Det är vitt

Tåget står stilla. Utanför står ett övergivet gammalt missionshus. Den ljusblå färgen ligger vacker mot den vita snön. Inga ljus brinner, inga lampor är tända. Rutorna är täckta med iskristaller och prydnadsbuskarna mot ena väggen är för höga och ovårdade. Trappen är osopad och snön otrampad. Övergivet men inte igenbommat. Det behövs inte. Ingen går dit längre. Ingen vill sopa trappen. Det är portioner med vemod och skönhet i samma andetag. Där står jag nu. Eller jag sitter. I ett säte som man kan säga att jag hyrt av Statens Järnvägar. Vi är sena. Något jag nästan räknat med men inte hoppats på. Tåget rullar igen. Nästan en timme försenat men är det vinter så är det och nej. Det kom inte som en överraskning för SJ denna gång heller och jag orkar inte höra ett enda till klagomål på det där företaget. Bygg era egna spår och snöröj bäst ni vill.

Märks det att jag är trött? Jag märkte det igår. För i den taxi jag och GP-Carina tog hem ifrån Landvetter glömde jag den påse med lego och klockor som jag köpt i en butik i Billund. Kan även vara tröttheten som gör att jag idag struntar i att ringa taxibolaget. Det blev ett långt mästerskap. Det roligast mästerskapet jag varit på. Men det blir jämt så här efteråt. Tomt. Som ett ljudlöst eko. Tåget rullar som sagt. Det känns som om det går fortare än vanligt.

Jag har inte tänkt ta bloggledigt över jul och nyår men jag vet att det nog blir så ändå. Allt rår man inte över. I natt sover jag i drängkammarn.