena armstödet och hjässan med den andra. Så jag får ligga lite på diagonalen. Med tårna uti i det fria vinkandes åt soffbordet.

Igårkväll frågade jag om jag fick sova inne hos mina föräldrar. Trots ivrig argumentation om tv-rummets kyla, ensamhet och mörker så fick jag ett nekande svar. Med tårar i ögonen och med sovrumsdörren på glänt viskade jag frågan om jag var ett misstag. Ingen svarade. Med hasande steg gick jag till min gråröda soffa och kunde med tårar som friktionsdämpande medel glida in mellan de armstöd som om natten omfamnar mig.

Men snart. Snart börjar hockeyn. Detta balsam för en vilsen och soffasovande själ. Gud tröste.



Läs även andra bloggares åsikter om , ,

1 kommentar:

Slemmet sa...

Dina och Jugges lätt incestuösa förhållanden låter sannerligen förvirrade. Och småkul. Är nog dags för "Far har bannat mig"-visan igen...