Det känns inte som det brukar

Jag vaknade 09:26 denna morgon. Jajjemen. Kunde konstatera att mitt första jobb vara hänga en maskin tvätt. Efter det så tog jag det lite lugnt och rensade i mina råfilsmappar. Sen åkte jag på fotomöte med alla fotocheferna som berättade hur det ska gå till på Olympiastadion under friidrotten. Efter en snabb bussfärd så plåtade jag sen hästar och ryttare och avslutade kvällen med en handbollsmatch. Det känns liksom konstigt och ovant att bara göra tre jobb och att få sova till halv tio känns väldigt lite OS.

Väldigt mycket OS var det dock i går. För lite sömn och oregelbundna mattider gör att man inte riktigt är i balans utan saker gör sig självt av bara farten. När cyklisterna hade cyklat klart tänkte jag åka buss tillbaka till London. När klockan slog hel och halv skulle bussarna gå hade det sagts. Så med tio minuters marginal börjar jag min strapats mot busshållplatsen. Men efter femtio meter blir jag törstig. En brinnande, skavande törst. Jag överlägger och beslutar. Lämnar väska, telefotofodral och springer tillbaka in i presscentret där jag köper en cola light för två pund. När jag sedan med återhämyade väskor skymtar bussen där hundra meter längre fram ser jag att den har motorn i gång. Jag vinkar ivrigt mot den runda tanten som är volontär med busshållplats som huvudområde. Hon vinkar tillbaka. Sen åker bussen. Jag är trettio meter ifrån och väl framme frågar jag andfått om det där var bussen till MPC.
"Yes darling, it sure was."
Blixten slår ner i mig. Uppgivenhet. Katastrof. Jag släpper min väska, låter telefodralet dunsa i backen och kröner min uppgivenhetsyttring med att släppa även min inhandlade förfriskning i ,arken. Blickar på klockan. På lite stapplig engelska.
"But... You saw me. But. You. And.. Its not even half past. It´s one minute left."
Bedrövad över att en halvtimme av mitt OS nu precis har berövats mig så lägger sig uppgivenheten över mig som en sandsäck. Med en uppsyn som ett sviket barnhemsbarn sätter jag mig på min väska. Den runda tanten blir förvånad. Kanske är det första gången en mediarepresentant kastar sina saker i en hög.
"Well. There is another bus leaving in four minutes." säger damen.
Oj. Det var snabbt tänker jag och öppnar min kolsyrade dryck och belönas med en redig läskefacial. Jag låstas som om det var meningen och inväntar nästa röda buss. På bussen sitter en ryss bakom mig och pratar högljutt hela de 92 minuterna till London. Men jag hör inte men den talande ryssen vävs in i mina drömmar. Jag sover. Jag tror jag behövde det.