Så var det över. Sitter på flytoget och ska om någon timme åka flygmaskin till Köpenhamn. Det är konstigt med mästerskap. Vet man slutdatum så ställer kroppen liksom in sig på att jobba just till den dagen. Både psykiskt och fysiskt känns det nu välidgt bra att komma hem. Jag har kommit upp i ganska många mästerskap under min tid på Bildbyrån. Oslo 2011 slår sig in som ett av de bättre rent organisatoriskt. Bra service. Genomtänkt. Snyggt. Hjälpsamt. Visst klickade vissa saker första dagarna men det var aldrig kaos. Det enda som var lite hämmande var publiken. Men det går liksom inte att skriva negativt om publiken även om de gör arbetssituationen för oss fotografer lite svårare. Men det är det värt. Jag är hellre på en arena som kokar med sämre rörlighet än en öde staio med fria rörelsezoner. En detalj som visar att Oslos storhet som arrangör är Annar. Annar (som han själv påpekade vid presentation "Annar med ett RRRRR, icke Anna iller Kanna, Annar) är en lite äldre herre, nästan en farbror, vars titel nog var assisterande fotochef. Men Annar tog arbetet som annars gärna glöms bort. Som en sann gentleman gick han första dagen till var och en välkomnade med en handhälsning. Annar har pekat på kartor, delat ut startlistor, tipsat om evenemang, sagt hej och välkommen och i största allmänhet bara varit en trevlig mysfarbror. Om jag får ge Falun ett tips inför sitt arrangemang 2015 så är en av dem att värva Annar. Alternativt hitta ett svensk surrogat.
Gårdagens tävling sträckte sig över fem mil. Som att åka skidor till Bergsåker fem gånger. Ständige vapendragaren Bardell och jag fick busskjuts ut i kaoset. Folk överallt. Skrikande, en del tämligen berusade, norrmän skapade stämning som i längdåkningsvärlden saknar motstycke. Det var häftigt. Mästerskapet har annars bitvis gått lite tungt. Men när dimman skingrades och solen tittade fram blev jobbet plötsligt så mycket lättare. Nu packar jag ihop. Enligt mitt schema är jag ledig nu ett par dagar. Sen får vi se vad som händer. Jag kommer minnas den diffusa siluetten av en hoppbacke genom en vägg av dimma. Jag kommer minnas de tidiga presskonferenserna. Jag kommer minnas julmatsallergikern. Jag kommer minnas de maffiga isstatyerna och de utslagna människospillrorna på sentraln. Jag kommer minnas Hellners ryck och Petters flerfaldiga dito. Jag minns Björgen och lagsprintguldet. Nu minns jag inge mer.
JO just ja. UNder upplösningen av femmilen började några dårar plötsligt hoppa base jump. Häftigt.
1 kommentar:
Ja vi tittade hela dagen, jag styckevis medan fadern parkerat, han såg dej inte ändå. Men det var vackert med detta jubel och man blir rörd av både vasaloppsegrare och vm-vinnare. välkommen hem från stormen, det är mysigt i ankdammen med vardagsmiddag och läggtider.
Skicka en kommentar