Jag är en pajas åh ååååå åh. Jag är en pajas åh åååå åh (sjunges)

Jag har varit stygg.
Igen.
Hövdingen bannar mig.
Igen.
Jag har varit slarvig.
Igen.

Det var tänkt att Sveriges beväpnade guldhopp skulle glänsa till idag. Ta sitt gevär och sedan börja peppra tallrikar i färgen orange. Han skulle på nordiskt vis nedkämpa shejker, amerikanare och en och annan spagetticowboy. Medalj var förhoppning och final var givet. I denna villfarelse invaggas jag. Helt sonika tas istället beslutet att skita i kvalet och komma dit till finalen. Plåta pangandet när det verkligen gäller och istället lägga morgonen på gymnastik. Så blir det. När det går upp för mig hur det ligger till så tycker jag först att det är skit samma. En usel hagelskytt som snackat upp sig själv var väl inte mer än förtjänt av att få ta flighten hem till Landvetter i förtid. Men sen frälser insikten mig. Fast det känns inte som en frälsning. Ganska långt ifrån.
Runt klockan femton känner jag mig i tur och ordning.

Dum.
Orutinerad.
Misslyckad.
Lite arg på mig själv att jag istället för att göra min plikt stack till en helt annan arena med en helt annan sport och bildonanerade upp min självkänsla.
Pretty fucking far from okay.

Det blev till en liten tröst att gymnastiken var så rolig. Men det hade varit roligare om det inte hade varit på bekostnad av annat.

Har fått lite frågor om vardagen här. Svaret är väl att vardag inte existerar här. Allt går liksom i ett hela tiden. Lördag hela veckan och ingen ärtsoppa på torsdagar. Jag har inte koll på veckodag. Knappt på datum. Gå, åka, springa hit och dit. Kinesmat som kostar tio spänn och folk folk folk. Journalister. Svenskar. Bo A Orm. Och så, föga överaskande, kineser överallt. Volontärer överallt. I himmelskblå tröjor med vita inslag myllrar de runt. Överallt. Dom eskorterar, delar ut vattenflaskor och moppar golv och tro inte att du får dra ut ut pappershandduken på toaletten själv. Nej nej, där står en kille och säger "Welcome to China" samtidigt som han räcker över torkmaterielen. Ser man lite vilsen ut i några sekunder kommer genast en blåtröja och frågar på engelska utan r vad man vill ha hjälp med eller vart man ska. På hotellet sitter kvällstid fyra personer i receptionen. Dagtid det dubbla. De hejar och hälsar god kväll eller god morgon. De har en iver i blicken av att vara till lags. Hade jag bett att få mata dem med en tältsäng med motiveringen att det var det hade fått mig att trivas i Kina hade det inte vrit något problem. Igår tillexempel klev jag och Pistvaktarn av bussen. Det regnade lite och ingen av oss var utrustade med något regnavvisande. Vi hinner ungefär tre meter innan en tjej i regnrock och extra paraply kommer och erbjuder regnskydd, världens största leende och promenadsällskap till vår port. När vi kliver in så ilar hon likt en iller ner till busshållplatsen för att försöka hitta ännu ett regnoffer. Det var liksom hennes uppgift. Gå runt och ge paraplyhjälp. Le och vara glad. Och det tycker hon är finne fan. Eller så är hon väldigt utvecklade skåderspelartalanger.

Annars följer dagarna små små mönster. Oftast tidiga mornar. Många bussturer. Småspring och mat i farten. Värme och luftfuktighet kryddad med en smog som gör att klimatproblemen i världen tycks underdrivna. Lite sömn och mycket kaffe. Vi har inte lämnat presscentret före midnatt nån gång än. Oftast rullar vi hemåt efter ett eller två. Men det kännse som om jag ligger med OS och tycker det är ganska skönt. Klaga kan gubbarna göra. Dom finns det gott om här. I olika åldrar... Dock känns det som de tre amigosen som BB har skickat är på samma nivå. Ingen har åkt hit för att klaga eller gå på bio. Vi ska jobba. Stenhårt.Vi har ett uppdrag. Vi ska bärga en skatt. Den börjar ta form.

Läs även andra bloggares åsikter om OS, Kina, Gymnastik, Sport