Jag sitter i en hotellobby och armarna känns tunga. Klockan är mycket, dagen har varit välfylld och ja hade gett ganska mycket för ett kokt ägg. Jag har stått ute i ett strilande regn och efter regnvåt suttit på en brits av blå galon och räknat minuterna efter att ha gett bort den taxi jag tillslut lyckats få fram. Jag är utan ombyte och ska spendera ännu ett dygn i denna pittoreska kuststad. Jag är just nu just så mycket mediamisär som jorden kan uppbringa Jag är ändå glad. Jag har upplevt OS-guld vintertid men nu fick jag vara med när det hände utan snö. Utan att sväva i väg i några luddiga detaljer så kan jag bara konstatera att det var nära ögat att jag i detta nu inte alls hade upplevt detta tillstånd av njutånger utan istället legat i en säng i London och snurrat trehundraförti varv med ångestfjärilar flygandes i hela magen och delar av torson. Nu åkte jag ändå till Weymouth trots att jag inte tyckte det var värt att resa hit för ett brons eller kanske ett silver. Nu blev det ädlaste valör och jag har förvisso noll seglingsbilder men väl en hel uppsjö annat.
 |
| Glada snubbar minuten efter landstigning. |
 |
| Mark och Max kramas och känner lycka medan Fredrik lättar och känner lättnad. |
 |
| Två generationer Lööf känner på metallen. |
 |
| Klart man som nykrönta seglingskungar skall åka respektabelt. |
I London höll
Joel och
Niklas stången.
Det var ingen dålig bildleverans de mäktade med. Jag är full av tacksamhet
över att få arbeta med dessa två kreativa urkrafter. Niklas bilder
på Usain är så grymma så att jag inte hittar superlativ som
räcker till. Bilderna är lika bra som Usain är snabb och det är
ingen vänskaplig ryggdunk. Det är sanningen i sin renaste form.
Klicka på hans namn här ovan så förstår ni vad jag menar.
Joel satt vid målgången och ”säkrade”. Om man gör en sådan leverans när man ”säkrar” ja då kan ni ju
tänka er hur det blir på en chansning som går hem...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar