Så många gånger

Det har hänt lite då och då. På mästerskap eller stormatcher så faller det ibland sig som så att plötsligt så står där en barndomsidol. Men jag har lagt band på mig. Hejdat mig och låtit mobilen ligga kvar i fickan. Men i dag fick det vara nog. För han stod där. Lite kortare än jag föreställt mig men ändå. Lyftkranen från Sibirien. Dagen till ära med en tennisboll i näven. Oklart varför han just denna dag höll en Davis Cup-atteralj  i sina stora brottarnävar.

Bilden är inte perfekt. Skärpan diffar lite. Uppgiften att sätta skärpan var för snubben i Karleins entourage övermäktig. Men man ser att det är jag och man ser att det är han. Hade jag fått önska hade han lagt hela sin björnram om livet på mig men man kan inte få allt. När vi står där och hang sarounden ska ta bild så krånglar kameran lite. Alexander mumlar något på ryska och alla i folksamlinge småskrattar lite. När vi är klara kommer en av snubbarna fram.

"Did you know what he said?"

"No. What did he say?"

"Don't worry if the camera trouble. I can holding this guy."

Sen säger jag tack till mr Karelin och sträcker fram handen. Handslaget som möter mig är motsägelsefullt. Trots att skinnet är silkesmjukt så har handslaget en andedräkt av stål. Jag kan bara ana hur Tomas Johansson kände sig.