Frusen på en gård för kamrater kände jag plötsligt en otrolig lust att slå sönder mina blixtar. Jag kunde för mitt inre nästan höra hur hårdplasten och de snödekorerade trädgårdsplattorna möttes i en skadlig kollobration. Att få stampa den svarta tekniken tillbaka till griffeltavlans tid. Anledningen till mitt tysta men plågsamma känslosvall var förmodligen en kombination av junior-VMs tv-tider och kyla men just där och då kände jag mig bara frusen och utfryst. I den kalla januarimorgonen kände jag ett växande agg och en bitande köld. Då är det inte lätt att plocka fram kreativiteten. Det gjorde jag inte heller. Tre, fyra bilder av sviktande kvalitet blev det och efter att ha småpratat lite med kocken i huset satte jag mig i en blå bil och började min färd hemåt.
Så här sitter jag nu och dricker kaffe och stirrar på de tavelhyllor jag inköpte igår. Försöker att med tankekraft få upp dem på väggen. Det går sådär. Behöver lite understödj. Inte rent fysiskt utan mer mentalt. Det räcker med att någon är här och tittar när jag mäter, borrar och skruvar för att det ska bli fart. Ensam är det liksom inte alls kul att fixa.
Så. Nu är det färdigtgnällt. Istället tar jag tag i mins opostade brev. Det känns lagom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar