Tre dagar utan göromål. Det kändes gott. Som sågs i förra inlägget så har det varit en del på sista tiden. Men nu har tre dagar förflutit och jag har varit på bio ätit mandariner och till och med druckit glögg. I lördags passade jag även på att raka benen och bröstet samt klä mig i klänning, blond peruk, nätstrumpbyxor och höga svarta stövlar. Det var omväxlande.
För vilken gång i ordningen jag idag stegade in på kinesiska konsulatet har jag glömt. Men denna gång fick jag mitt pass som nu har en sida som skimrar i vackert grönt. 20 dagar får jag med kamera vistas i Kina. Lämnar tidigt onsdag. Jag och kollega Kahl på radiosporten skall med gemensamma krafter ta oss från Shanghai till Wuxi. Om ni inte hört talas om staden Wuxi så är det inte så konstigt. Alla små hålor med invånarantal runt fem miljoner är inte så lätt att hålla koll på.
Idag tippar jag igen. Om än en aning omedvetet.
En fyraårig bondpojk stegar in i en för honom gigantisk byggnad med 500 grisar. Då blev näsan pikig.
måndag, november 30, 2009
torsdag, november 26, 2009
Min vecka har åtta dagar
Torsdag till torsdag. Åtta dagar. Åtta bilder.
Torsdag, Borås. 27 bilder hem.
Fredag. Beitostölen, Norge. 61 bilder hem.
Lördag. Beitostölen, Norge. 53 bilder hem.

Söndag. Beitostölen, Norge. 51 bilder hem.
Måndag, Partille. 49 bilder hem.
Tisdag, Göteborg. 31 bilder hem.
Onsdag, Göteborg. 24 bilder hem.
Torsdag, Göteborg. 22 bilder hem.

Torsdag, Borås. 27 bilder hem.

Fredag. Beitostölen, Norge. 61 bilder hem.
Lördag. Beitostölen, Norge. 53 bilder hem.
Söndag. Beitostölen, Norge. 51 bilder hem.

Måndag, Partille. 49 bilder hem.

Tisdag, Göteborg. 31 bilder hem.
Onsdag, Göteborg. 24 bilder hem.
onsdag, november 25, 2009
Om så den svenska armén står och väntar
Så är klockan tolv och jag har precis klivit upp. Ibland blir det så. Jag nyttjar detta satans bländvärk snoozen och när den till slut gett upp så kan jag ibland vakna runt tolvsnåret. Någonting i mig skriker bannor. En karl ska kliva upp. Inte ligga och dra sig i onödan. Tror det är något nedärvt från bondegenerna.
Nu ska jag försöka nyttja återstoden av den dag som till hälften är gången. Kinesiska byråkrater har plågat mig länge. Nu efter formulär hit och papperakr dit så är det äntligen dags för mig att få plocka upp mitt visum till Kina på det kinesiska konsulatet.
Det regnar idag. Himmelen är grå men jag har bestämt mig för att le ändå. Det handlar bara om inställning. Jag tror jag vet vad jag ska tänka på för att bli glad.
Nu ska jag försöka nyttja återstoden av den dag som till hälften är gången. Kinesiska byråkrater har plågat mig länge. Nu efter formulär hit och papperakr dit så är det äntligen dags för mig att få plocka upp mitt visum till Kina på det kinesiska konsulatet.
Det regnar idag. Himmelen är grå men jag har bestämt mig för att le ändå. Det handlar bara om inställning. Jag tror jag vet vad jag ska tänka på för att bli glad.
söndag, november 22, 2009
Bil på glid
Ibland är det halt på vägarna. På väg hem från Beitostölen idag ligger jag i min bil bakom bussen som i sitt inre hyste skidlandslaget. Plöstligt ser jag hur bussen framför mig börjar glida mot snövallen. Jag bromsar och får efter ett par gastkramande sekunder stopp. Lutningen är rejäl. Hinner smälla av ett par bilder genom vindrutan innan bussen lyckas backa upp och åter kan köra på den rätta vägen. Parkerar min bil på tomgång och handbromsen ordentligt idragen. Kliver ut och går iväg och fotar av bussens hjulspår och den slänt som åkarbussen höll på väg att åka rodel nedför. Plötsligt hör jag så ett lätt väsande ljud. Det är min bil som låter. Dubbdäck till trots har dem så sakta kommit på glid. Med handbroms i börjar den förarlösa bilen en liten resa ned för backen. Förvisso inte så många centimeter per sekund men fart har en tendens att öka. Efter ett par raska men vingliga steg hoppar jag in i min blåa skönhet och lyckas inte få stopp men väl styra åbäket åt rätt håll.

Det ser faktistk ganska dramatiskt ut på bilden. Sanning var väl att det ändå var ganska lugnt. Hade herr busschaufför kört lite fortare hade det nog inte slutat lika lyckligt. Nu blev det en webbnyhet med ett ögonvittne citerat.
Glo här.

Det ser faktistk ganska dramatiskt ut på bilden. Sanning var väl att det ändå var ganska lugnt. Hade herr busschaufför kört lite fortare hade det nog inte slutat lika lyckligt. Nu blev det en webbnyhet med ett ögonvittne citerat.
Glo här.
fredag, november 20, 2009
Stalkern
Ja... Om ni trodde jag överdrev en aning i förra inlägget så kommer här beviset på mina påståenden.
Här har jag gått runt idag. Gått mina vanliga steg. Gjort mina vanliga gester och förehavanden. Inte kunde jag då förstå att någon hela tiden förföljde mig. Det ser på bilderna nästan ut som om jag skulle vara med på spektaklet. Jag svär mig fri och kommer inatt låsa dörren samt skjuta soffan för utifall att min nyvunna stalker forcerar låset i sin jakt på nytt bildmaterial.
Här har jag gått runt idag. Gått mina vanliga steg. Gjort mina vanliga gester och förehavanden. Inte kunde jag då förstå att någon hela tiden förföljde mig. Det ser på bilderna nästan ut som om jag skulle vara med på spektaklet. Jag svär mig fri och kommer inatt låsa dörren samt skjuta soffan för utifall att min nyvunna stalker forcerar låset i sin jakt på nytt bildmaterial.
Smoggen i bloggen
Det har varit en lång dag. Jag och herr Bardell sitter och har återigen varsin svart dator i knäet. Vi startade imorse strax efter åtta. I mål nu precis. Herr Bardell har haft en fetish idag. I vinklar och vrår har han plåtat. Vad tror ni då kameran främst har varit riktad mot?
Charlotte Kalla?
Anna Haag?
Kärleksmåltavlan Therese Johaug?
Nej nej. Herr Bardells smutsiga Canoner har främst varit riktade mot mig. Det är knappt så jag kommit undan när jag kilat på dass. Han är en liten Stalker light den där Schibstedtanställda fotografen. Det lär väl sluta med att hans vidvinkel knackar mot mitt fönster inatt.
Hela Beitostölen har idag haft ett tjockt moln och dimmlager som täcke. Ljuset blir förvisso jämnt men färgerna får liksom inte liv dagar som denna. Imorgon ska solen titta fram. Jag hoppas på liknande väder som sist jag bevakade skior i världscupen.
När himlen har moln.
När himlen har sol.
Charlotte Kalla?
Anna Haag?
Kärleksmåltavlan Therese Johaug?
Nej nej. Herr Bardells smutsiga Canoner har främst varit riktade mot mig. Det är knappt så jag kommit undan när jag kilat på dass. Han är en liten Stalker light den där Schibstedtanställda fotografen. Det lär väl sluta med att hans vidvinkel knackar mot mitt fönster inatt.
Hela Beitostölen har idag haft ett tjockt moln och dimmlager som täcke. Ljuset blir förvisso jämnt men färgerna får liksom inte liv dagar som denna. Imorgon ska solen titta fram. Jag hoppas på liknande väder som sist jag bevakade skior i världscupen.
När himlen har moln.
När himlen har sol.
torsdag, november 19, 2009
Underkylt regn och en hytte
Göteborg tillryggalades idag. Efter att ha spenderat förmiddagen i sällskap med tvekan och håglösheten satte jag mig vid tolvtiden så tillslut vid ratten. Gårdagens driftighet hade utrustat mig med inte mindre än två ljud böcker. Så min sju timmar långa färd i den bespottade blå pärlan blev ett nöje och när jag nådde mitt mål i hurtiglandets Beitostölen så ville jag inte stiga ur bilen. Vilhelms berättelse sveper runt i bilen och sprider alla kännbara känslor som finns här i livet.
Det har regnat alla de 54 milen. Nu på slutet var det ett findroppat regn som föll på den nedkylda vägbanan. Föret blev glashalt vilket fick de sista milen att ta nästan en timme. Men vad gjorde det. Karl Oskar, Kristina och Danjel höll mig ju sällskap.
Nu sitter jag herr Bardell och fru Thorén i en lobb med varsin svart dator i knäet. Socialt värre.
Det har regnat alla de 54 milen. Nu på slutet var det ett findroppat regn som föll på den nedkylda vägbanan. Föret blev glashalt vilket fick de sista milen att ta nästan en timme. Men vad gjorde det. Karl Oskar, Kristina och Danjel höll mig ju sällskap.
Nu sitter jag herr Bardell och fru Thorén i en lobb med varsin svart dator i knäet. Socialt värre.
måndag, november 16, 2009
Glad för lite
Ska åka till Norge på torsdag. Längdskidorna har premiär och för att förbereda mig lite snurrar jag runt på skidförbundets hemsida.

Inte vet jag. Det är förmodligen beskärningen på hemsidan som gör att bilden känns lite... Låt oss säga Tyskland sent trettiotal. Tur att kavajerna går i svart och inte brunt.
Vattenfall uppe i det högra hörnet bryter förvisso brunkol i just Tyskland men inte tror jag att det är det som Vattenfall och Skidförbundet vill påvisa genom denna annons.

Inte vet jag. Det är förmodligen beskärningen på hemsidan som gör att bilden känns lite... Låt oss säga Tyskland sent trettiotal. Tur att kavajerna går i svart och inte brunt.
Vattenfall uppe i det högra hörnet bryter förvisso brunkol i just Tyskland men inte tror jag att det är det som Vattenfall och Skidförbundet vill påvisa genom denna annons.
lördag, november 14, 2009
Inpräntat
Det regnar. Det är grått. Jag har de senaste dagarna legat i sängen 20 av dygnets 24 timmar. Det är inte likt mig. Men när man är sjuk så är man.
Jag vänder mig lite emot att vara så förbannat depp när det är höst. Men även fast jag tycker så blir det likväl lite sorgligt och i allmänhet neråtstämning när det är som det är nu. Det blir liksom inpräntat i en att man ska tycka att regn och gråa skyar är jobbigt och deprimerande. För inte så länge sedan fann jag roligheter i regn. Hoppa i pölar. Titta uppåt och försöka fånga regndroppar i munnen. Dämma upp rännilar till gråa bassänger bara för att få känna naturens kraft light när man sedan öppnade upp flödet och lät vattnet forsa fram hela vägen ner till kasa.
Men idag dämmer jag inte.
Har inte fångat en enda vattendroppe med munnen.
Istället har jag varit och jobbat på en match som utspelade sig på fruset vatten. Alltid något.
Jag vänder mig lite emot att vara så förbannat depp när det är höst. Men även fast jag tycker så blir det likväl lite sorgligt och i allmänhet neråtstämning när det är som det är nu. Det blir liksom inpräntat i en att man ska tycka att regn och gråa skyar är jobbigt och deprimerande. För inte så länge sedan fann jag roligheter i regn. Hoppa i pölar. Titta uppåt och försöka fånga regndroppar i munnen. Dämma upp rännilar till gråa bassänger bara för att få känna naturens kraft light när man sedan öppnade upp flödet och lät vattnet forsa fram hela vägen ner till kasa.
Men idag dämmer jag inte.
Har inte fångat en enda vattendroppe med munnen.
Istället har jag varit och jobbat på en match som utspelade sig på fruset vatten. Alltid något.
onsdag, november 04, 2009
Tuffheten
måndag, november 02, 2009
Inte Lykke Li men ganska så lycklig
Dagen regnar bort. I den av stora silvret färgade dagen sitter jag och medans koldioxiden har fest, barnadödligheten i Zimbawe ökar och Peshawars gator färgas av rött blod så är min största utmaning idag att hitta ett par boots med rätt färg, skön form och en lagom diskret men ändå iögonfallande dragkedja. Ibland tittar jag på den del av mig som påstås vara medveten och på den andra som är modemedveten och det börjar liksom att klia i ryggraden, den som jag trots allt vill ha.
tisdag, oktober 27, 2009
Mallen
Det är höst ute. Jag sitter vid ett bord och dricker kaffe. Micrade bullar men mitt besök fick jobb. Så nu har jag tryckt i mig alla tre själv.
fredag, oktober 23, 2009
Bölden Sölden
Jag lider ibland. Men inte idag. Idag har jag hittills jobbat i tre timmar och åkt skidor utför backar och stup ungefär lika länge. Jag och kollega Pontus spänd pjäxor och okte korglift. Det var najs.
Anlände i onsdags. När jag är ute och reser har jag vissa rutiner för att inte glömma saker. En sådan sak är att när jag bär mitt bagage så räknar jag alltid till tre innan jag börjar gå.
Ett. Lilla handbagaget.
Två. Stora handbaget.
Tre. Vanliga väskan.
Ankommen till Innsbruck gjorde jag denna trestegsraket ännu en gång för att sedan hämta den svart Fiat som jag och Krokofilen skulle åka i. Bilade med en felkörning på fyra, fem mil sedan till Sölden och väl framme öppnade jag bagageluckan. Då slår det mig. Just denna resa hade jag räknat fel. Eller rätt. Jag hade som vanligt räknat till tre men kruxet var att jag hade fyra väskor. På ett i Innsbruck rullande bagageband åker min svarta kameraryggsäck runt runt. Den är tack och lov tom på innehåll förutom min necessär men ensamheten kröp nog på ändå där den åkte karusell cirka tio mil från sin ägare.
När jag når lost and found på flygplatsen skrattar de rått åt en klantiga svensken. Ingen medkänsla där inte. Nej nej, hon upplyser mig om min klantighet och jag bestämmer tyst för mig själv att hon växt upp tillsammans med Hitler men vridit sin ondska åt ett annat håll. Inget annat att göra än att ställa alarmet på 06.00 och bila de tio milen tillbaka till Innsbruck morgonen där på. Som bonus på min lilla glömske road trio var jag unge fär tretton centimeter från att klippa två bruna rådjur som i den svarta morgonen hade tagit sin tillflykt till den våta vägbanan.

Om någon undrar varför pojken i orange jacka ser så nedrigt nedslagen ut så är de för att Ponuts kallade honom Pläppmiffo sekunden innan.
Anlände i onsdags. När jag är ute och reser har jag vissa rutiner för att inte glömma saker. En sådan sak är att när jag bär mitt bagage så räknar jag alltid till tre innan jag börjar gå.
Ett. Lilla handbagaget.
Två. Stora handbaget.
Tre. Vanliga väskan.
Ankommen till Innsbruck gjorde jag denna trestegsraket ännu en gång för att sedan hämta den svart Fiat som jag och Krokofilen skulle åka i. Bilade med en felkörning på fyra, fem mil sedan till Sölden och väl framme öppnade jag bagageluckan. Då slår det mig. Just denna resa hade jag räknat fel. Eller rätt. Jag hade som vanligt räknat till tre men kruxet var att jag hade fyra väskor. På ett i Innsbruck rullande bagageband åker min svarta kameraryggsäck runt runt. Den är tack och lov tom på innehåll förutom min necessär men ensamheten kröp nog på ändå där den åkte karusell cirka tio mil från sin ägare.
När jag når lost and found på flygplatsen skrattar de rått åt en klantiga svensken. Ingen medkänsla där inte. Nej nej, hon upplyser mig om min klantighet och jag bestämmer tyst för mig själv att hon växt upp tillsammans med Hitler men vridit sin ondska åt ett annat håll. Inget annat att göra än att ställa alarmet på 06.00 och bila de tio milen tillbaka till Innsbruck morgonen där på. Som bonus på min lilla glömske road trio var jag unge fär tretton centimeter från att klippa två bruna rådjur som i den svarta morgonen hade tagit sin tillflykt till den våta vägbanan.

Om någon undrar varför pojken i orange jacka ser så nedrigt nedslagen ut så är de för att Ponuts kallade honom Pläppmiffo sekunden innan.
onsdag, oktober 21, 2009
So far from your lemonade, Santa Monica Bay
Kontoret ligger öde och tyst. Klockan är inte mer än åtta. Jag har redan slukat två koppar kaffe och bageriet här bredvid har gett upp och likaså mina frukostplaner. Låg och stirrade i taket mellan klockan ett och halv fem inatt. Vet inte om det är jetlaggen som gör några sista dödsryck eller om jag helt enkelt har sömnöverskott. Om några timmar lyfter jag hir som helst igen. Denna gång mot de österrikiska alperna. Den alpina cirkusen skall gå av stapeln och jag är taggad. Fullspäckade veckor framöver. Alpin världscup avlöses sedan av slutspurt i allsvenskan. Jag kommer för fjärde året i rad att bevittna hur det svenska guldet i fotboll utdelas, det står klart. Nu är frågan bara om IFK eller AIK får åka guldbuss. Jag vet vad jag hoppas på.
Nu ska jag packa stegjärn, solglasögon och reflexskärm.
Bildsätter idag med en smygtitt på kommande och välbehövlig hemsideuppdatering.

Feedback på det?
Nu ska jag packa stegjärn, solglasögon och reflexskärm.
Bildsätter idag med en smygtitt på kommande och välbehövlig hemsideuppdatering.

Feedback på det?
tisdag, oktober 20, 2009
Vi kommer att gå rakt över era bilar
Flygplatser. Få saker kan kännas så vardagsdeprimerande som flygplatser. Inte bara blir man påmind om den växande koldioxidberget man är med och bygger utan hela alltet med flygplatser är mig motbjudande. I alla fall de större varianterna. Jag kan känna att små flygplatser fyller sina funktioner. Kallax eller Midlanda till exempel. Som en utpost i en värld ett stycke ifrån. Men att sitta på Schipol och glo på grå väggar, grå element och turkosa flygplan är ingen hit, sen tycker jag att de där låga bilarna som baxar ut planen ser både fjantiga och osympatiska ut.
New York är för denna gång lagd till handlingarna. Ett trevligt besök. Igen. Även om mina skjortköp gick om intet så gjorde jag andra tappra försök att få upp Obama och hans gäng ur sin ekonomiska depression.
En sak man inte ska gör när man lämnar New York är att på Axels (fd. Görans) köksbord lämna sin telefon på laddning.





New York är för denna gång lagd till handlingarna. Ett trevligt besök. Igen. Även om mina skjortköp gick om intet så gjorde jag andra tappra försök att få upp Obama och hans gäng ur sin ekonomiska depression.
En sak man inte ska gör när man lämnar New York är att på Axels (fd. Görans) köksbord lämna sin telefon på laddning.





torsdag, oktober 15, 2009
NYC BABY!

Idag regnar det. Ett renande regn faller på Brooklyns trottarer och jag är sugen på pannkaka. Gårdagskvällen gick inte direkt i den kristna lärans tecken. Eller drack vi kan hända lite vin också?
Men är man i New York så får man passa på. Mexikanska maten var god och den svenska snubben som ägde stället hade ett mycket manligt skägg. Axel (fd. Göran) utmanade mig på ett jaktspel. Fem dollar senare satt jag på en stol med en rått flinande Axel (fd Göran) mittemot.
"Vem är det som är jägarn nu?" flinade han och försökte sen betala vår nota med kreditkort.
Dagens schema ser ut som följande.
Äta pannkakor.
Gå på Obamautsällning.
Byta skjortor som jag köpte igår. Trots att tölpen till biträde tog mina mått med sitt vita måttband så var skjortorna ganska mycket för stora. Antingen gick jag ner 20 kilo på vägen hem eller så mätte han fel.
Hänga med Pontus.
Med tanke på att Axel (fd Göran) är gift så är det aningen anmärkningsvärt vad han går och fönstershoppar när han är i stan.
.jpg)
måndag, oktober 12, 2009
Publikfest
fredag, oktober 09, 2009
Upp i din
Dagens bekräftelse.
"I like your scarf. I like your jacket. I like your tight jeans. Curly hair is nice. Have you seen Bruce Springsteen when he was young?"
Jag behövde komma på fötter mentalt igen. Min tunga slant ganska rejält i eftermiddags. Jag stod i en hiss på väg till 72:a våningen och både rodnade och skrattade åt hela situationen.
Jag skulle försöka komma upp på en skyskrapas tak. Detta gick tyvärr inte eftersom den ihållande blåsten gjorde detta livsfarligt. Jag fick istället tipset av säkerhetspersonalen att åka upp till de restaurant som fanns på 72:a våningen.
"The view from up there is amaxing! They got a city view in panorama." lovade hon.
Sagt och gjort. Efter många om och men får jag över telefon tag på en person som verkar ha koll på läget. Jag försöker att förklara min idé. Men när kvinnan i den andra änden svarar.
"Sorry Sir. I can´t understand you."
Ja, då får jag lite lätt panik. Jag får så när jag inte blir förstådd. Istället för att då ta det lite lungt, andas och sen framföra sitt ärende så gasar jag på ännu fortare. Det är nu det händer.
"Yes. You see i talked with another person. Her name is Judy, she is working in the security. And i think... Yes, you se. That you got a lovely view up yours...(paus som känns som tio sekunder),,. Up at your restaurant. That it got a lovely view".
Hon förstår efter ett tag vad jag vill. Komunikationen främjades inte direkt av att jag efter min tungsladd börjar fnissa så smått.
"I like your scarf. I like your jacket. I like your tight jeans. Curly hair is nice. Have you seen Bruce Springsteen when he was young?"
Jag behövde komma på fötter mentalt igen. Min tunga slant ganska rejält i eftermiddags. Jag stod i en hiss på väg till 72:a våningen och både rodnade och skrattade åt hela situationen.
Jag skulle försöka komma upp på en skyskrapas tak. Detta gick tyvärr inte eftersom den ihållande blåsten gjorde detta livsfarligt. Jag fick istället tipset av säkerhetspersonalen att åka upp till de restaurant som fanns på 72:a våningen.
"The view from up there is amaxing! They got a city view in panorama." lovade hon.
Sagt och gjort. Efter många om och men får jag över telefon tag på en person som verkar ha koll på läget. Jag försöker att förklara min idé. Men när kvinnan i den andra änden svarar.
"Sorry Sir. I can´t understand you."
Ja, då får jag lite lätt panik. Jag får så när jag inte blir förstådd. Istället för att då ta det lite lungt, andas och sen framföra sitt ärende så gasar jag på ännu fortare. Det är nu det händer.
"Yes. You see i talked with another person. Her name is Judy, she is working in the security. And i think... Yes, you se. That you got a lovely view up yours...(paus som känns som tio sekunder),,. Up at your restaurant. That it got a lovely view".
Hon förstår efter ett tag vad jag vill. Komunikationen främjades inte direkt av att jag efter min tungsladd börjar fnissa så smått.
tisdag, oktober 06, 2009
Korgboll
60 dollar kostar det att ta sig från mitt hotell till Palace Auburn Hills där Detroit Pistons spelar sina hemmamatcher. Hemresan går på exakt lika mycket. Att hyra dodgen i två dygn kostade 88 dollar. Att ha haft kvar den i rött skimrande dodgen hade således varit en mycket god affär. Både ekonomiskt och känslomässigt. Nu blev det inte så och eldarna i mitt bröst är inte lätta att släcka. Pengarna ger jag väl fan i men känslan av att få byta fil med en mindre stridsvagn är skön och saknad. Nu fick jag åka med en kille som hette Jeff och som snällt väntade utanför hela matchen.
Jerebko gjorde debut och lyckades dunka med ansiktet åt rätt håll samt hamna i ett smålöjligt slagsmål. Cred ska han ha som inte la sig platt mot ett av NBAs busfrön. Vi skulle idag träffas för att plåta lite i Detroits sköna miljö. Dock verkar han ha gått i ide. Telefonsamtal förblir obesvarade. Mailens inkorg gapar tom. Facebook har inga nya meddelanden och då och då rings det undrande från Sverige och undrar när jag levererar bilder. Time will tell eller Jonas om man så vill.






Läs även andra bloggares åsikter om NBA, Jonas Jerebko, Basket, Foto
Jerebko gjorde debut och lyckades dunka med ansiktet åt rätt håll samt hamna i ett smålöjligt slagsmål. Cred ska han ha som inte la sig platt mot ett av NBAs busfrön. Vi skulle idag träffas för att plåta lite i Detroits sköna miljö. Dock verkar han ha gått i ide. Telefonsamtal förblir obesvarade. Mailens inkorg gapar tom. Facebook har inga nya meddelanden och då och då rings det undrande från Sverige och undrar när jag levererar bilder. Time will tell eller Jonas om man så vill.






Läs även andra bloggares åsikter om NBA, Jonas Jerebko, Basket, Foto
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)