Stavdiskus

Vi börjar med kvällens största dramatik. Man får inte knuffas. Inte ens i en final och inte ens om det sker komuniststater emellan. Då blir man diskad och får skämmas. Så det så.



När jag bevakar lagsporter hemma och utomlands så räddar jag i princip alltid hem en jubelbild. Bildjournalistiska haverier som jag får underkasta mig att skicka. Det bara är så och väldigt ofta går bilder som är dåliga jubelbilder in istället för bra actionbilder i tidningarna. Så är det. Någon har någon gång sagt att han tyckte man skulle "lära" tidningarna bra bildjournalistik genom att bara skicka riktigt bra bilder. Men det blir nog lite svårt. I alla fall om man, som jag, kommer utifrån som en inköpt tjänst. Då är det helt enkelt bara att bita ihop, se sig som en grovjobbar och städkvast och skicka det som skickas skall. Åter till VM så. Här behöver jag inte skicka skit. Eller tänker man bara lite rätt så grejar man oftast bra grejer. Sen behöver man så klart tur för att sätta det där lilla extra. Tycker mig nog att jag fick det på den polska stavhopparen som såg ut att knappt ha fyllt moped.





Kvällspasset hade bara en svensk deltagare. Jessica i sjukamp. Tyvärr går det inte riktigt som på räls...



I övrigt så grämer jag mig för att jag missade de två brutna stavarna. Jag hörde smällarna i alla fall. Ganska häftigt. Hade jag hoppat stavhopp hade min värsta mardröm varit att staven skulle gå av och att jag skulle landa på huvudet precis där mattan blir mark och få tillbringa resten av livet drickandes föda genom ett sugrör. Nu hoppar jag inte stav och olycksfåglarna denna kväll landade i den mjuka mattan. Lyllos.






Ja ja. Då blev klockan mycket igen.