Dimman var mycket närvarande även idag. Även om solen tittade igenom någon gång så var det bara lite försiktigt. Inga skarpa skuggor eller gula strålar. Jag var inte så optimistisk. Jag satt mest bara och förberedde mig på att någon skulle dra plåstret. Hon som jag trodde skulle göra det hette Britta och när Britta började tappa sekunder suckade jag utom likväl som inombords. Nu skulle raset börja. Men nu blev det inte så. För när jag lagom svettig intar målfållan så hör jag att Sverige minsann inte alls är avhängda. De är i allra största grad med. Mot omöjliga Norge stod inget att göra men en silverpeng värmer gott och håller de värsta norrmännen stången eller i alla fall på rimligt avstånd.
Norge ja. Marit gick som väntat sista sträckan och precis innan hon når upploppet så händer det. Dimman lättar. Gubben Gud blåser några svaga vindar och det blir kanske inte solklart men åtminstone sikt lite mer än till mållinjen. Efter ett par sekunder utkristalliseras en röd gestalt. Det är vackert och det är idrott som den ska upplevas. Fint på väldigt många sätt. Och till sist remoten. Den funkade som en klocka.
2 kommentarer:
...men den hade ju livit bra mycke snöggare om du klippt bort målkameran och statoil skylten! =)
Bra jobb där borta!
//D.
Jag tycker du är bäst! Idag såg jag en hel kvarts målgång och när de ställde upp sig, jag ser nu att jag trodde rätt om din placering, mina tittarkamrater börjar misstro mitt skryt om du inte syns snart.
Skicka en kommentar