Vitare än vitast

Sölden ligger högt. Glaciären där tävlingarna åks ligger på lite över 3000 meters höjd. Det märks ibland. Ibland kan jag komma på mig med att plötligt börja flåsa. Det räcker med att resa sig från ett bord eller sträcka sig efter en vattenflaska. Tunn luft ger tunga rörelser.

Slalom modell stor. Väderguden ändrat sig efter fredagens sol och blåa himmel. Moln var dagens melodi. Alpinskidåkning är lite klurigt att plåta. Man behöver en fond. En skog, ett berg eller en himmel som mer eller mindre effektivt får den sprutande snön att synas. Snö som yr och far med bakgrund stillaliggande snö är inte lika bildligt effektiv. Helst vill man också ha åkaren åkandes in mot kameran. Idag blev det varken eller. Väderguden ville som sagt ha moln. Så blev det. Berg med bergsfärg och inte snö färg är det ont om på glaciären. Skog likaså. Himmel är det enda återstående alternativet men av det blev det då inget.

Det där med åkaren in i kameran då? Nej. Jag och mr Poppe från Norge tog våra skidor och tittade först på det första krönet och sen på det andra som snabbt följdes upp med tittande av det tredje. När vi så står där vid det tredje så inser vi gemensamt att det krön nummer två var bäst. Ryggsäck, skidor, 600-objektiv och norrlänning knatar därför de drygt 100 meter som finns mellan krön två och tre. Detta låter kanske redan här jobbigt. Lägg då till brantast branten och den tunna luften på 3100 meter. Ungefär fem meter hankade jag mig fram innan en paus var nödvändig. Andas tio sekunder och sen knata fem meter till. När jag väl var framme vid en ok position var klockan mycket och jag anfådd. Jag nöjde mig helt enkelt med det jag fick. För att få åkarna in i kameran hade jag väl cirka 150 meter till att gå. Höjdmeter alltså.