Grannlandet Danmark åkte på pisk. Det är lite struligt rent organisatoriskt. Bussar kommer inte. Folk vet inte vart man skall gå eller var saker finns. Men. En eloge ska arrangörerna ha. På varje fotoplats runt hela planen finns. En obekväm plaststol. Ett eluttag. En sladd med rykande snabbt internet. Idag sände jag live med hjälp av min WT-4. Det gick som tåget och jag vvar minst lika snabb som Getty, Reuters eller någon annan stor byrå. Sånt känns ju skönt.







Nu ska här sovas. Ska bara pilla ur linserna ur ögonhålorna. Vi hörs
N

Morgon mellan fjällen, fast i Afrika

1800 meter över havet. På den nivån ligger Joburg. Fysisk ansträgning är därför lite jobbigare i och med den tunna luften. Imorse lämnade jag huset vid åtta. Tio över nio skulle mediabuss gå ut till arenan från Ulfs hotell. Dock finns ingen buss. Eller ingen mediabuss. Det finns två andra vråltomma bussar med vänliga chaufförer men ingen av dem vet något om nån mediabuss och när vi frågar om vi inte kan få åka ändå så säger de ja. Bussarna ska ju ändå till samma ställe. Efter fyrtio minuter av stillastående buss så börjar vi fråga när vi ska åka.
"When the group have finished their morning meal"

Suck. Vi hugger istället en taxi. Tillsammans med några kollegor från olika världshörn. När vi väl får igen dörrarna förstår vi att vi tryckt in fem personer i en taxi för fyra. Ungefär halvvägs somnar mitt högra ben. När vi sen närmar oss en poliskontroll är vår chaufför blixtsnabb med att sträcka ut handen och plocka ner den hemmagjorda taxiskylten. Tankarna börjar snurra. Men allt går bra. Förutom att bilkön är kilometerlång och står i princip stilla. Vi tar beslut. Packar ur oss ur bilen och börjar sen promenera mot det fotbollstempel vi ser i fjärran. Jag med rullväska och 600at på axeln. Anisktena i bilköerna vi passerar är frågande och många skrattar gott åt patrasket som promenerar längse den trefiliga motorvägen. Två kilometer senare är vi framme. Svetten lackar 1800-metershöjden gör sig påmind.. Jag är less. Tänker först läsa lusen (kul uttryck) av någon med bussansvar. Men går istället och plockar ut en fotobiljett. Damen i kassan ler och ger mig en biljett på kortsidan vid mål. Mycket bra. Vinden har vänt. Bardell är här.


Så här satt jag igår och jobbade.

Då vänder vi blad

Ännu en dag lagd till handlingarna. Ännu ett kryss i VM-kalendern. Ännu ett steg på livets stig.
Strömavbrottet igår höll i sig ända tills idag mitt på dan. Klockan sex imorse väcktes jag av husets vaktmästare som ville att jag backade ur mr Nissan ur garaget. Tydligen kanske elfelet fanns där. Men icke. Trots utbackad bil så fortsatte väggkontakterna att vara verkningslösa. Men jag passade på att i den arla morgonstunden klättra upp på husets tak och kolla på Johannesburgs skyline.



Tog sen bilen till Pretoria tillsammans med Anders och Ayanda. Lämnar av resesällskapet vid huvudentren och går sen in på presscentret. Står i en obefintlig kö fram till fotobiljetterna. Pratar med volontärer. Ena tjejen har varit i Sverige. Har en kompis som hon besökt som varit utbytesstudent. Vart då i Sverige frågar jag naturligt. Hon böjer sig framåt. Tänker länge. Börjar ljuda ett s-ljud.
"Schjwundsvall i think it was. Ylva is her name"
Världen är stor men ändå ganska liten.

Serbien skulle möta Ghana. Matchen blev väl lite så där. Fick ingen bild på den straffskapande handsen men ändå lite sköna actionbilder. Jag känner mig lite seg i huvudet. Tung liksom. Men det vänder nog i morgon. Ska göra tidig morgon och hämta biljett till Holland-Danmark redan vid nio.

Behind the scenes

Så här såg det ut igår bakom ett av målen. Jag hade även jag min kamera på plats. Dock funkar inte Pocket Wizard helt önskvärt. 67 bilder lyckades jag få igår. Dock ingen av värde.



Jag lade allt krut på att försöka få Lagerbäck och Maradona på samma bild. Utan att lyckas. De tog inte i hand tyvärr. Här nedan skall Nigerias startelva dokumenteras. Det är trångt och lättirriterat.

Nigeria fick smisk

Matchen var trevlig. Tog mig hem. Strömavbrott i lägenheten. Så snart slocknar datorn.
Jag och Anders ska nu ner till grannarna och se fotboll. De är de enda i kvarteret med ström.

Kö och korruption

Jag har stått i denna kö i en timme och tjugo minuter. Och ja. Killen framför petade sig i näsan nästan hela tiden. Han måste ha tredjegradens brännskada i näsvingarna vid detta laget.

Mutkolven Bardell visade dock sitt genomkorrumperade jag och gjorde precis som han gör på Stureplan. Fixade köglid och kunde sen sitt och surfa på youtube. Youtube förresten. Jag upptäckte det här om dagen. En sida med videor. Finns typ allt. Helt sjukt.

Lager och Maradona

Gårdagen bjöd på både framgång och motgång. Motgången var att den presskonferens som mr Maradona höll ner i Pretoria var biljettbelagd på grund av det stora intresset. När jag och Sydsvenskans utsände Janne J kom dig så var det blockkört att komma in. Jag och JJ tog det hyffsat med ro men en argentinsk journalist som kom ungefär samtidigt gick mer vilt fram. Han började med att slänga sin mobil in i den av cement byggda väggen. Jag kan inte mycket spanska men jag vet att PUTA inte är ett fint ord. Många PUTA hann rinna över mannes läppar medans han sakta gick för att skrapa ihop sin demolerade telefonutrustning. Efter några försök att övertala pressvärd och vakt om att ändå få komma in fortsatt han sen sin scen med att börja flatnäva sig själv tämligen hårt rakt över ömsom höger, ömsom vänster kind. Som grand final lade han sedan ner sin telefon på marken och gav den en omgång med sin ena fotsula. Plastsplitter, displaybitar och några stänk av argentinsk saliv yrde medans den kvinnliga vakten försökte dölja sitt skratt.
Så helt utan underhållning blev jag inte där i Pretoria även fast jag hade väntat mig en annan karismatisk argentinare att stå för skådespelet.

Rattde sen min Nissan tillbaka till Joburg. Nigeria tränade och Lasse Lager gick runt med sin kalaskula och jag slogs av hur han börjat nyttja samma vaggande gång som hans tidigare vapendragare Tommy Söderberg använder. Någonstans i mitten av de 15 minuterna som träningen hölls öppen för oss i media fick plötsligt Lasse lite tjall med ljumskarna. Men med lite lätt gymnastik och ett avslutande Brüsselsteg så verkade musklerna fungera som vanligt igen.



Presskonferensen som sedan följde var en skola i att inte se den man pratar med i ögonen. Lasse Lager höll hov i sin egen konst som består av att så arrogant som möjligt sitta bakåtlutad och himla med ögonen. Som the dot above i passade han på att påpeka att det mesta som skrivs och sägs i media är påhittat och fabricerat skit. Det har, sa han, åratal av internationellt coachande lärt honom. Godnatt.




Idag skiner solen. Jag ska snart sticka till Ellis Park för att i god tid hänga på kvällen matcharena. Nigeria ska möta Argentina. Maradona ska försöka överglänsa Lars Lagerbäck i karisma och utstrålning. Vi får se hur det går. Jag har mina aningar vem som vinner både matcherna.

Nick Nolte släng dig i väggen

Bilder från igår

South Western Townships

Jag har varit i Soweto. På riktigt denna gång. Bilder därifrån kan jag lägga ut först imorgon. Vi var en kvartett. Jag, reportern Ulf, min hyresvärd och sydafrikakännaren Anders och vår lokala förmåga Ayanda. Jag ska dra detaljerna imorgon när GP ligger tryckt och klar.

Imorgon börjar det. Situationen för en fotograf från ett land som inte kvalificerat sig till mästerskapet har det lite tufft. Antalet fotoplatser är begränsat. Strikt begränsat. Öppningsmatchen är en av de hetaste. Jag står på väntlista och hoppas, vill och ber en liten bön på zulu för att jag skall få komma in. Matchen börjar 16.30 men jag tänker intaga presscentret redan vid halv tio imorgon. Allt för att försöka gripa det halmstrå som jag ser ligga och flyta där i vattnet. Vi får se hur det går.

Nu på kvällen är det kallt. Det blåser ihärdigt och de otäta fönstren tjuter klagande och ackompanjeras med någon som slentriantutar i sin vuvuzela. Det är helt sant. Trots att klockan är närmare tio på kvällen så är det alltid någon som signalerar sin nationalitetstillhörighet genom hornet av plast. Jag börjar få en aning om att jag inte kommer vara lika förtjust i vuvuzelan den 26e juni...

Annars flyter det på bra. Min kritvita Nissan byter fil nästan av sig själv. Den vänliga damen i GPSen är till en storslagen hjälp när jag ska ta mig mellan arenor, jobb och lägenheten. Hade det inte blåst så in i syden hade jag gått upp på husets tak och förevigat Johannesburgs skyline. Kanske i morgon i stället.

Min säng är en mysig sak. Japansk standard med stenhård botten. Sånt gillar jag. I det svala nästan kyliga rummet (tack vare de tjutande fönstren) sover jag som en kung. Det kan nog behövas framöver.

Pretoria Street, Johannesburg, Sydafrika, Afrika, Jorden

Jag är här. Jag andas afrikansk luft. Jag kör en högerstyrd Nissan på en vänstertrafikerad vägbana. Jag har rivstartat.

Jag landade igår runt klockan 14. Jag slog på telefonen. Meddelandet var kort. Sydafrikans träning 15.30. Åk direkt. Jag kvitterade ut bil, gps och växlade till mig lokal valuta. Satte mig i bilen och när jag äntrade den trefiliga motorvägen spreds sig en lyckokänsla i kroppen och jag ropade för mig själv där i bilen. "Jag är här. Jag är på plats. Nu börjar det!"
Lite förvånad över min spontana reaktion körde jag sen förvånansvärt obehindrat till Soweto. Namnet ekar i från skräckkörernas eviga sång om säkerhet och rånrisk. Med detta i bakhuvudet gick jag och herr Ulf från GP runt träningsanläggningen. Vi mötte människor, värme och glädje. Inga hot. Ingen aggrevisitet. Ingen kände i mina fickor eller ryckte i min kamera. Jag kanske är naiv men jag lyssnar bara med ena örat på säkerhetspredikanterna. Bär med mig vetskapen om att fattigdom för med sig kriminalitet. Men vetskap ska inte blockera hela synfältet. Då blir det nog tråkigt att leva.

Efter att ha rattat bilen till otroligt häftiga arenan Soccer City kunde jag kvittera ut ackreditering och diverse pressmaterial. Jobbade någon timme och skjutsade sen hem Ulf och slog sedan in min blivande hemadress på gpsen. Klockan var nästan elva när jag så mötte Anders. Utanför sitt hus stod han och tog emot. Jag fick parkera bilen i garaget och över en kopp te pratade vi fotboll och Afrika.



Idag åkte Bafana Bafana kortege genom staden. De högljudda vuvuzelorna ekade mellan husen och människorna kunde räknas till tiotusentals. Vissa uppskattningar säger 85 000. Från ett hustak följde jag förloppet i en del av stan. Det var mäktigt, vackert och högljutt.

När sedan lunch kom på schemat så hjälpte en kvinna vid bordet brevid oss att få "rätt" meny. Inte den dyra turistmenyn utan den lokala ordinarie menyn. För 35 ram (bra precis 35 SEK) fick vi soppa, past och dryck. Hennes råd satte sig.
"You gonna love it here. But be careful. Africa is not for sissies." Så sant, så sant.

The tågsyndrome

Sitter på tåg. Som så många gånger förut för jag lust att skriva något då. Men när jag väl börjar så blir det inte mycket av. Jag ska vara ledig och släppa ut kor. Bara ett annat fenomen kan få mitt hjärta att svälla så som den plats jag är på väg till, men hon har åkt till London. Så då får näst bäst duga så länge.

Jag har väntat på ett regn

Det regnade när jag vaknade på min 26e födelsedag. Likheten med majoriteten av mina tidigare födelsedagar var att kor betade utanför mitt fönster och att det fanns lite mer flugor än normalt. Skillnaden mot majoriteten av födelsedagsuppvaknanden var en skattesats på cirkus 12 procent och snötäckta toppar.

Elfenbenarnas träning går inte till historien som något av det roligare jag varit på. Foto tillåtet första 15 minuterna. Sen fick vi snällt sitta och bara titta på. När Drogba i smålagspelat firar ett mål med att slita av sig tröjan, spänna sina muskler och skrika ut sitt hjärta då var regelbrottet mycket nära. Men den arga mannen med de smala ögonen, den kala hjässan och den skira rösten fick mig att låta bli.

Kvällen har jag ägnat åt att få psykbryt på en GPS som menade att mitt hotell låg mitt på autobahn. Efter lite gammalt hederligt kartarbete hittade jag ändå fram. Det var skönt. Jag ville inte övernatta på autobahn vilken skattesats det än hade lockats med.

Nu. Sova och kurera linsskavda ögon. 06.50 går flyget. Tre timmar sömn here I come.

Åt ett håll

Lars Lagerbäck. Han har dragit till Afrika och livnär sig nu på att coacha Nigerias landslagsörnar. Igår var jag på plats i den Österrikiska småstaden Wattens. Avklippta jeans, rökning och frisyrer från 80-talet dominerade både läktaren och gatorna utanför. På arenan hade Saudiarabien betalat en jädra massa pengar för att få spela mot Lasse Lagers mannar. Jag hade av förklarliga själ tränarfokus. Det blir lite bakvänt att bara sikta in sig på tränaren och nästan helt skita i spelet. Men det gjorde jag igår. Den saudiske coachen flög runt som en speedad iller. Skrek, dirigerade, tog sig för pannan, sparkade vattenflaskor och puttade spelare och fjärdedomaren lite i bröstet. Han var karismatisk och lite schysst gubbsnygg. Men nu var det mannen i det andra båset som jag skulle koncentrera mig på. Lasse Lagerbäck var ungefär ingenting av det som den saudiske tränare var. Istället stod han mest i sitt hörn av kuren och pekade då och då lite lätt åt sin hejduk Roland. Han tog dock ut svängarna lite när jag stod alldeles bredvid och tog råtajta bilder. Rätt som det var drog han med tungan ned sin inlagda snus och lekte sensuellt med den mellan sina läppar. Det var en syn för gudar ohc jag riktigt mös där i solen och önskade mig att Lars använda snus skulle vidröra mina läppar. Inte.

Sen tog världens tråkigaste match slut och jag och Flinck hoppade in i vår bil och åkte till flygplatshotellet i München och sov riktigt gott i hela tre timmar. Idag har varit en spännande dag. Jag ska sammanfatta den imorgon.








Nu ska jag sova ut. Ska bara göra ut en påplatsbyline på Flinck.

Skugggörarattack på journalist

Här är kriget som skakar journalistsverige. Journalist attackerades med tillhygge på fridsam glassbar i Tyrolen.
- Jag är chockad över detta meningslösa våld, säger en skakad, ledsen och något öm Johan Orrenius.

Vi skulle gå och äta. Konkurrenterna Flinck och Orrenius och så jag då. Vi gick dit det var närmast. En lite bar och restaurang där en rökande skittrött medelålders kvinna serverade glass till bargäster som oblygt blängde hål i den svenska trojkan. Vi gick mot uteserveringen. Det var inte lika rökigt där. Det är då det händer.
Flinck skulle prompt ha skugga. Hans blick ser ett parasoll. Parasoll ger skugga är matematiken. Men. Flinck blir överväldigad, lite ivrig och lite ilsk. Han tar parasollet och attackerar sen i brått mod Expressens utsände. Bilden är tagen sekunden efter att parasollkanten träffat Orrenius i ögat. Han hann dock blinka.
- Man kan mycket väl säga att det var en attack" säger Johan Flinck så här några timmar efteråt.
- Det kan man säga" håller Orrenius med och tar sig åt ena ögonbrynet plågad som en påkörd hare.
- Han hade en jävla tur och jag med" säger en tredje journalist som vill vara anonym men tillägger: - De har för övrigt stängt butiken"



Chocken var så stark att vi var tvugna att byta matställe.
- Jag förknippar bara dessa stolar med våld jag villl gå, snyftade Johan fram.

Vi åt pizza och pasta på stället bredvid istället.

Landvetter

Det regnar. Molnen är gråa och du vet hur det ser ut för du har läst det tusen gånger förr. Hur regnet slår i lika gråa vattenpölar. Hur öde fordon står i deprmerade parkeringsställningar.

Jag har beslutat. Att kavla upp. Börja börja och sluta sluta. Mästerskap närmar sig och nu ska här ska bloggas. Inte för att nån vill utan för att jag vill. Fotbolls-VM ska gå av stapeln i Sydafrika. Jag ska dit. Men innan jag flyger över Sahara för första gången ska jag åka till Österrike, igen, och Schweiz, igen. Lasse Lager och Svennis ska lotsa sina nya lag. Jag ska vara där. Jag ska åka bil och lyssna på en GPS-tant igen. Det ska bli kul. Jag gillart. Att bila fram till städer jag inte visst fanns. Flincken ska med. Orrenius med. Det ska bli kul. En liten uppvärmning och en chans att gå in för något. Gå in för jobbet. Jag har mest lagt energi på det privata planet på senast. Det är ljuvligt. Men nu ska här idkas jobb och skype-relation. Det kommer att vara bra det med. Om 40 minuter lyfter mitt plan.

Göteborgsvarvet

Jag är slö. Jag bloggar för min egen skull. Men snart är det mästerskap och då brukar mitt bloggjag leva upp.

Igår var jag på jobb. Göteborgsvarvet, som jag ska springa i framtiden, gick av stapeln. Eftersom jag för inte så längesedan var en flitig i och urklättrare ur en Hagedorns självlastarvagn så anvnde jag mina klätterkunskaper. Göteborgsvarvets startfält kommer liksom mer till sin rätt lite ovanifrån. Min frilla är ungefär likadan som startfältet. Bäst lite ovanifrån.
Tack Adam för bilderna.

Jag har vare hemma

Var är du Jan?

Jag har sovit lugnt. Bara vaknat en gång och vänskapligt kärleksfullt buffat till en tandgnisslare. Det är för hennes eget bästa. Jag har sedan klivit upp tidigt. På flygbussen tog jag mig tid att läsa GP. Jag läste om Grekland. Det komplexa land som uppenbarligen ljugit sig in i EMU och som tycker det är inte mer än rätt och riktigt att pensionera sig vid 53. Men det var just sådana här saker som fick mig att rösta nej till svenskt medlemskap i EMU. Att länder som sköter sig skall betala och låna ut till de som inte gör det. Grekland är bara först ut. Spanien, Portugal Irland och Italien står nära eller på kanten till samma krater som Grekland i just detta nu snubblar ned i. Jag blir less. Lite uppgiven och lite arg. EMUns största förespråkare under EMU-valet är nuförtiden ganska tystlåtna.
Var är du Jan Guillio?

Jag håller mig i skinnet

Jag har inte sprungit framför någon kamera. Jag har inte halkat på någon blöt fläck. Jag har inte slagit någon så tänderna flugit ut. Jag har mest bara jobbat lite efterhand och som vanligt.

Imorgon skall jag åka flygplan som den miljöbov jag är. Sen ska jag inte jobba förrän måndag är ett faktum. Med bävrar i åar och Leif som kapellmästare så kanske bloggen får sig ett litet uppryck.